Nu när sommaren tagit slut och vardagen återkommit med lite fastare rutiner (i alla fall så långt en pensionär kan tala om fasta rutiner). Det betyder att jag ska återuppta skrivandet på bloggen för som ni märkt har skrivandet legat nere.
Det är inte lätt att tillhöra en riskgrupp, som både jag och min hustru gör. Som tur är bor vi inte på något äldreboende, utan hemma i bostaden. Vi kan således själva styra över vad vi gör och vilka vi vill träffa. Allt i enlighet med Tegnells idé om att lägga ansvaret på individen, vilket i och för sig är följdriktigt. Vi lever ju i ett individualiserat samhälle, där staten har minimerat sitt ansvar för klimatet och överfört det till individen, som ska vara klimatsmart.
Vi träffar barn och barnbarn emellanåt under strikta avstånd, minst två meter. Ibland har vi träffat grannar och vänner med fika under samma strikta avstånd. Vi fikar således vid skilda bord och har skilda uppläggningsfat och gör därmed precis så som Tegnell säger.
Jag är som Tegnell emot en fullständig stängning (lock down) som skett i många länder, men hans ljumma inställning till munskydd och visir kan jag inte ställa upp på. Jag tycker att vi borde ha gjort som i Tyskland, dvs med tvång ha anbefallt munskydd och strikta avstånd, när man går in i en affär samt att det bara får vara ett visst antal kunder per kvadratmeter. När det blivit fullt skulle ingen få komma in förrän en kund gått ut. Samma borde gälla i sjukhus, apotek och annorstädes där man ofrivilligt kan komma alltför nära varandra.
Användandet av munskydd och visir vid sådana tillfällen skulle ha annonserat Coronans smittfarlighet - och det skulle ha kunnat bidra till respekten för vikten av att hålla avstånd mellan människor. Köandet skulle kunnat ske med nummerlappar och med munskydd påsatt medan man väntar på sin tur.
Jag har själv valt att inte gå in i en mataffär sedan Coronan bröt ut just på grund av rädslan för att stöta samman med en eller flera smittade kunder. Munskydd utgör antagligen ett begränsat skydd för en själv, men framför allt skyddar det andra i närheten, och om alla inne i en affär bar munskydd skulle inte utandningar flöda rakt ut mot andra människor.
Här kan jag råda över situationen och beställa mat på internet. Värre är det när tvång uppstår och man genom detta tvång måste komma nära människor.
Några exempel
I maj kallades jag till hjärtmottagningen för kontroll av pacemaker. Jag frågade om de använde munskydd till skydd för patienterna, åtminstone gentemot dem som tillhör en uttalad riskgrupp, men jag fick till svar att sådant fick jag ta på om jag själv ville. Jag sa att då kommer jag inte.
Nu håller pacemakrar mycket bra, vilket jag tog reda på. Därför var jag inte särskilt orolig. Risken att bli smittat av personal, som träffar flera patienter om dagen och som är nära dem med sitt ansikte vid provtagningar och undersökningar, den risken bedömda jag vara större än att tills vidare lita på pacemakern. Jag kom således inte till sjukhuset.
Ett par veckor senare anmodades jag lämna ett nödvändigt blodprov. En sköterska skulle besöka mig hemma, och då det var varmt ute tog hon provet i vår trädgård. Hon har som uppgift att ta blodprov på människor med anknytning till en vårdcentral. Jag bad henne därför använda munskydd, vilket hon hade vänligheten att göra, men det hade hon från början inte tänkt. För att kunna träffa rätt med nålen i min arm tvingades hon vara bara en decimeter från ansiktet. Det var en otäck känsla mitt under den tid då smittan grasserade som mest.
En tredje gång kallades jag för blodprovstagning, nu på ett sjukhus. Jag ringde och frågade om de använde munskydd och visir. Jo, det gjorde de. I väntrummet fanns det bara två väntande, varför jag gick in och fann en plats långt ifrån dem. En ung kvinna tog emot mig med munskydd och visir, men lyckade inte ta något prov. En annan, äldre kvinna kom. Hon hade bara munskydd, vilket fick mig att be henne om ett visir också. Hon svarade att om jag kunde sitta i väntrummet bland alla väntande, då kunde jag lika gärna stå ut med henne med bara munskydd.
Kanske överdriver jag min rädsla, men med mina multi-sjukdomar är nog min rädsla befogad, rent sakligt och statistiskt. Jag skulle inte klara en corana-smitta.
Patienterna mer försiktiga än sjukhuspersonalen
Efter ett par månader utan kontroll av min pacemaker och när smittan till stor del klingat av ringde jag till hjärtmottagningen igen, och se nu använde de munskydd. Jag kom och fick apparaten kontrollerad. Allt i ordning och sköterskan använde munskydd som hon sagt. På väg ut beslöt jag mig för att ta en trång personhiss ner till huvudentrén, då den var tom. Efter att jag tagit plats, kom några patienter som tänkte ta samma hiss. Men när de såg mig i den beslöt de sig för att ta en annan. Jag tackade för vänligheten, men sekunden därefter kom en manlig sjuksköterska (eller möjligen en läkare), och han steg bara in i hissen. Det fick mig att rusa ut och ta trappan ner.
Idag skjutsade jag min hustru till datortomografi. I väntrummet såg jag personal komma med visir när de hämtade patienterna (som var mycket unga), dock inte den kvinna som hämtade min hustru (som tillhör riskgruppen). Hon kom utan minsta skydd för ansiktet, och hon tog ej heller på sig något under undersökningen. Var det en tillfällighet eller är det så att den bristfälliga hänsynen och respekten för äldre slog igenom, och då tänker jag på dödligheten vid våra äldreboenden.
Vi vet alla att människor är olika, tar olika hänsyn till andra, är själviska eller osjälviska. Deras olika beteenden är således ingen överraskning, men just därför menar jag att det inte är tillräckligt med rekommendationer i sådan här fall som Tegnell har kört ut till allmänhet och sjukhuspersonal. Det är för underligt att man ska behöva riskera livet i kontakt med sjukvården - även om risken är liten.
Jag vidhåller således att vid sådana här nära kontakter - i alla fall nödvändiga för ens hälsa - då ska det vara tvång på att personal antingen har visir eller munskydd. I övrigt stödjer jag Tegnells hållning.
Det kommer att vara glest mellan inläggen en tid framöver, för jag har vissa saker att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar