Ni har säkert hört eller läst om Sara Kristoffersson som kritiserade den grupp, Brown Island i konstfack, som förde fram förslaget att en av salarna skulle byta namn från Vita havet till något som inte associerades till vithet. Sara menade att namnet inte på något sätt hade med vithet ur ett rasistiskt perspektiv att göra, utan historiskt sett hade det ett annat ursprung. Denna åsikt var inte populär. Därför gjordes en samlad aktion mot Saras åsikt. Det har sagts att en namnlista sattes upp mot henne, men detta låter jag vara osagt, för det kan vara en falsk beskrivning. I alla fall var det en samlad aktion mot Saras åsikt. Alltså bemötte man henne inte i sak. Han sades istället ha "personliga åsikter", inte vara renlärig med andra ord. Just detta förde Sara ut i pressen, och man kan i och för sig alltid diskutera det lämpliga i att föra ut en intern fråga till pressen. Men vad jag förstått gjorde hon det inte för att föra ut sin åsikt, även om hon i samband därmed nämnde den, utan för att visa på att man försköt henne genom ett kollektivt agerande mot henne.
Detta påpekade bland andra Per Svensson i DN och han kallade det för mobbning. Jag delar hans uppfattning. Man kan ha en annan åsikt än Sara och föra fram den, och man kan vara många om det, och man kan göra det samlat, men att göra en gemensam aktion och tala om personliga åsikter är något annat.
Nu har Erik Berggren, lärare på universitetet i Linköping, tagit till orda, och han har gjort det i indignerade ordalag. Han menar att konstfacks elever och lärare bara lyfter namnändringen som en symbolisk gest för ett mer egentligt arbete mot rasism. "Namnet erbjuder möjligheter och en plattform för kritik" står det i det kontroversiella förslaget från Brown Island. Vidare säger man i förslaget: "Att byta namn kan vara en sådan praktik, eftersom det direkt skulle engagera en process som ifrågasätter institutionella procedurer och värderingar, avslöjar vem som har en röst, vilka positioner som har makt, och synliggör representationens politik och möjligheter."
Detta kommenterar Berggren på följande sätt: "Men om man som Kristoffersson, Pallas, Svensson och Bohman – och alla svansarna – vägrar se till nyanser av det slag som tydligt syns och känns i texten, vägrar förstå symboliska gester och performativa utspel och vägrar lyssna, utan i stället använder sin medialt privilegierade röst till att banalisera vad Brown Island faktiskt skriver, för att sedan vid mothugg, eskalera och dra på sig offerkoftan och börja tala om häxjakt (eller som DN Kultur i nyhetstext referera till gruppen som det ”separatistiska konstnärskollektivet), ja, då kanske de symboliska vapnen till slut blir de enda riktiga vapnen man har att tillgå."
Berggren avslutar med följande: "Men troligen har Kristoffersson ofrivilligt faktiskt gjort Brown Island en tjänst, genom att lyfta ut detta i DN. Då har det blivit tydligt att hennes begränsade perspektiv och oschysta tilltag inte delas av så många på skolan, och deras viktiga ärende har fått ett långt större genomslag."
Min kommentar: Det Per Svensson vänt sig mot är inte den åsikt gruppen Browen Island fört fram om det olämpliga i namnet Vita havet, utan att gruppen Brown Island samlat in namn som är emot Saras åsikt, en slags utfrysning ur gemenskapen. Hon sägs ha personliga åsikter, alltså är hon inte renlärig. Det är inte första gången jag noterar att just universitetsvärlden hävdar renlärighet, den värld där olika åsikter borde få föras fram och sakligt ventileras. Detta är själva kärnfrågan, men om det säger inte Berggren ett knyst.
Detta att tillskriva en meningsmotståndare ett argument som denne inte fört fram eller som i alla fall inte varit utsagt och samtidigt utelämna dennes egentliga argumentet för att sedan argumentera mot det ej utsagda, det är en vanlig och vill jag säga gemen taktik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar