1984 och Du sköna nya värld

Jag läste för ett tag sedan om hur Kina tar över internet och gör det till ett statligt verktyg för att kontrollera medborgarna. Det fanns de som för ett par årtionden sedan nämnde denna fara. Bill Clinton skrattade åt detta och önskade alla som försökte "God luck". Det är lika lätt som att spika upp en geléklump. Den faller ner av sig själv. Internet var enligt hans syn en okontrollerbar och fri teknik för kommunikation.

Som så mycket annat var detta fel. Kina använder sig av ansiktsigenkänning och antagligen också igenkänning för kroppsform. Kameror finns i mängd och medborgarna poängsätts för sitt uppförande på gator och torg. Poängen leder till belöningar och bestraffningar. Så långt är jämförelsen med 1984 likvärdig. Härutöver har Kina tillgång till data om medborgarna, deras intressen, köpvanor, åsikter med mera. Allt finns på Facebook och Google eller vilka sociala medier Kina nu använder. Dessa är i vilket fall som helst tillgängliga för den kinesiska statsmakten och samtidigt avgränsade så att medborgarna inte får läsa om allt. De håller nu på att exportera sitt system till andra diktaturer.

Jag kan inte se detta på annat sätt än att 1984 kommit i en värre form, än vad George Orwell kunnat föreställa sig.

För någon vecka sen skrev jag om den dystopiska föreställningen att vår hjärna degenererar i enlighet med evolutionens lagar. (Jag är lite dystopisk tycker en vän till mig, och han har nog rätt, är jag rädd.) Vi behöver inte hjärnans kapacitet i samma utsträckning som när vi var stenåldersmänniskor. Vi behöver varken minne eller arbetsminne som tidigare. Allt finns i våra mobiler, i våra datorer och ute på nätet. Det organ eller den kroppsdel som används mindre och mindre degenererar eller försvinner, som den svans vi förlorade när vi klev ner från träden. Nu får vi nog behålla större delen av vår hjärna, men den kommer troligtvis att försämras i sin kognitiva funktion och anpassa sig till en uppkopplad värld, där allt finns att söka.

Jag har lyssnat på Yuval Noah Harari som skriver om människans kognitiva utveckling, från stenåldern till nutid och i spekulativa tankar om framtiden. Det finns risk för, säger han, att den biotekniska utvecklingen med AI i kombination med genteknik leder till att vi kan utveckla människans genetiskt. Vi skulle således kunna motverka hjärnans degenerering.

Tidigare har han konstaterat att eliten behövde fattiga och obildade människor under 1900-talet. De skulle vara friska och starka för att kunna arbeta i industrin och som soldater. Därför byggde eliten upp system för hälsa och sjukvård.

Under 2000-talet kommer eliten att behöva dessa människor i långt mindre grad. Robotar och datasystem kommer att ta över människans kognitiva uppgifter på område efter område. De kommer bli mycket bättre och säkrare än människan, inte hundraprocentigt säkra, men i alla fall långt säkrare än människan, och det räcker ju. Detta gäller inte bara i produktion av varor oh tjänster, utan också i krig, Robotar och drönare sköter om kriget. Därmed behövs inte längre sjukvård och god hälsa för allmänheten. Det räcker om eliten kan få denna.

Med andra ord kommer arbetslöshet att breda ut sig. När jag sa detta till en granne som jag var hos och drack glögg, sa han att det där var gammalt snack från 1800-talet. Arbetarna var rädda för att bli arbetslösa när ny teknik infördes. Grannen hade rätt. De blev inte arbetslösa. Istället fick arbetarna arbete med hjälp av den nya tekniken, travers-förare, grävmaskinist, övervakare av monitorer med mera. Dessutom skapades allt fler jobb för tjänstemän, alltså kognitiva jobb.

Men om också dessa jobb tas över av avancerade robotar och datorer, vad kan människan då sysselsätta sig med? Självkörande bussar, taxibilar kommer till exempel att köra utan chaufförer. De samarbetar sinsemellan. Alltså när de möts i en korsning, samtalar de med varandra om vem som ska ge företräde, något som mänskliga chaufförer inte kan. Datasystem på sjukhusen ställer redan idag säkrare diagnoser än läkarna (inte alltid, men i högre grad). Kommer röntgenläkare att behövas i framtiden. Ett datasystem som lärt sig avläsa miljoner röntgenbilder måste ju vara säkrare än varenda röntgenläkare. Detta är bara några exempel.

Harari ger oss visst hopp. Runt varje robot finns vissa intrikata problem som människor kanske behöver övervaka. Han tar som exempel drönare som används för precisionsbombning. Hos USA, t ex, finns en skräck för att drönarna ska bomba ett bröllop istället för en grupp talibaner. Det skulle få enorma politiska konsekvenser.

Men kvar står likväl det faktum (om dystopen blir verklighet) att en majoritet av befolkningarna skulle bli arbetslös. Det skulle leda till revolution. Inget samhälle kan klara det. Alltså måste politikerna gripa in och hindra en sådan utveckling.

Parallellt med denna utveckling kommer den nya gentekniken, som används till sjuka människors fromma, inte bara att användas till att bota ärftliga sjukdomar (vilket i sig är kontroversiellt). Den kommer att användas till att förbättra människors genetiska fysik och kognitiva förmågor i allmänhet. Redan idag används sjukvården till att förbättra människor utseende utan att de är sjuka.

Liksom eliten idag väljer bättre skolor för sina barn än vad outbildade föräldrar mäktar med, kommer de med säkerhet att betala för genetisk uppgradering av sina barn. Det kan handla om kreativitet, intelligens eller speciella förmågor som föräldrar önskar ge sina barn, t ex en matematisk förmåga.

Det finns således risk, säger Harari, för att människor kommer att delas in i en ras med intelligenta och kreativa människor och en ras mindre intelligenta och kreativa. Om den utvecklingen skulle ske, då är inte bara 1984 här utan också Huxleys Du sköna nya värld. I denna styrs människor som embryon i särskilda behållare till att bli övermänniskor, Alfa-människor, och till andra mindre intelligenta människor (Beta-människor). På detta sätt skapas människor för olika uppgifter: forskare, hisskötare till exempel. Genom sina olikartade intelligenser trivs alla med sina tilldelade yrken, Detta samhälle skapar lycka för var och en med sin tilldelade uppgift och tilldelade intelligens.

Detta är naturligtvis spekulationer, och det säger också Harari, men faktum är att dessa mycket väl kan besannas, om vi inte ingriper. Liberalismen har en förmåga att skapa klyftor mellan människor. De ekonomiska klyftorna inom Sverige och inom andra liberala länder ökar. Bostadssegregationen ökar i både ekonomiska och kulturella termer. Skolvalet spär på denna segregation (rapport på rapport visar detta). Särskilt slår denna skolsegregation igenom i högstadiet, då längden på resorna till och från skolan blir av mindre betydelse.

Citysjukhuset har lockat till sig landets bästa läkare inom hudcancern. Alla är välkomna dit inom vårt högkostnadssystem, fast bara den som har en förkylning. Den som har hudcancer göre sig icke besvär, såvida han inte kan betala för denna cancervård, för den ingår inte i högkostnadsskyddet enligt sjukhuset självpåtagna regler. Alltså även sjukvården segregerar mellan elit och vanliga människor. Välfärden avvecklas i tysthet i långsamma steg, om vi inte ingriper. Men det ligger varken i liberalismens idé eller intresse, för den fria individens helighet går först.

Jag är som jag tidigare hävdat socialliberal eller om man så vill socialdemokrat, och jag vill tillägga på vänsterkanten. Endas en liberalism som är för människans frihet och räknar in hennes trygghet och ekonomisk jämställdhet (efter kompetens) kan rädda välden från kollaps och hindra att högerpopulister och fascister tar över.

Tyvärr är vi indoktrinerade av liberalismens och marknadens osynliga hand som sägs ställa allt till rätta och som gynnar oss som kan ta för oss. Jag är därför pessimistisk om framtiden. Jag borde inte läsa sådana böcker. Fast egentligen är det väl så att om man får dystopiska kunskaper, först då kan man ingripa. Det positiva är således att vi kan ingripa.