Den nya normaliteten

  
Med anledning av att vi uppmärksammar förintelsen läste jag följande i DN i förrgår: 
"- - - för tyranniet, brutaliteten, vansinnet kommer successivt. Det smyger sig på i form av nya lagar, nya inskränkningar av friheten, nya förbud för judar och andra för regimen misshagliga. Det absurda blir till det normala. Utegångsförbud blir ghetton som blir deporteringar som blir dödsläger."

Det var då jag kom att tänka på normaliteten idag. 

Dagens normalitet

När den på sin tid dominerande socialdemokratin förtvinande och ersattes av liberalismen, skedde processen stegvis och den fortsätter alltjämt, och vi vänjer oss allt eftersom. Vi vänjer oss vid att de superrika inte betalar mer än 2-4 % i skatt, att lönerna ska sänkas för de lägsta inkomsterna och höjas för de högsta. Vi vänjer oss vid att de unga och friska ska gå före i sjukhuskön med hjälp av privata sjukförsäkringar och att äldre och multisjuka ska vänta i månader eller halvår eller vänta tills det är försent. Vi vänjer oss vid att de privatiserade företagen tar godbitarna och lämnar det dyra och besvärliga åt skattebetalarna, som skolorna i de fattiga förorterna, som tågresandet till glesbygden. Vi vänjer oss vid fattigdomen hos vissa grupper och vid den ofantliga rikedomen hos andra. 
     Vi går mot den så kallade nattväktarstaten steg för steg, det ena efter det andra privatiseras, statens roll för ekonomisk jämlikhet avregleras, den tappar sin kontroll över invånarnas trygghet - och vi vänjer oss vid varje normalitet på vägen. 
     Socialdemokratin stövlade på i samma anda på sin tid, de införde löntagarfonder, de höjde skatten, och allt tog slut när marginalskatten blev 102 % och företagarna demonstrerade mot det socialistiska övertagandet. 
     När tar liberalismens stegvisa framfart slut? Är det när SD tar över, eller när något ännu värre, en religiös eller fascistisk diktatur tar över?  Eller kan vi bromsa framfarten? 
     Det finns något motsägelsefullt i en allt större frihet. Den tycks i sig själv skapa både ofrihet och otrygghet, i alla fall för många som lever i en annan verklighet än vad många av oss andra gör. Fråga den muslimska kvinna som kommit till vårt land för att leva i frihet om hon känner sig fri, när den muslimska moralpolisen attackerar henne för att hon inte skylt sitt hår. Fråga henne om hon är fri, när hon körs ut från kaféet, därför att inga kvinnor får fika utan en manlig förmyndare. Fråga den dotter som togs till sitt forna hemland för att tvångsgiftas med en 30 år äldre kusin om hon känner sig fri. Fråga de hedersmördade Fadime och Pela, om de kände sig fria, om de kunde tala idag. Fråga den manlige invandrare som fått jobb och sliter för sina 5 barn i det segregerade området om han känner sig fri och trygg, när hans bil bränns till en skrothög. Fråga den handlare som tvingas betala skyddspengar för att inte hans butik ska brännas ner om han känner sig fri. Fråga den som har fått fönsterrutorna söndersprängda av en bomb som förstört hela fasaden på huset om han känner sig fri och trygg. 
     Det är ett fundamentalt misstag att tro att vi alla blir fria om vi avvecklar staten. I ett väl fungerande samhälle är staten en garant för alla människors frihet och trygghet. Sådana stater finns eller har i alla fall funnits. De kallades socialliberala med betoning på social eller så kallades de för socialdemokratiska. Det gamla folkpartiets ideologi stod för denna ideologi. Första gången jag fick rösta valde jag Folkpartiet. Sedan blev det socialdemokratin, den ideologi som nu spårat ur fullständigt. Samma sak med Folkpartiet, det dog och ett nytt parti föddes, Liberalerna, som nu lämnat sin sociala ådra. 
     Samma sak med globaliseringen. Mycket av den är bra, som handel, utbyte av kunskaper och teknik, men globaliseringen av kapitalet har blivit en katastrof. Visst ska kapital få användas till investeringar utomlands, men den fullständiga friheten för kapitalet har medfört laglig skatteflykt för multinationella storföretag och dess ägare, och det handlar om enorma belopp. Brittiska ekonomer har räknat ut att om världens multimiljardärer betalade lika mycket skatt som de nationella företagen, medelklassen och de lägsta inkomstklasserna skulle all värdens fattigdom försvinna. 
     Vi har inte bara befriat de superrika från skatt. Vi har också tagit bort arvskatten, fastighetskatten och förmögenhetskatten. Vi har stora ränteavdrag för våra småhus. Vi har helt eller delvis privatiserat de statliga och kommunala bolagen till exempel SJ, Vattenfall, Telia och de kommunala elverken, alltså infrastruktur som gett stat och kommun inkomster. I frihetens namn har vi dessutom tagit bort den statliga skatten för dem med högre inkomster.
     När vi nu gjort oss av med tidigare skatteintäkter finns det bara medelklassen och de fattiga att kräva in skatt från, och denna skatt ska sänkas än mer. Varifrån ska vi få pengar till sjukvården, till skolorna, till äldreomsorgen, till de handikappade och sjuka, till polisen som ska utöka sin verksamhet, till militären som ska bli större. Varifrån ska vi få pengar till integrationen och omhändertagandet av alla flyktingar som anländer? Ska vi fortsätta att lämpa av dem i förorterna och önska dem lycka till? Varifrån ska vi få pengar till klimatförändringarna, de som är så angelägna? Vi får lita på liberalisterna, som exempelvis Mattias Svensson som anser att marknadsliberalismen med sin fria svängradie i slutändan rättar till såväl klimatproblemet som andra problem. Visserligen är marknadsliberalismens hand osynlig, men den gör sitt jobb i skymundan, så vänta bara så fixar det sig i slutändan, även om koldioxiden under tiden ökar.
     Nej, ekvationen går inte ihop. Det finns inga pengar till välfärden, till vår frihet och trygghet. Allt är ett enda lurendrejeri. 
     Stegvis avvecklas vår allmänna välfärd. Jag hörde Elisabeth Svantesson (Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson) nämna det Reinfeldt en gång sa, nämligen att välfärdens kärna ska vara kvar. Vad menar hon? Kanske är det just det som vi ska vänja oss vid, den nya normaliteten, uppdelningen mellan dem som har och dem som ställs utanför.