Vad göra åt SD

En vän och jag talade om vad man skulle göra åt SD, som pockar på inflytande med växande stöd i antal röster. Han menade att vi absolut inte fick släppa in SD i någon form i regeringsarbetet. Tänk på hur de gick när Hitler släpptes in i regeringsarbetet. Han tog över demokratin.

Vi hann inte gå in djupare på denna fråga. Men så här i efterhand går mina tankar åter till vad jag sagt på denna blogg tidigare. Jag tror nämligen inte det spelar någon roll hur vi gör, så länge vi inte gör något åt de problem som högerliberalismen skapat. Vi har tagit in massor med flyktingar, och det är ju en solidarisk sak för sig. Det otäcka är att vi inte är beredda att betala för omhändertagande och integrering. Konsekvenserna får kommande generationer ta hand om. Det är samma tankar i fråga om klimatuppvärmningen. Det kostar för mycket att nu vidta kraftiga åtgärder. Fast faktiskt får vi redan nu betala för både ett oansvarigt mottagande av flyktingar i form av gängskjutningar t ex och för oansvarig syn på klimatet i form av torka och översvämningar.

Vi är värst i EU när det gäller gängskjutningar, vad jag förstår. Vi får betala genom angrepp på våra myndigheter, på polisen, på socialbyråer, på synagogor, på moskéer. Affärer måste betala skyddspengar i förorterna och även här i Täby faktiskt (i alla fall har två försök ägt rum, för affärsinnehavaren vägrade och blev misshandlad, ja så blev en olydig kvinna mördad här i Täby också).  Listan kan göras lång. De ekonomiska och kulturella klyftorna växer. De rika betalar nästan ingen skatt. Välfärden urholkas som jag nämnde i förra inlägget.

Så min fråga är hur länge vi kan hålla SD utanför? Jag spådde rätt vid förrförra valet om SD valsiffror, men fel i det senaste. Jag spådde att de skulle få 20 procent, men de fick 17 tror jag. Att det inte blev 20 procent tror jag beror på att de andra partierna tog över en del av SD:s politik, den de kallade rasistisk. Vid ett eventuellt extraval tror jag de får sina 20 procent på sin väg mot att bli det största partiet.
I Tyskland växer AFD (Alternativ för Deutschland), det sista land jag trodde skulle få tillbaka nazister i politiken. I Frankrike är det gatukravaller mot etablissemanget. Fast det verkar vara lugnt i de halv-diktatoriska länderna Polen, Ungern, Turkiet  Tjeckien och Slovakien även om en del demonstrationer förkommer mot begränsningar av demokratin.

Vår demokrati och vår frihet är i kris. Den är inte hotad av statliga regleringar. Den är hotad av sig själv. Friheten ger utrymme för organiserad brottslighet, för religiös fanatism, för hat och motsättningar. Och politikerna förstår inte detta sammanhang. De vill sänka skatterna ytterligare och öka friheten än mer. De superrika bockar och bugar, så gör de kriminella.

Förtryck kan bestå av två ting. Det ena är en statlig diktatur som begränsar medborgarnas frihet och trygghet. Det andra är en kaosartad frihet, som ger de välorganiserade möjligheter att utan risk begränsa enskilda människors frihet och trygghet.

Jag har aldrig varit rädd för staten eller för mina medmänniskor tidigare,  men nu är jag rädd för inbrott och kapningar av mina konton, när jag rör mig i köpcentret eller är ute på nätet. Inte så att jag går omkring med ständig skräck, men jag tänker hela tiden på var jag har mina saker och ser mig om när jag slår in pinkoden eller väljer webbsida. Varje vecka är det ett, två, tre eller fyra inbrott här i Täby, lite olika mellan veckorna, och det gäller både lägenheter och villor. En familj, två hus bort från oss, tog så illa vid sig, så de flyttade. Det var barnen som inte kunde sova på natten. Men dessa inbrott beror inte på flyktingmottagandet utan till 85 % på de fria gränserna mellan Sverige och Baltikum. Varje dag åker bilar över med färjorna med tonvis av stöldgods utan kontroller.

Det är i grunden inte fler poliser och hårdare straff vi behöver. Det är ett mer solidariskt samhälle med mindre ekonomiska orättvisor. Om ni har glömt ordet solidaritet (för det var länge sedan jag hörde ordet nämnas), så kan jag berätta att det betyder att man gemensamt hjälps åt, att alla betalar skatt till välfärden, även om det begränsar vår frihet att ta för oss. Fast det är ju motsatsen till individens frihet, alltså går det inte. Det är inte tillväxt som ska vara målet. Det är bara ett medel. Det är allas välfärd som är målet.