Liberalismens oklara innebörd och verkningar

     Med anledning av Rune Forslunds kommentar i förra inlägget om moralens roll i liberalismen, ska jag här försöka bena ut just socialliberalismens olika ansikten. Därför det är ändå så att de som kallar sig liberaler i Sverige, säger sig vara socialliberaler, om man pressar dem. Och då är den intressanta frågan hur socialliberalismen ska se ut för att vara moralisk eller som jag hellre vill benämna den, anständig.
     Jag ska samtidigt visa hur jag tycker att samhället bör organiseras, på vilka grunder det ska stå och vilken roll utbildningens ska ha. Det är i och för sig ett nära nog omöjligt uppdrag. Varje ord jag använder kan tolkas på olika sätt och få läsaren att dra iväg i tankarna, allt efter vilka grundvärderingar han har. Å andra sidan kan jag inte gå in i detaljer för att förklara mina övergripande ord. Det skulle föra alldeles för långt och bli en uppsats på flera 10-tals sidor .
Det är alltid enklare att säga: jag är kommunist, socialdemokrat eller liberal och nöja sig med det. I verkligheten förklarar det väldigt lite.

     Trots dessa semantiska problem, ska jag göra ett försök att både analysera socialliberalismen och beskriva hur jag tycker att samhället bör organiseras, och jag börjar med Per Svenssons artikel, som är orsaken till detta inlägg.
     Faktum är att jag aldrig berört frågan om moral i relation till socialliberalismen eller till annan liberalism i denna blogg, i alla fall inte vad jag kommer ihåg. Däremot har jag talat med en vän om utbildningens roll i samhället. Vi kunde enas om att eleverna inte bara ska lära sig fakta, utan också vetenskapligt och kritiskt tänkande samt om demokratins förutsättningar. Eleverna ska motstå diktaturens, rasismens och de falska nyheternas lockelser.
     Med en annan vän har jag diskuterat andra samhällsfrågor. Han benämner sig som socialliberal och jag mer som socialdemokrat. Ändå har vi varit rörande överens i varje enskild politisk fråga som har med individens frihet, trygghet och välfärd att göra. Så det måste finnas en stor överlappning mellan hans socialliberalism och min socialdemokrati.
     Egentligen har jag svårt för att kalla mig det ena eller andra. Jag tycker socialdemokratin, liksom alliansens partier, blivit alltför liberala i den meningen att de låter de starka ta för sig på enskildas och samhällets bekostnad. I praktiken är det inte så stor skillnad mellan riksdagspartierna. De har ett väldigt munväder i detaljer, men inte i de stora frågorna. Det är väl Vänstern och SD som sticker ut, men inte så det tilltalar mig. Men nu till saken.

En anständig liberalism 

     Per Svensson, politisk redaktör, skriver i DN 180124 om att det finns två typer av liberaler, moralisten och marodören, svåra att förena. Prioriterar man frihet, som medel och mål, är man också skyldig att förklara hur friheten ska göras förenlig med ett civiliserat samhälle, hur man ska undvika anarki och allas krig mot alla. Svaret är: rättsstat och en hård kärna av etiska och politiska värden. Det var denna artikel som Rune Forslund läste och kommenterade i mitt förra inlägg. Per Svensson fångar liberalismens problem eller möjligheter, om man hellre vi se det så, med denna lilla artikel.

     Filosofen Johan Stuart Mill tog på sin tid upp den moraliska aspekten av liberalismen. Han anses som grundaren av den moderna liberalismen, även om hans moralfilosofi är utilitaristisk och går ut på att maximera lyckan för alla. Han ville utveckla människans egoistiska behov till en högre nivå, som då skulle kunna förenas med ett gemensamt samhällsintresse. Det skulle ske genom uppfostran, för han ansåg att motsättningen mellan individens och samhällets intressen skulle minska med ökad bildning. Dock krävs det att samhället organiseras för det allmännas bästa.

     Inom den klassiska liberalismen myntades under 1800-talet nattväktarstaten. Enligt den skulle staten bara ta sig an de absolut nödvändigaste uppgifterna som polis-, rättsväsende och försvar. Resten skulle skötas privat. Det säger sig självt att en sådan stat leder till allas krig mot alla, även om det sker inom lagens råmärken, och att följden blir enorma klyftor mellan människor. Det leder obönhörligt (enligt min mening i alla fal) till uppror och stor risk för införandet av diktatur.

     För att förhindra detta behövs en stat, vars uppgift ska vara mer än att bara hålla människorna inom lagens råmärken. Den ska hålla klyftorna mellan individer och folkgrupper på rimliga nivåer - och inte minst garantera att frihet och välfärd kommer alla människor till del.

     Men det räcker inte. Det måste finnas en värdgrund för samhälle och människor att samlas kring. Människorna måste dessutom fås att bete sig moraliskt och anständigt utifrån denna värdegrund. Jag tror emellertid inte på Mills idé att utbildning av individen utan statens medverkan kan skapa en moralisk individ, vars egenintresse kommer att verka i samklang med allmänhetens intresse. Jag är övertygad om att vi inte kan omskapa människans väsen. Hon är som hon är. Många utopiska läror har talat om den nya människan. Den finns i kommunismen, i nazismen, i Du sköna nya värld med flera. Däremot kan vi genom utbildningen skapa förståelse för en värdegrund om att alla individer har rätt till frihet och trygghet. Men utan staten som övervakare och garant för denna värdegrund faller en anständig socialliberalismen såväl som en anständig socialdemokrati platt till marken.

Fyra grunder för ett anständigt samhälle 

Jag skulle vilja sammanfatta kraven för ett anständigt samhälle på följande vis:

1. Det behövs en gemensam värdegrund att samlas kring. Denna ska vara byggd på värderingar om alla människors rätt till frihet, trygghet, mänskliga rättigheter, välstånd, sekularism och demokrati.
2. Det behövs en övergripande makt som bevakar denna värdegrund och att ordning, moral och jämställdhet, både mellan individer och folkgrupper, upprätthålls och kommer alla till del (därmed inte sagt att allt skall delas lika). För mig är det stat, kommun, samfälligheter och privata organisationer som under statens ledning ska samverka för att garantera att denna gemensam värdegrund upprätthålls. 
3. En obligatorisk och likvärdig skola för alla barn och ungdomar. För mig är det en statlig skola, men därmed inte sagt att det inte kan finnas privata skolor på enskilda områden, där staten inte klarar mångfaldens krav i fråga om utbildningens innehåll. På universitetsnivå kan utbildningen i större utsträckning vara privat.
4. Denna skola ska utbilda eleverna i ämnesområde, men också i vetenskapligt och kritiskt tänkande samt i samhällets värdegrund. En sådan skola skapar samtidigt - så långt möjligt är - individer som är moraliska i förhållande till värdegrunden. 

Balansgång mellan individuell frihet och samhällsintresse

     När jag ser på dessa punkter inser jag att de kan läsas som fan läser bibeln. Punkterna kan tyckas vara förkvävande för individens frihet, som tagna ur en kommunistisk broschyr. Det beror framför allt på att orden har "stigmatiserats" i samhällsdebatten. Men mitt syfte är det motsatta till vad punkterna ovan kan ge sken av. De ska garantera frihet och trygghet åt alla, inte bara åt de starka. För ska man förena frihet och mångfald, måste ordning och övergripande värderingar finnas - och de måste systematiskt upprätthållas. Vad är annars alternativet?
     Ett samhälle som USA, där en stor del av befolkningens stängs ute från välfärd, som utbildning, sjukvård och mediciner, är inte bara ett oanständigt samhälle. Det är i dessa delar ett marodör-liberalt samhälle, så som Per Svensson kallar det och som Rune Forslund lyfter fram. En liberalism där man förutsätter "att varenda kotte på jorden ska vara både moralisk och liberal" utan statens vakande kontroll, är inte bara naivt. Det är ren dumhet. I alla fall om man vill att alla människor ska få ta del av friheten, tryggheten och välståndet.

     Den kritiska frågan i ett socialliberalt samhälle är hur mycket principen om individens frihet ska tillåta starka människor att ta av andra människors frihet och av gemensamma intressen. Om ett system med frihet att välja skola inte ger utrymme för alla elever att välja bra skolor och det leder till försämrad kunskapsnivå över lag och till ojämlika parallellsamhällen, ska vi ändå hålla fast vid systemet därför att principen om individens frihet är överordnad? Denna fråga avhandlades för några dagar sedan i teveprogrammet Den svenska välfärden, del 3, om skolan. Det kan ses på SVT-Play. Jag kan rekommendera programmet.

Valfrihetens måste grunda sig på individens sakliga behov

     Jag har inget emot valfrihet, tvärtom, men den måste i största möjliga utsträckning utformas så att den enskilde ska kunna välja efter sina behov i den sak valfriheten gäller.  Om vi ska ta skolan som exempel är ämnena det sakliga valet, i en del fall även pedagogiken och utbildning för elever med särskilda behov. Som det nu är väljer elever och föräldrar efter företeelser som gäller annat än själva utbildningen, som religion, etnicitet, socioekonomi - och skolor som ger bra kunskaper och höga betyg och de som inte gör det, trots att skolorna enligt skollagen ska vara likvärdiga. Det förefaller mig vara schizofrent, och mycket riktigt har vårt liberala systemet lett till o-likvärdiga skoler, vilket sägs vara grundorsaken till våra fallande skolresultat. Samtidigt har valfriheten blivit mer av aktörernas rätt.

     Det lär stå hundratusentals elever i kö till Engelska skolan, som är en bra skola, medan de som inte får plats där eller i en annan bra skola hänvisas till dåliga skolor. För mig har detta varken med god socialdemokrati eller god socialliberalism att göra. Det drar mer åt Per Svenssons marodör-liberalsim.

I följande inlägg ska jag ta upp var och en av de fyra punkterna ovan.