Identitetspolitik

     För flera år sedan sa en arbetskamrat till mig att "ingen kan förstå hur du har det". Det var med anledning av att jag har reumatiska besvär. Det kan du visst om jag berättar för dig, svarade jag.  Efter ett tag höll han med mig. 
     Det är en märklig föreställning, detta att ingen kan förstå hur en annan människa kan ha det, hur hon kan lida, hur hon kan uppleva glädje och hur hon kan känna sig, inte ens om hon berättar.
     En kvinna sa en gång till mig att ingen man kan förstå hur det är att föda barn. Jo, sa jag, om hon berättar, då får jag reda på hur hon upplevt sin förlossning. Nej då, det kan ingen man förstå. 
     Jag tror att jag har en ganska god kunskap om hur det är, för min fru och en tidigare också för den delen har berättat för mig, liksom andra kvinnor. Jag tror faktiskt att jag har en bättre kunskap över lag hur det är att föda barn än vad du har, för du har din egen upplevelse och den styr dig att tro att alla andra kvinnor har precis samma upplevelse som du haft, men det är fel, för alla har olika upplevelser. Du har din upplevelse och den är sann för dig, men inte för andra. Jag har en bredare bild genom de berättelser jag hört och är alltså inte styrd av en enda känslofylld upplevelse. 
     I enlighet med ifrågavarande kvinnas tänkesätt, så kan en manlig barnmorska efter 30 års erfarenhet inte förstå hur det är att föda barn. Det kan bara den enskilda kvinnan som har gått igenom en förlossning.
     Tja, att säga som jag gjorde är naturligtvis hädelse och väldigt provokativt, vilket var meningen, i alla fall så som våra tankebanor går idag i vårt identitetssamhälle. Den enskilda människans upplevelse gäller som stereotyp för den grupp hon tillhör. Hennes upplevelse gäller för alla andra som tillhör gruppen, trots att de kan ha motsatta upplevelser. Någon individuell upplevelse i sin egen rätt finns inte. Ingen vit man kan förstå hur en svart man kan uppleva fördomar, endast svarta människor kan förstå det. Ingen sekulär man eller kvinna kan förstå hur en muslim har det, endast andra muslimer kan det. 
     Vi har alla våra upplevelser och de är sanna som våra upplevelser, och vi kan, enligt min mening, berätta om dem och få andra människor att dela dem, att förstå dem. Det är därför vi fått ett sofistikerat språk som är unikt för människan. Varför skulle en människa av annan etnicitet, hudfärg, religion eller bakgrund inte kunna förstå? 
     

American dirt

     Om detta har jag skrivit tidigare i denna blogg, och en del av er känner kanske igen det. Jag kom att tänka på detta fenomen när jag läste om en bok av Jeanine Cummins som heter "American dirt" (finns ej på svenska). Den recenserade i SvD och DN för några daga sedan. Boken handlar om hur en mexikansk medelklassfamilj flyr från en drogkartell till USA. Inför utgivningen slogs nio förlag om boken genom budgivning. Filmrättigheterna var klara.
     Samma dag som ”American dirt” kom ut i bokhandeln, meddelade Oprah Winfrey med stor entusiasm att hon valt ut romanen till ”Oprah’s Book Club”, ett community på nätet och i sociala medier, som i det närmaste garanterar försäljningssuccé – bokklubben är så inflytelserik att Time Magazine kallat den ”allsmäktig”. 
     Men under ytan kokade det. Myriam Gurba, en amerikansk-mexikansk författare som identifierar sig som queer, har utifrån ett förhandsexemplar skrivit att ”American dirt” är ett skitverk, som approprierar ”genialiska böcker av andra bruna författare och slabbar en klick majonnäs på dem för att blidka de nordamerikanska smaklökarna”. (Bruna tycks i detta sammanhang vara alla människor utom de av europeiskt ursprung, min kommentar.)
     Fler än 138 författare reagerade med att publicera ett öppet brev till Oprah Winfrey på sajten Lit Hub där de ber henne välja bort boken från bokklubben. Undertecknarna påpekar att det enligt dem ska vara möjligt att skriva fiktion som går bortom en författares egna erfarenheter, men att Jeanine Cummins roman inte visar den hänsyn eller respekt som krävs, när man ska berätta om marginaliserade grupper. Deras syn är att boken är exploaterande samt förenklar bilden av migration och den mexikanska kulturen. 
     Jag har inte läst boken, men detta verkar för mig vara ren missunnsamhet eller avundsjuka. 
     Skådespelaren Salma Hayek, som först hyllat Oprahs val av bok på Instagram, såg sig tvungen att be om ursäkt. Och Oprah Winfrey la snabbt om kursen och lovade att rikta in diskussionen om ”American dirt” i bokklubben till minoritetsgruppers representation i bokbranschen. När drevet går är det bäst att rätta in sig i ledet (min kommentar).
     Delvis rör kontroversen kring ”American dirt” vem som egentligen får skriva vad skriver SvD (Madelaine Levy). Jeanine Cummins identifierar sig som vit men har släkt från Puerto Rico. För vissa kritiker, som David Bowles, är författarens eget ursprung (att hon aldrig ”levt ens i närheten av Mexiko eller gränsen”) ett problem i sig.
     Cummins skriver också själv i bokens efterord att hon önskar att någon ”lite brunare” än hon själv skulle ha författat berättelsen (alltså utan att ändrat något, vad jag förstår). Hon krälar själv i stoffet. Liknande tankar framförs i Lauren Groffs recension i New York Times: hon, som inte själv är mexikansk immigrant, borde väl inte vara den som ska recensera ”American dirt”? 
Så långt recensionerna i SvD och DN.

Alla våra litterära storverk borde förbjudas

     Jag kommer att tänka på Onkel Toms stuga som skrevs av en vit kvinna. Jag kommer att tänka på Anna Karenina och Madame Bovary, som skrivits av män om kvinnor. Jag kommer att tänka på ett Dockhem, på Fröken Julie. Dessa böcker och flera med dem borde således inte ha skrivits, för de handlar om annat kön, annan hudfärg än författarens, ändå tillhör de världslitteraturen. Kanske vi ska återinföra bokbålet igen.
     Som de 138 författarna menar i sin protest är boken exploaterande samt förenklar bilden av migration och den mexikanska kulturen. För mig är det ett underligt påstående. En skönlitterär bok om en familj eller en person kan aldrig fånga en kulturs hela bredd, ej heller alla de subkulturer och enskilda människor som finns inom kulturen. Skönlitteratur handlar ofta om enskilda figurers upplevelser, inte om en kultur, även om det finns många undantag, som 1984 och Du sköna nya värld. I skönlitterära verk måste både protagonister och antagonister tillåtas vara enskilda individer och ha sina egna upplevelse, även om de påverkas av sin kultur. Och dessutom är skönlitteratur fiktion - ett påhitt - såvida det inte är en biografi eller faktabok och varje bok måste därför bedömas utifrån sin litterära kvalitet, inte efter författarens etnicitet, hudfärg eller kulturella hemvist. 
     Populära bokpoddaren Zibby Owens är av annan åsikt än de 138 författarna. Hon skriver att ”American dirt” är sensationell, fängslande och omöjlig att lägga ifrån sig. Och hon förstår inte hur bokens kritiker, ofta andra författare, kan vara så elaka mot Jeanine Cummins. Owens framhåller att hon inte bryr sig om författarens ursprung, kön eller nationalitet, och att poängen med skönlitteratur är just att hitta på. Tydligen finns det en del andra som delar min uppfattning. 
    Det är oroande hur lätt vi faller in i identitetstänkandet. Tyskarna fick länge klä skott för vad deras förfäder gjort. Vi europeiska, vita, får klä skott för vad våra förfäder gjort under kolonialtiden. Det är förskräckligt det som då skedde, men jag tänker inte ta på mig skulden för det, trots min hudfärg.
Hur som helst, boken blev en bästsäljare. Den ligger just nu, för andra veckan i rad, högst upp på New York Times bästsäljarlista, och nog har den negativa reklamen ökat intresset för den. Reklam är alltid bra, även negativ. 
Jag är glad för Cummins framgångar.