Demokrati lika med liberalism

     I en ledare den 2 april skriver Olle Westberg, ledamot i den statliga Public Service-kommittén och tidigare ordförande i Demokratiutredningen om att demokratin är hotad. Jan Scherman har en programserie på torsdagar om hotet mot demokratin. Allt detta är givetvis bra. Det är till och med så att Westberg föreslår - precis som jag gjorde bara för någon vecka sedan - att skolan ska fostra eleverna i våra demokratiska värderingar. Han syftar då på våra grundlagar, vilka är fundamentet för vårt demokratiska och sekulära samhälle - precis som jag föreslog.
     Nu tillsätter regeringen en utredning som ska se över lagarna rörande yttrandefriheten. Westberg föreslår att utredningen borde ta upp frågan om hur public service ska kunna bevara sitt oberoende. Det föreslog inte jag. Men det berodde bara på att jag just då inte tänkte på denna fråga. Det är dock ett utmärkt förslag. Det är bara några år sedan många debattörer från medierna föreslog att public service skulle begränsa sitt programutbud till i princip att bara visa klassisk musik. Anledningen var att SVT hotade de kommersiella tevebolagen. Westbergs förslag är utmärkt.

     Men det finns något som ger mig vissa associationer. Han skriver: "Den illiberala populismens internationella framgångar kan inte få passera utan reaktion. Vi måste mobilisera för demokratin."
Denna uppfattning delar jag helt och fullt, självklart. Men den illvillige läsaren kan också läsa in att allt il-liberalt är odemokratiskt. Eller med andra ord att liberalism är detsamma som demokrati. Han menar naturligtvis inte så (tror jag). Bättre hade dock varit om han skrivit: "Den odemokratiska populismens internationella framgångar  kan inte få passera utan reaktion. Vi måste mobilisera för demokratin."

     Givetvis är detta hårklyverier. Ändå belyser det den tankevärld vi lever i, nämligen att liberalism är detsamma som demokrati. Jag har nämligen läst andra utsagor, där skribenten anger (ofta indirekt visserligen) att demokrati är lika med liberalism. Visst är det så att liberalismen tillsammans med socialdemokratin har banat väg för demokratin och att detta har skett i strid med konservativa krafter. På samma sätt är inslag av liberalism nödvändiga för demokratin, ja en förutsättning faktiskt.

Vad är liberalism

     Söker man på ordet får man olika definitioner. En överordnad tanke är ändå individens frihet från statligt förtryck. Liberalismen uppstod just i opposition mot en förtryckande stat, antingen det var kyrkan som hade makten eller en fascistisk rörelse eller till och med en socialdemokratisk stat med över-regleringar. Avreglering och globalisering har därför varit starka inslag. Senare har privatisering av offentlig verksamhet kommit in i bilden, men då inte som individens frihet utan som kapitalägarnas frihet (vilka naturligtvis också är individer).

     Avreglering, globalisering och privatisering har med andra ord kommit att uppfattas som varande detsamma som liberalism och därmed det samma som demokrati. Sådana åtgärder minskar ju statens förtryck. Den frågar jag ställer mig är emellertid huruvida det finns andra former av demokrati än en långtgående liberalism. Vad jag menar är att i liberalismens iver att globalisera, avreglera och privatisera glömmer man bort att staten inte bara kan vara en förtryckare utan också en beskyddare av de liberala friheterna för individen.  Det vi har sett det senaste decenniet är att andra "stater i staten" har kunnat växa sig starka och hota andras friheter, och det har skett under radarn för den avreglerade staten.
     Frågan är hur vi ska försvara demokratin som Westberg uppmanar oss till. Är det med än mer liberaliseringar samtidigt som vi inför fler poliser och skriker rasister, islamofober, nazister med mera åt de il-liberala företrädarna. Eller ska vi se till att stärka statens roll i bevakningen av individens frihet, trygghet och vår välfärd.

     Kontentan av mina tankar är att liberalism inte är detsamma som demokrati och att vi måste hålla isär begreppen. Liberalism är däremot en ovärderlig del av demokratin, men ändå bara en del.

Fem i tolv verkar det ändå som om politikerna börjar vakna, om än mycket yrvaket och tvekande, och det hoppas jag återkomma till.