Muslimskt böneutrop

     Ann Heberlein skrev den 1 mars i SvD att muslimskt böneutrop strider mot religionsfriheten. Det är skillnad mellan kristen klockringning och muslimskt böneutrop menar Heberlein. Klockringningen kallar till kyrkan, men den är ingen bön. I de muslimska böneutropen som hörs från minareterna sägs att "Gud är stor, jag vittnar om att det inte finns några andra gudar än Gud" och "jag vittnar att Mohammed är Guds profet" Det uttalade syftet med böneutrop, skriver Heberlein, är att både troende och icke-troende ska få ta del av islams andliga budskap. Böneutropen går alltså inte att jämställa med de kristna kyrkornas klockringningar.
     Det är således inte hållbart att hänvisa till religionsfriheten för att få ha böneutrop.  Imamen Ismail Abuhelal hänvisar just till religionsfriheten som krav för att tillåta böneutrop. Även biskop Fredrik Modéus uttalar sitt stöd till de muslimska församlingarna.
     Polisen har skickat det muslimska önskemålet till miljö- och hälsoskyddskontoret för att bedöma ljudnivån. Böneutrop, säger Heberlein, ska alltså bedömas utifrån om det är ett miljöproblem eller inte.

Vad säger man om Heberleins åsikt? 

     För det första tror jag att biskopens stöd bottnar i en rädsla för att kyrkan skulle kunna förlora sin klockringning om böneutropen förbjöds.
     För det andra undrar jag om det motstånd mot böneutrop, för det finns, verkligen beror på att de innehåller en bön. Jag är övertygad om att motståndet beror på att det kommer från en för oss främmande religion och att just detta upplevs som ett störande inslag. Det är nämligen få som kan arabiska i vårt land och de har ingen aning om innehållet i böneutropen.
     Om man är kristen, som Heberlein är, och som sådan är emot böneutrop ska man akta sig för att använda ifrågavarande argument. Låt säga att det blir tillåtet i religionsfrihetens namn att kalla till moskéns fredagsbön genom utrop från minareten så länge utropet inte innehåller böner. Blir vi sekulära och kristna nöjda då? Det tror jag verkligen inte.

     Enligt min mening handlar frågan om två saker. Den första är att vi i ett sekulärt samhälle ska slippa andliga budskap, oavsett de innehåller böner eller ej – och många andra budskap – i det offentliga rummet. Då syftar jag på sådana som vi inte kan värja oss emot, och jag menar att både klockringning och utrop från minareter är sådana budskap. Reklam på affischtavlor och motsvarande förekommer i det offentliga rummet, men är något annorlunda. Vi kan välja att titta bort. Lite mer krävande är det att hålla för öronen under klockringning och böneutrop.
     Den andra saken är ljudnivån, eller rent av ljud som sådant i det offentliga rummet. Heberlein får ursäkta, men ljudet är av betydelse. Under mina tonår och fram till jag drog till Uppsala bodde min familj och jag alldeles bredvid stadens kyrka. Den låg faktiskt snett över gatan från mitt sovrum. Ljudet från kyrkklockorna klockan 11 trängde ljudligt in i sovrummet och var i högsta grad störande. För på lördagskvällarna gick jag till Folkets park och jag var således betjänt av söndagsförmiddagens sömn.
     Samma sak med glassbilens tutande när den kommer. I högsta grad störande. Hur har den kunnat få tillstånd att åka omkring och tuta?
   
     Sammanfattningsvis är jag likt Heberlein mot böneutrop men av andra skäl. Problemet med vårt samhälle är inte att det finns för få särintressen runt oss och som på olika sätt tutar ut sina budskap. Det finns för många och de splittrar och fragmenterar oss och gör oss främmande inför varandra. Vi saknar en sammanhållande värdegrund, som jag behandlade i de tidigare inläggen.
     I princip bör således ett förbud också gälla klockringningar och glassbilars tutande. Jag har dock lite större fördragsamhet med klockringningen. Den hör till vår historiska tradition och var förr en kraft för att hålla samman samhället i en gemensam värdegrund, både på gott och ont. Men jag böjer mig för det logiska argumentet att om böneutrop förbjuds bör också klockringningen  – och glassbilens tutande - förbjudas. Vi lever trots allt i ett sekulärt samhälle.

Den fråga som lämnas öppen och till och med outtalad är: Hur finner vi en samlande kraft i samhället. Eller är det så att en sådan kraft inte ens efterfrågas? Den är inte behövd i ett splittrat och fragmenterat mångkulturellt samhälle.