Sockerintag och politik

Sambandet mellan sockerintag, framför allt i läsk, och fetma blir allt tydligare. Världshälsoorganisationen, WHO, rekommenderar länderna att minska sockerintaget hos sina invånare. Hittills har 19 länder infört särskild skatt på socker, och det handlar inte bara om västerländska länder. Mexico, Saudiarabien, Sydafrika har till exempel gjort det.  Men Sverige vill inte.

Över 50 ledande forskare och läkare kräver att regeringen vidtar en rad åtgärder för att bemöta fetmaproblemet som i dag är tydligt klassrelaterat, enligt SvD (180105) . Bland annat vill de se en skatteväxling där punktskatten höjs på läsk samtidigt som skatten sänks på nyttiga livsmedel som grönsaker och frukt.
– Det är orimligt att ha samma kilopris på godis och tomater. Handeln och industrin tjänar stora pengar på skräpmaten, men det är skattebetalarna som får betala för den ohälsa som blir följden, säger Erik Hemmingsson, docent och fetmaforskare på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Så långt SvD.

Vi blir lurade

Hela tiden blir vi lurade  och förförda av de stora industriföretagen. De tjänar stora pengar på att sälja billiga sockerprodukter. Vi vet hur storföretagen tidigare har motarbetat informationen om asbetsens och rökningens farlighet, vilket fått till följd att miljontals människor dött i förtid. Jag har en vän och en släkting som arbetat med asbet. Båda är döda. Orsaken var lungcancer.

För ett drygt år sedan såg jag ett teveprogram som visade hur matindustrin fått tillgång till billigt socker genom stöd till till jordbruket. Det var Nixon som stod för detta stöd genom sin jordbruksminister Earl Butz, som han tillsatte 1971. Tillsättningen skedde efter stora protester mot höga matpriser. Småjordbruk lades ner till förmån för storjordbruk. Billigt kött kunde säljas genom stora odlingar av majs som foder. Så småningom utvecklades majsglukos och det blev grunden till att söta så gott som all mat.

När undersökningar visade att socker var en orsak till fetma, sa industrin att fettet var boven inte sockret, och de lyckades hålla bort skatt på socker. Storföretagen knöt till sig forskare mot riklig betalning, och de pekade på vissa svagheter i de vetenskapliga undersökningarna. Jag måste i och för sig tillstå att alla deskriptiva undersökningar är svåra att få tydlig kausalitet i. (Det vill säga klara ut orsaken.) Men nu tycks alltså indicierna för sambandet mellan sockerintag och fetma hopa sig och tydligt peka på att sockerintaget orsakar fetma och de sjudomar som hör samman med fetma. Det är ett stort problem för individen och samhället.
I Norge har man infört sockerskatt. Den fick inte avsedd verkan. Sockerintaget fortsatte. Norrmännen är som bekant rika och köper sockermat i alla fall. Så nu har man höjt sockerskatten ytterligare för att den ska bita på inköpen.

Ett argument mot sockerskatt och annan liknande skatt i vår liberala värld är att det är individen som ska välja att avstå från socker och annat som är skadligt. Staten ska varken genom pekpinnar eller skatt tvinga in individen i en viss konsumtion. Det är det fria valet som gäller, och denna princip stöds ivrigt av storföretagen. Parlamenten lyder.

Jag ser på några av våra barnbarn hur ivrigt de tigger efter söt mat när de är hos oss. Det är sötade flingor, sötad yougert, glass med mera som gäller. De äter inte om de inte får dessa sötade produkter. Det fria valet är mycket svårt att upprätthålla.

Så har det varit mot allt som företagen tjänar stora pengar på, processad mat och nitrit i köttet för att ta några exempel. Så har det varit med asbest, rökning och klimatet. Man letar efter en felaktig detalj eller tveksamhet i undersökningarna och angriper sedan både forskarnas heder och undersökningarna som helhet. "Vi vet inte, det hela är mycket tveksamt och att då införa skatter och förbud är fel. Låt oss vänta tills vi vet mer." I denna väntan dör människor i miljontals i förtid.

Frihet under en social och reglerad liberalism

Som jag sagt tidigare kan jag kalla mig socialliberal – i faktisk mening. När andra liberaler hör mig skulle de nog säga att jag inte är någon riktig socialliberal. För i min socialliberalism ingår inte bara välfärden utan också att staten (och kommunerna) ska ta aktivt ansvar i politiken, så att friheten och välståndet kommer alla till del. De "svaga" ska inte ta stryk av en "skadlig frihet" som storföretagen döljer med falsk information. Därför ingår skatter på sådant som vi vet är skadligt och lägre skatt på nyttigheter i min socialliberalism – eller annan styrning av konsumtionen om den är bättre. Allt i syfte att skydda utsatta människor. Självklart måste kunskapen för sådan beskattning eller andra åtgärder vara säkerställd, alltså vila på vetenskaplig grund. Alltför ofta har staten och dess myndigheter gått ut med råd och liknande som inte byggt på säkerställd kunskap. Men när vi vet med näst intill hundraprocentig säkerhet måste staten, dvs politikerna, ta sitt ansvar och inte låta människor i miljontals dö i förtid. Det är framför allt en klassfråga och en fråga om anständighet, inte en frihetsfråga. Jag tror därför att många skulle säga att jag är en falsk socialliberal eller att jag inte vet vad socialliberalism är. För det är väl ändå så att i all liberalism ska staten hålla sig borta och låta människor välja, även om de inte har råd eller famlar i mörkret utsatta för kapitalets enorma kraft.

Idag finns inget parti som är socialliberalt i min version. För närvarande är det Socialdemokraterna som kommer närmast. Faktiskt ligger V bra till rent teoretiskt, alltså när de uttalar sig om en del enskilda företeelser. Men jag är misstänksam mot V. De kan gå för långt åt regleringshållet och skada den sunda kapitalismen och den allmänna friheten. Dessutom har de en historia som jag har svårt att frigöra mig från. Det riktigaste är nog att jag inte betecknar mig alls på den politiska skalan.

Jag återkommer om frågan hur mycket statens eller det offentliga ska lägga sig i för den är avgörande idag.