Beredskapen är god

Så sa regeringen under kriget, trots att beredskapen var urusel. Nu undanhåller Karolinska universitetssjukhuset hur stor bristen på sjukhusutrustning egentligen är. Varför? Är inte total öppenhet väsentligt för förtroendet för myndigheter med flera institutioner, även om det leder till irritation över dålig beredskap. Det måste ha funnits extraordinära skäl till hemlighållandet. Karolinska sjukhuset har som alla vet hemlighållit mycket för oss tidigare, så förtroendet för sjukhuset är inte högt, minst sagt. Förtroende i fråga om saklig och öppen information till medborgarna är av högsta vikt i en demokrati. Om vi medborgare inte litar på myndigheterna, då faller en av grundstenarna för demokratin.

Härutöver är det märkligt att vi i Sverige som har så god ordning, sägs det, har så dålig beredskap för kriser. Branden 2014 var en katastrof i dålig beredskap. Det fanns ingen samordning och ledning på riksnivå. Branden 2018 var likadan. Vi hade inget lärt oss, enligt en expert. Vi fick be om hjälp utifrån.
Trots att vi hade en influensaepidemi 2009 har vi inte lärt oss något. Inget beredskapslager, allt sker "just in time", såväl i sjukvården som annorstädes.

Våra åtgärder, nu mitt i Coronakrisen, släpar också efter, både i tid och i förhållande till andra länder. Varför tillåta sammankomster på 200, 300 och upp till 499 personer? Varför inte 100 eller kanske 200 om en lokal är stor och ålägga besökarna att sitta på var tredje plats och hålla 2,5 meters avstånd vid in- och utträde. Det skulle ge större effekt på spridningen och göra att viss verksamhet kan hålla igång och rädda många företag från konkurs. Nu kan 499 personer stråla tätt samman utan några anvisningar eller instruktioner om avstånd till varandra.

Sydkorea har fått ordning på spridningen genom öppen information till folket och genom övergripande och bestämda åtgärder. I Sydkorea informerar man medborgarna exakt var en smittad person hittats och varit. I Sverige gör vi det inte, vi talar bara om t ex Stockholmsområdet, Västra Götaland, Gotland och så vidare. Hur det är här i vår förort har jag ingen aning om. 
I Sydkorea testar man också människor i stor omfattning, fler per capita än något annat land, och kan på så vis hålla bättre koll. Fyra företag gavs licens att tillverka testutrustning så att man nu kan testa 140 000 personer i veckan. Man har skapt 500 testkliniker och 40 drive-through-stationer där människor kan testa sig utan att vara  nära andra. De kan också sätta upp lokala teststationer om det på en arbetsplats eller liknande upptäckts coronafall. Detta är bara exempel på deras handlingskraft. Varför är vi så sena med allt. Jag vet inte hur många gånger jag läst att när vi haft ett problem ett tag, då ska regeringen titta på det samtidigt som man i Norge redan har lag på plats.

Men här hemma är det individen som ska fatta egna beslut efter vissa rekommendationer, och inrättningar får själva besluta hur de vill göra.


Det skulle inte förvåna mig om antalet fall fortsätter att öka och att ytterligare, lätta begränsningar görs i eftersläpningens tecken.