Verkligheten

     Staffan Dopping och Stig-Björn Ljunggren skrev den 18 januari i DN Debatt en artikel om svårigheten att komma åt verkligheten. De menar att medierna istället är verkligheten och att det inte är någon idé att angripa dem för sina beskrivningar. De har sitt uppdrag att med fiffig rubriksättning och innehåll skapa intresse kring artiklarna. 
     Istället ska publiken rustas så att den lär sig att hantera det oöverskådliga medieflödet. Först undrade jag vilken publik det handlade om, men ganska snart förstod jag att de menade allmänheten. Jag har sett det där med publik förut. Det är ett utslag av behovet att visa att man är med i den språkliga nydaningen som består av en besvärande svengelska. Detta dåliga språkbruk sprider sig i journalistiken och stör läsningen. Ska vi ta bort ordet allmänhet och ersätta det med publik? Det är väl ändå två vitt skilda saker. Jag tycke det är viktigt att vi har så precisa ord som möjligt i vårt språk istället för att slå i hop ord med olika betydelser till ett enda ord. Men jag får väl leva med denna nyordning. 
     Nåväl, det var inte det jag ville skriva om, utan om författarnas syn på verkligheten. De ser en och samma verklighet bakom medierna, en annan verklighet än den vi får oss till livs. Det är en märklig syn i vårt mångfaldssamhälle. Det verkar som om de vill slå samman alla de verkligheter vi lever i, precis som de slår samman ord.
     Det finns nämligen inte en enda sann verklighet bakorm medierna. Det finns hur många verkligheter som helst. Den muslimska kvinna som kommit till Sverige och upptäckt att här finns frihet och som tar av sig slöjan och kanske vill gå på kafé och ta sig en kopp kaffe har en annan verkligheten än partitoppen i Vänstern. Hon attackeras av moralpolisen i området. Trots att hon delar sitt öde med 10 000-tals systrar förnekas hennes verklighet. Istället ska en annan verklighet gälla, den som andra människor har och som aldrig utsätts för sådant förtryck.
     Kvinnor inom kulturen lever i en annan verklighet än många andra kvinnor och inte minst än män. Det har metoo-rörelsen visat.  
     Den storkapitalist med miljarder i sina portföljer lever i en annan verklighet än den arbetslösa kvinna som har svårt att få mat till sig själv och barnen.
     Den man som i Norrland aldrig fattat vitsen med utbildning, förstår inte varför de bättre utbildade kvinnorna ratar honom.  Han blir kvar i den avfolkade byn medan kvinnorna drar söderut.
     Och i takt med att mångfalden och de sociala och ekonomiska ojämlikheterna ökar, desto mer delas den tänkta, gemensamma verkligheten upp i olika verkligheter. Vi kommer inte att förstå varandra hur väl vi än rustas att leta efter den sanna verkligheten bakom medieflödet. Att förneka andras verkligheter bara för att de är i en klar minoritet och istället hänvisa till majoritetens uppfattning som den sanna, det är inte att rekommendera.
     Vad man bör leta efter bakom medierna rapporter är snarare varför vi lever i så olika verkligheter, vilka förhållanden ligger egentligen bakom utvecklingen. Kanske kan vi då få de olikartade verkligheterna att närma sig varandra till en mer likartad verklighet, men det får jag aldrig uppleva.