Vi lever under Antropocen sägs det, alltså under den geologiska era i vilken människan påverkar jordens klimat och eko-system. Här hemma är vi ett av de länder som bekymrar sig minst om klimathotet, läste jag idag. Vi har en egen era istället. Frihetens era. Den säger att människan har rätt till frihet, en av naturen given rätt. Den tränger inte bara djupt in i våra liv med avregleringar från stat och kommuner och med privatiseringar av det som tidigare var allmänt, utan den är också en bred rättighet som sträcker sig långt utanför våra gränser, för den är globaliserad. Därför har alla människor rätt att låta bli att vaccinera sig. Men det räcker inte med detta. Ovaccinerad människor har också rätt att arbeta inom sjukvården, inom äldrevården, i hemtjänsten och i restauranter. Därutöver har de rätt att vara åskådare vid fotbolls- och ishockeymatcher, ja överallt har de rätt att smitta människor, oavsett dessa är äldre och multisjuka eller inte.
De som inte kan fly undan dem på grund av sin sjukdom måste låta sig utsättas för deras eventuella smitta och ta risken att dö. Men lite svinn måste man acceptera i frihetens namn. Det blir vi skattebetalare som får stå för kostnaderna för att de som de smittat och för att de själva ska få vård. För att inte tala om sjukhuspersonalen på IVA och på akuten som har slitit i två år med att rädda smittade människor. De måste rädda dem och själva utsättas.
I Tyskland har man Covidpass. Det är inga problem säger en tysk vän. Det är bara att visa upp sitt pass som anger om man är vaccinerad, har haft covid eller har testat sig de senaste dagarna. På vissa ställen gäller bara vaccination eller att man haft sjukdomen för att komma in. Men så är tyskarna också ofria. Här i Tyskland säger min vän har vi inte rätten att smitta andra, men ändå att låta bli att vaccinerar oss om vi inte vill. Men, säger han, vi får då inte komma in överallt.
På torget i Vara står en så kallad häradssten, skapad någon gång på 70-talet, läste jag för ett tag sedan. På framtidsfältet står att läsa: “frihet är en skyldighet”. Detta budskap uppskattades inte av den frihetsälskande, kommunala beställaren. En liten skylt sattes därför upp bredvid, med en slags friskrivningsklausul:
“Detta är konstnärens, inte konstkommitténs etiska tolkning av frihetsbegreppet. Konstkommittén anser att frihet är en rättighet”.
Så det så!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar