Jag avhöll mig från det i inlägget "Beredskapen är god", men jag ställde frågor, som varför inte begränsa samlingarna till 100 eller 200 istället för till 500, för om lokalen är stor kan man låta folk hålla avstånd vid in- och utträde samt sitta på var tredje bänk. På det sättet skulle kontakten mellan människor minska radikalt samtidigt som många verksamheter skulle kunna hålla igång en mini-verksamhet för att undgå konkurs. Men det var en fråga, inte ett diktat, för jag vet inte som amatör-epidemilog vad som ska göras.
Härutöver redogjorde jag för vad Sydkorea gjort som uppenbarligen lyckats vända kurvan neråt. Det var också bara en redogörelse, inte ett diktat från mig om att vi ska ta efter Sydkorea.
Länderna hanterar dessutom sina åtgärder på olika sätt, för vi vet inte vad som är bäst i relationen till vår ekonomi.
Vi är saktfärdiga
Men en sak vet jag och det nämnde jag i inlägget "Beredskapen är god" Jag påpekade att vår beredskap inför kriser är urusel. Samma sak säger Stefan Fölster i dagens SvD. Han säger följande: "Sveriges regeringar har de senaste tre decennierna gjort sig kända för yrvaken krishantering. 90-talskrisen, Estonia, sjukskrivningsvågen, tsunamin, skogsbränder och flyktingvågen har föregåtts av svag krisberedskap, rentav förnekelse."Varför kan man fråga sig. Jag tror att det beror på tre saker. För det första undslapp vi både första och andra världskriget. För det andra har vi ingen erfarenhet av naturkatastrofer som tsunamier och jordbävningar. Visserligen ökade vi beredskapen efter andra världskriget, men sedan har vi avvecklat all beredskap till ett minimum och återgått till den så bekväma lunken
För det tredje är vi det mest individualistiska landet i världen, enligt World Wiew, och det har vi varit länge, "befriade" som vi numer är från religioners förtryck och under senaste halvseklet också från statens "förtryck". Frågan är om vi inte är det mest liberaliserade landet i världen. Om inte, så är vi i alla fall det land som rusar snabbast mot den så kallade Nattväktarstaten i vilken allt är privatiserat utom militär, polis och rättssystem.
Följaktligen tenderar vi att se samhällets lösningar på kriser som en fråga för individen i första hand och inte för staten. Vi utfärdar inga dekret, istället är det individen som ska avgöra sitt beteende och respektive skola och arbetsgivare som ska fatta beslut om stängning eller vad det nu handlar om.
Jag menar inte att tvång under straffrättsligt ansvar ska tillgripas (utom i undantagsfall och när krisen antagit förfärliga proportioner). Jag menar att de rekommendationer som stats-epidemilog Tegnell utfärdat skulle ha varit tydligare och strängare.
För om folket tappar förtroende för statens krishantering med Tegnell i spetsen, då är det något fel på informationen till allmänheten. Ibland får vi höra vad som bör göras, men oftast utan tydlig förklaring till varför, endast att det inte är effektivt av någon anledning. Först för någon dag sedan förklarade han att det inte är effektivt att stänga skoler, för eleverna skulle komma att röra sig fritt i samhället (och det är en tydlig och rimlig förklaring). Är de i skolan så minskar smittrisken och om smitta sker vet man vilka man ska testa. Sådan information är bra, men tycks mig vara ett undantag och dessutom ingår det inte i en enhetlig plan, i alla fall inte i en som har kommunicerats till allmänheten.
Öppen information
Vad som saknas (om jag för tillåta mig som amatör att tycka till) det är att det i allmänhetens ögon saknas en tydlig och sammanhållen plan för alla åtgärder som staten förhoppningsvis har i bakfickan med förklaringar till varför angivna åtgärder behöver vidtas, vad som kommer att göras i en nära framtid om spridningen ökar och varför man vill vänta med dessa åtgärder. Kanske har man en sådan plan, förhoppningsvis. Men felet är att den inte förs ut till folk, i alla fall inte som en sammanhållen plan. För som jag sa i inlägget "Beredskapen är god" är öppen information a och o i en demokrati. Det inkluderar - i detalj - var coronafallen har upptäckts och vad som gjorts i dessa fall. Det skulle visa att stats-epidemilog Tegnell har kontroll över läget. Det skulle lugna allmänheten, vilket i sin tur skulle minska skriket på sociala medier, inklusive min blogg. Det är många diktaturer som undanhåller folk information för att inte skapa panik eller för att de vill klara kriser i skymundan. Så skedde till exempel i Tjernobyl, Wohan (Kina) med flera kriser i diktaturer.Men vi är en demokrati och i en sådan är kontinuerlig, öppen och sammanhållen information av fundamental vikt för att lugna människor och för att vidmakthålla förtroendet för våra myndigheter.
Sjukvård efter behov
Det finns en sak som jag funderat på, och det är huruvida vår sjukvård fungerar i kriser med sin allt större ojämlikhet, där privata sjukförsäkringar ingår. En viktig princip är att den sjukaste, alltså den som har störst behov ska ha vård först. Det har varit en helig princip, men den sätts nu åt sidan med de privata sjukförsäkringarna. Unga friska som får en förkylning eller annan mindre sjukdom går före gamla och multisjuka, som kan ha råkat ur för en större sjukdom, för de får inte tillgång till en privat sjukförsäkring. De skulle belasta försäkringen allt för mycket. Camilla Läckberg har som de flesta känner till inrättat en privat klinik för dem som har privat sjukförsäkring. Hon tillstår att det drar åt det amerikanska sjuksystemet till, men så långt som till USAs sjuksystem, behöver det inte gå hos oss, deklarerade hon i Skavlan. Likväl är det färdriktningen, och det finns inget som säger att det behöver ta stopp under vägen mot USAs ojämlika sjukvård, om vi själva inte protesterar.
USAs sjuksystem
Det må vara en sak att man av ideologiska skäl accepterar att vissa grupper av privatekonomiska skäl ställs utanför sjukvården, men den som tänker så, måste beakta konsekvenserna av detta i kriser. Författaren David Wallace-Wells skrev häromdagen i DN om hur illa rustat det amerikanska sjuksystem är för en smittsam kris som Covid-19. Jag tyckte att hans artikel var så intressant att jag nedan lyfter fram vissa delar av den.
Han menar att landet nu upplever en myndighets- och förtroendekollaps i det omedelbara inledningsskeendet av en långvarig kris. Han skriver:
"Inför en framstormande pandemi har USA visat upp en närmast total brist på ansvarstagande och politiskt ledarskap – ett sociopatiskt ointresse för statsmaktens mest grundläggande uppgift: att skydda medborgarna."
Och han fortsätter: "Man kan förmodligen inte hitta något starkare argument för allmän sjukvård än dagens kris, och ingen mer förödande grund för anklagelser mot vårt nuvarande system än det lirkande som krävts för att få ledande utförare och försäkringsbolag att avstå från avgifter (och acceptera självriskeliminering) för tester".
- - - "Det har inte funnits något relevant centralt ledarskap över huvud taget. Inte heller, och det är kanske än mer anmärkningsvärt, har det funnits någon pålitlig källa för information eller vägledning i frågor kring hur vi som individer ska bete oss. Det enda som finns är ett vakuum, en frånvaro av auktoritativt ansvarstagande, och vaga råd om att tvätta händerna, avstå från icke-nödvändiga resor och hålla ett avstånd på två meter till andra människor." - -
- - - "Hur gick det till, frågar han sig? En orsak är förstås Trump. Han har eskalerat det decennielånga republikanska kriget mot regeringsmakten, det vill säga mot ett gott styre, till den grad att det nu kan förefalla som om de enda som faktiskt utför något arbete i den federala regeringen är svärsonen Jared Kushner och rådgivaren Stephen Miller (som för övrigt tillsammans skrev onsdagens tal)."
"En annan orsak är nyliberalismen, som lärt oss att vi utöver vårt politiska inflytande som konsumenter och genom hur vi agerar som individer inte ska förvänta oss mycket mer än ekonomisk förvaltning från regeringen. Medborgarna ska släppas fria på marknader utan inhägnader.
Det finns en än mer djupverkande kulturell förändring. Den yttrar sig i växande misstro mot institutioner och myndigheter, och den i Chris Hayes bok ”The twilight of the elites” så minnesvärt dokumenterade framväxten av en vardagsparanoid version av den amerikanska livsstil som bygger på idealet ”var och en för sig." Så långt David Wallace-Wells,
För mig, som tror på ett äkta socialliberalt samhälle, är detta skrämmande. Inte bara för att det skapar en orättvisa med förödande konsekvenser för individer som inte är förslagna, som är fattiga, som inte kan få eller har råd med en privat sjukförsäkring, som inte ärvt någonting och som är mindre begåvade än andra. Utan också för att det leder till kaos i kriser för hela samhället, och märk väl, även för dem som har det bra ställt med sjukförsäkringar och allt. Och det är detta superliberalister som Lena Andersson, Johan Norberg, Camilla Läckberg och Mattias Svensson vill få oss att ställa oss bakom. Det kommer att ända med en förskräckelse, när SD tar över, om vi inte dessförinnan kan vända skutan till ett mer socialliberalt samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar