Erik Gandini och svensk ensamhet

     Erik Gandini, dokumentärfilmare och numera professor i dokumentärfilm, har intervjuats i två helsidor i DN, den 24 mars. Han är född i Bergamo, som nu har blivit Italiens epicenter i fråga om Corona. Hans föräldrar bor i Bergamo och de har valt att sätta sig i karantän, 90 respektive 83 år som de är.

Levnadssätt, individualistiskt eller kollektivistiskt

     Artikeln handlar om människors olika levnadsätt i Sverige och Italien med koppling till Coronaviruset. Erik har också gjort en film om Sveriges många ensamma till skillnad från det mer familjeorienterade Italien. Filmen heter The Swedish Theory of Love, och i den beskrivs vi svenskar som ensamma, vi lever till stor del ensamma, vi har många ensamhushåll och vi dör ensamma.
     I stort sett stämmer nog denna beskrivning, om man tittar på statistik i världen. I alla fall stämmer det att vi har flest ensamhushåll.
     Men fakta och statistik beskriver inte alltid den verklighet vi vill åt. Sådana "sanna" uppgifter kan vara ytliga och därför vilseledande.
     Så är det även i detta fall, ty föreställningen om den ensamme svensken är en myt, om man får tro Bengt Brülde i en artikel från 4 november 2018 i SvD.
     Han är professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet och har studerat den svenska ensamheten i jämförelse med den europeiska. Faktum är, visar hans studie, att svenskarna känner sig mindre ensamma av så gott som alla i Europa. Andelen av oss som saknar en nära vän är också bland Europas lägsta. Vi är inget ensamt folk, i varje fall känner vi oss inte ensamma. Samma sak kommer Kerstin Thelander fram till i sin rapport om ensamheten i Europa och hon har studerat flera rapporter. Den heter "Ensamhet som dödar".
    Bengt Brülde menar att det är ett missförstånd att den skadliga ensamheten måste vara högre i individualistiska samhällen som vårt än i mer traditionella. Vi har friheten att välja vilka liv vi vill leva och vilka vi vill umgås med, vi slipper att umgås nära med släkt och familj om vi inte vill. Den friheten får oss troligen att känna oss mindre ensamma i en existentiell mening. Men den gör oss troligen också mer socialt sårbara, när vi blir äldre om vi saknar barn och barnbarn.

Ensamhetens olika skepnader     

     Ensamhet kan finnas i olika former, en rent fysisk ensamhet i fråga om enmanshushåll. Den kan vara självvald, men den kan också vara ofrivillig. Fysisk ensamhet kan medföra en känsla av ensamhet eller om den är självvald, en känsla av frihet. Ensamhet kan man även känna i en stor familj i de fall man vill leva på annat sätt än vad familjen vill. Detta drabbar många unga kvinnor från kulturer där familjen vill bestämma över döttrarnas liv (och för all del även sönernas). Dottern får inte träffa likasinnade vänner för att minska sin känsla av ensamhet. I sin uttalade form är det en existentiell ensamhet, en känsla av att inte vara förstådd av familjen, inte lyssnad till, stå ensam med sina känslor och tankar. Svenskar som utan större kulturellt tryck kan välja sin livsstil, kan också välja sina vänner. Det kan vara orsaken till att fler svenskar säger sig ha fler nära vänner och känner sig mindre ensamma än de som lever i familjegrupper.
     Om man ska förklara det lite konstiga i att svenskar inte känner ensamhet, trots stor andel ensamhushåll, finns det så långt jag kan förstå två orsaker. Den ena är just att i man i ett individualistiskt samhälle lättare kan välja vänner som förstår en. Det andra är att Sverige har ett livligare föreningsliv än de flesta andra länder. Det finns hur många typer av föreningar som helst, samfälligheter, intresseföreningar, fackföreningar, idrottsföreningar, yrkesföreningar, pensionärsföreningar och inte minst för körsång. Vi lär vara det körtätaste landet i världen. Den som känner sig ensam kan lätt ta kontakt med en förening. Det är framför allt den höga anslutningsgraden som sticker ut hos oss, även om denna har minskat de senaste decennierna.
   

Fysisk ensamhet är bra i Corona-tider

     I fråga om Coronavirusets härjningar tror Erik att vårt sätt att leva ensamma har minskat utbrottets omfattning. Så är det nog, men jag tror också att svenskar har större förtroende för myndigheterna än vad t ex italienarna har. De litar därför i större utsträckning på myndigheternas rekommendationer. Det är nog orsaken till att svenska myndigheter i höge utsträckning går på den frivilliga linjen (även om jag skulle vilja att en viss stränghet lades till i en del fall).
     Vi ser nu i de så kallade utsatta områdena att människorna som där lever samman med flera generationer att smittan härjar bland dem. Samtidigt lyssnar de i mindre utsträckning till vad de svenska myndigheterna säger, vilket beror på både språkliga svårigheter, men också på mindre tillit till myndigheter.
     Sen kan man fråga sig om vad som hänt om utbrottet hade kommit till oss först och senare till Italien. Vi fick chansen att förbereda oss, och det kan ha haft viss betydelse. Man kan också fundera på om vi bara släpar efter och kanske får samma smittofrekvens som Italien lite senare.
     Erik säger också i artikeln att Sverige är ett kyligt land, där folk lever bakom stängda dörrar och undviker närhet, och i detta vill jag ge honom rätt, i alla fall till viss del.

Sverige, ett kyligt land

     För det första är Sverige ett kyligt land om man ser på temperaturen, även om det inte är det Erik åsyftar. Men det har likväl stor betydelse för att vi stänger dörrarna om oss. Jag har ett talande minne från min studietid i Uppsala, när jag en solig sommardag låg på gräsmattan som var omringad av huskroppar i tre våningar enbart till för studenter. Jag läste en bok och runt om mig satt och låg studenter från olika delar av världen njutandes av solen, samtalande eller läsande. En del drack vin. En utländsk student kom fram till mig, från vilket land minns jag inte, hur som helst sa hon: "Ni är ju lika sociala och trevliga som vi är hemma hos oss". Jag svarade: ja när det är sommar i alla fall, för det är inte särskilt trevligt att sitta här ute när det 20 minusgrader."
     Bortsett från själva klimatet är jag likväl benägen att ge Erik rätt. Det finns ett osocialt och tillbakadraget sätt hos oss svenskar, särskilt gäller det i de större städerna, och framför allt i Stockholmsområdet. Men om detta är tecken på att svenskar är kyligare än andra medborgarna i andra länder ställer jag mig tveksam till. Men vi är definitivt mindre öppna i mötet med obekanta.  Jag har själv noterat det när jag besöker släktingar inne i ett litet avgränsat bostadsområde på Söder. De boende i området hälsar inte på varandra när de passerar varandra på gångstigarna. De undviker ögonkontakt och om jag hälsar rycker de till.
     Men det är helt annorlunda om man reser bara några mil väster eller norr ut. Där hälsar alla på varandra när de möts. Det gäller också vår sommarö i skärgården, sju mil norr om Stockholm. Alla hälsar på varandra när de möts på vägarna. Det var så påtagligt att tyska vänner jag hade på besök förundrades över detta hälsande. Sonen i familjen, 10 år, noterade detta och sa hej till alla han såg redan på avstånd. En nybliven granne till mig som bor i Stockholm men som har sina rötter i Norrland sa till mig. Vad lustigt här hälsar alla på varandra, precis som vi gör i Norrland.
     En vän till mig, uppvuxen i Stockholm och fortfarande bosatt i Stockholm var på besök på ön, och när vi gick vägen fram hälsade jag på dem jag mötte medan han stirrade rakt fram utan att notera personen i fråga. Nu tycks detta hälsande minska, för det har blivit attraktivt att ha sommarhus på ön. Priserna har stigit och in har rika Stockholmare flyttat över somrarna. De har tagit med sig sin att se förbi passerande människor.
     En annan tysk bekant som har ett hus i Dalarna tog med sig sina svenska vänner dit, och hon berättade i uppfordrande ordalag att här hälsar vi alla på varandra.
      Det är nämligen så att hälsande på varandra är väldigt olika geografiskt inom länderna, inte bara i Sverige utan också i Tyskland. Jag läste en artikel om hälsandet i Bayern, att om folk inte hälsar tillbaka vänder sig den hälsande om, går tillbaka och skriker hälsningsfrasen i örat på den icke-hälsande.

Ett tillbakadraget sätt

      Men bortsett från hälsandets vana, vill jag ge Erik rätt i att vi "stänger dörren" om oss både bokstavligen och bildligt. Jag tror det beror på två saker. För det första är jämställdheten mellan män och kvinnor större i Sverige än i Italien till exempel. Både pappa och mamma arbetar, och ofta finns mor- och farföräldrar långt bort. Att ordna det så kallade livspusslet blir det dominerande i livet. Det finns inget utrymme för spontana möten mellan vänner. De måste planeras i tiden.
     Jag minns min egen barndom - före livspusslets tid - med en mamma som var hemmafru. Det kunde hända att någon vän oanmäld kom på besök för en pratstund, sådant som idag är störande.
     För det andra finns det ett kulturellt drag - utöver livspusslets problem - att man inte ska störa andra människor, t ex på tåg och bussar. De kanske läser en bok eller är inne i egna tankar, och då ska vi inte störa.
     Vill man se på det här tillbakadragna beteendet som vi har som något positivt, kan man säga att det visar på att man inte vill tränga sig på, att man vill respektera andras integritet. Kanske hör detta samman med en viss blyghet men också med vår individualistiska livsstil.
     Ett ytterligare exempel, också det från Tyskland, som visar på att vi inte vill tränga oss på av integritetsskäl. Jag var på besök i Tyskland och en vän till mina vänner var mycket negativt inställd till svenskar. Hon hade seglat i Sverige med sin man och när de skulle lägga till i naturhamnarna, var det ingen av de svenska seglarna som gick fram för att ta förtampen. I Tyskland hjälps man åt sa hon.
     Jag berättade detta för en vän som seglar varje sommar och som gjort det i över 40 år. Han säger att det inte stämmer. Antingen så var beteendet som tyskarna råkade ut för ett rent undantag. Trots allt tror jag att det ligger en viss sanning i det. Om en seglare ska lägga till och det ser ut att gå bra, kliver svensken inte in och försöker hjälpa. Vi vill, som sagts, inte tränga oss på. Å andra sidan, om det uppstår problem på något sätt är svensken lika väl som andra etniciteter villiga att skynda till undsättning.
     År 1969 var jag på besök i Californien. Där bodde min dåvarande flickvän som jag träffat i Uppsala, då hon  studerade där ett år. När vi var och handlade mat sa killen i kassan: "How are you?" Jag blev förundrad. Ville en person som tog betalt av mig veta hur jag mådde? Det är ju en personlig fråga som man bara ställer till sina vänner. Jag förstod snart att det var en kulturell vana och att man ska svara: Just fine, thank you, I hope you feel well too, eller något liknande.
  Jag skulle i och för sig önska att vi vore lika öppna och trevliga i mötet mellan obekanta människor som man är i Italien och USA även om det till viss del är ytligt, men kanske är det svårt att förena vårt levnadssätt med många andra länders mer familjeorienterade. I varje fall vill jag varken göra avkall på jämställdheten eller på friheten att leva mitt liv på det sätt jag vill och kunna välja graden av umgänge med både vänner, familje- och släktmedlemmar efter min känsla för dem.