Filosofen Martin Hägglund och psykologen Jordan B Peterson har båda skrivit om en ny andlighet byggd på det verkliga livet, alltså utan hänsyn till något efterliv. Visserligen har de olika perspektiv och utgångspunkter, men ändå försöker de lägga livsandarna till rätta för de levande, för att de ska finna mening i sina liv. Om jag förstått Jordan rätt (har inte läst hans bok), så riktar han sig främst till unga män som ska ta tag i sina liv. De ska stå upp för sin manlighet och inte falla för feminismens krav på mer femininitet i mansrollen. De ska vara moraliska och stå för sanningen, sopa rent framför egen dörr innan de kritiserar andra. För deras levnad har han satt upp 12 livsregler som i sig inte är något egentligt nytt. De kan i metaforiska termer hämtas från de stora religionerna. Men för Jordan är individen centrum och frälsningen består av självutveckling i det nu levande livet, en meningsfull och god tro på ett alltigenom moraliskt liv. Hans syn tycks mig liberal i den meningen att han sätter individen i centrum, men mest handlar det om en konservativ syn på livet. Vad jag förstår intresserar han sig inte nämnvärt för samhället. Det är individens eget liv och utveckling han koncentrerar sig på. Han är som nämnts psykolog.
Martin Hägglund talar också om andlighet i sin bok Vårt enda liv, men till skillnad från Jordan involverar han samhället i sina tankegångar, och de drar åt ett socialistiskt håll, för att inte säga åt det marxistiska hållet. Han menar att själen är dödlig och att lidandet är ofrånkomligt och att vi bara har detta liv, inget återstår efter döden. Därmed blir den största frågan att under detta enda liv sträva efter frihet och demokrati och då bortom både religion och kapitalism (jag antar att han syftar på dagens liberala kapitalism). Vi bör sträva efter ett så gott samhälle för alla människor i det liv vi har, och det är väl här han drar åt det marxistiska hållet. Jag har ej heller (ännu) läst denna bok, men så här långt delar jag hans syn på att samhället måste organiseras för alla människors frihet och för demokrati, men jag ställer mig tvekande till ett marxistiskt samhälle, i alla fall där en utpekad elit företräder folket. Sådant leder ofrånkomligen till förtryck. Men jag antar att han är alltför klok för att tala för ett sådant samhälle (och jag tror inte att det var så Marx menade). Jag hoppas att boken kommer på Nextory så att jag där kan läsa den.
Till sist vill jag kommentera hans tankar om pardisets omöjlighet där inget lidande finns. Det skulle bli ett ytterst tråkigt liv, att hela tiden vandra omkring som övermoraliska individer utan minsta hot eller oro för någonting. Det ter sig för mig som ett meningslöst liv utan strävan och mål, och jag antar att det är det han menar.
Här vill jag nämna vad min far en gång sa till mig. Han var ateist och hade en socialistisk syn och han kämpade alltid för människors lika värde, och som jag nämnt tidigare i denna blogg demonstrerade han mot Hitler och togs av polisen dagen efter till förhör. Han sa så här: Inte tror jag på paradiset där inget lidande finns. Det är en omänsklig konstruktion, för när smakar en kall öl som bäst, jo när man lider av stark törst, men att vara törstig är ett lidande och lidande finns inte i paradiset. Alltså får man dricka öl där utan att vara törstig. Tvi Vale sa han. Jag var 13 eller 14 år och denna utsaga från honom bidrog till mitt analytiska sökande i livet efter sanning, även om den är obekväma för andra och för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar