Gemensam värdegrund

Jag har tydligen rört till det för er

Ledsen att jag rört till det för er. I inlägget Universalismen, upplysningen och förnuftet förde jag fram tankar jag inte hade lagt ut, nämligen de som finns i det inlägg ni just nu läser. Det var i stort sett färdigt att läggas ut, men så såg jag på Idévärlden och fick nya perspektiv. Därför råkade jag inkludera dessa tankar med de andra jag förde ut i Universalismen, upplysningen och förnuftet. Jag skrev i detta att det inte finns några universella värderingar, att de alla är olika mellan Kina, Ryssland, Nordkorea, de muslimska staterna med flera - och hänvisade till det "förra inlägget".

Men om detta får ni således läsa först nu. Här finns det här med de svenska värderingarna som ni inte hade läst.
 

Fortsättning på temat Liberalismens oklara innebörd och verkningar

 I inlägget Liberalismens oklara innebörd och verkningar ställde jag frågan hur socialliberalismen bör se ut för att vara moralisk eller som jag hellre vill benämna den, anständig.
I samband därmed ville jag visa på vilka grunder ett anständigt samhälle bör stå, hur det ska organiseras och vilken sorts utbildning medborgarna bör få. Jag satte upp fyra villkor för att ett samhälle ska kunna anses anständigt.
     Det gäller naturligtvis såväl ett socialliberalt samhälle som ett socialdemokratiskt, ja för alla samhällen som vill kalla sig anständiga och som hyllar individens frihet, trygghet och välfärd. I sammanfattning var dessa punkter:

1. En gemensam värdegrund.
2. En övergripande makt, dvs i huvudsak staten, som övervakar och samordnar institutioner och organisationer till att upprätthålla denna värdegrund.
3. En obligatorisk och likvärdig skola. 
4. Utöver faktakunskap ska skolan lära ut vetenskapligt och kritiskt tänkande samt innehållet i värdegrunden.

     Som jag antydde i första inlägget, Liberalismens oklara innebörd och verkningar, är det inte lätt att ange i punkter hur samhället bör se ut, även om man fyller ut det med beskrivande text. Samhället är komplext och det ändrar sig sig hela tiden. Allt kan misstolkas omedvetet eller medvetet, och man riskerar att göra sig löjlig eller uppfattas som naiv. Dessutom kan punkterna tyckas vara självklara. Men jag tar denna risk och går vidare från mitt första inlägg, för jag tycker frågan som Rune Forslund väckt med anledning av Per Svenssons artikel är värd att tänka igenom.

Svenska värderingar finns inte

     Det finns en aversion bland oss svenskar att tala om svenska värderingar. Den grundar sig på en traumatisk skräck för att bli kallad rasist (egentligen kulturrasist) eller storsvensk. Jag har sammanfattat några skribenter och försökt göra dem rättvisa, vilket alltid är svårt när man sammanfattar. Men jag har gjort så gott jag kunnat. 

     Stefan Helgesson, professor i Litteratur vid Stockholms universitet skrev i DN den 19 oktober 2016: "Det politiska talet om ”svenska värderingar” är rent livsfarligt. Det upprepar den falska tankefiguren om Sverige som det modernaste landet, men med en inskränkt etnisk skruv. I stället behöver vi förhålla oss till universalismen som ett alltid ofullbordat projekt.
     Min kommentar: Är inte det en värdering i sig att ansluta sig till universalismen (som inte definierats), och idag en typisk svensk värdering?

     Lars Linder, skrev 13 juli 2016 på DN: "Men när Anna Kinberg Batra plötsligt kallar de värderingar invandrare bör rätta sig efter för specifikt ”svenska” har hon tvärvänt hela frågan och tar relativismen till nya höjder. Det hon pläderar för är inte universella värden utan en sorts nationalsubjektivism som säger att en viss kultur, den svenska, i jämförelse med andra helt enkelt är bättre. - - - Den gamle uven Gunnar Hökmark står på fastare mark: följer man bara svensk lag får man väl ha vilka värderingar man vill.
     Min kommentar:  Lars Linder tycker således inte att svensk jämställdhet m m är bättre än kulturer med hedersförtryck. Någon annan slutsats kan jag inte dra, inte ens när jag läser hela hans artikel.

     Thomas Steinfeld, författare och medarbetare i Süddeutsche Zeitungs kulturredaktion skrev i SvD den 20 juli 2016: Dessa värderingar (de svenska) delas av alla demokratiska länder, sedan mer än tvåhundra år. Talet om ”värderingar” åberopas enbart för att dela – infödingarna från nyanlända, före detta kristna från troende muslimer, välbärgade från nödställda. De har uppfunnits för att utesluta dem som inte är beredda att vara med på att hylla frihet och likhet och trygghet och individualism. - - - ”Värderingarna” frihet och jämlikhet hade sina bästa tider när de skulle hävdas emot ett herravälde av aristokrater och präster, och inte nu, när man kallar dem till hjälp för att bli av med fattigt folk från Mellanöstern eller Nordafrika.
     Min kommentar: Att arbeta för att invandrare, inte minst kvinnor från hederskulturer, ska anamma och omfattas av frihet och mänskliga rättigheter (kalla dem svenska eller universella), är således ett sätt att bli av med fattiga från Mellanöstern och Nordafrika. Hårresande! Dessutom innebär detta förhållningssätt att vi kan tillåtas bekämpa herravälde av aristokrater och präster (som förr i förening utgjorde staten), men inte religiöst herravälde i förorterna.

     Sen finns det en massa skribenter som skriver strunt, till exempel att det enda svenska är snus, surströmming, sedvänjor, några fester, ett stycke natur eller att det typiskt svenska är att inte ha några kollektivistiska värderingar. Sverige är ett liberalt land där de flesta kan välja sina värderingar så länge de följer lagen.

     För mig är alla dessa förnekelser av svenska värderingar minst sagt förvånande och förvirrande. Kanske är jag dum och förstår därför inte deras intellektuella och politiska storhet.

Det finns en del som ser problemet

     Patrik Lindenfors, docent vid Centrum för evolutionär kulturforskning vid Stockholms universitet och ledamot i Humanisternas förbundsstyrelse är inne på samma linje som jag. Den 14 juli 2016 skrev han: om vi inte står upp för våra grundvärden riskerar vi att få enklaver i samhället, där man anser att jämställdhet är mindre viktigt och att homosexuella inte alls behöver likabehandlas. Att lämna till exempel kvinnor och hbtq-personer i sticket på grund av deras etnicitet borde vara otänkbart. Lösningen ligger i så fall i skolan, för det är lättare att lära sig nytt som ung. Förutom en generell förbättring av den svenska skolan måste därför värderingsarbetet fortsätta ges en orubbligt tydlig plats och segregationen i  skolan motverkas så långt som över huvud taget är möjligt.

     Andra som sett problemet är en mängd invandrarkvinnor - och män - som kämpat för att vi ska öppna ögonen. Det räcker att nämna Nalin Pekul. Men vi har inte lyssnat och beaktat, för då  kritiserar vi islam (eller kristna) från andra kulturer och vi vill inte bli kallade rasister.

Laïcité

     Den franska principen laïcité är intressant. Utöver att stat och religion ska hållas åtskilda är laïcité ett ideal sprunget ur den upplysningstradition som stipulerar att medborgarnas rättigheter och plikter står över andra identitetstillhörigheter. Därför kontrasteras ofta den franska modellen mot den anglosaxiska traditionen som i större utsträckning karaktäriseras av multinationella principer, det vill säga att samhället även aktivt erkänner och understödjer etniska och religiösa kollektiv.
     Statens uppgift enligt laïcité-principen är att bevaka, begränsa och skydda troende. (Efter artikel i SvD den 28 oktober 2017)

     Caroline Fourest, fransk författare och feminist, vänder sig i nämnda artikel mot en uppmjukning av laïcité, som en del föreslår. Laïcité handlar inte om att radera ut det kulturella eller ersätta den religiösa tillhörigheten. Det handlar om att alla måste erkänna något som överskrider dem, ett gemensamt ramverk som inte går att kompromissa med. Det går naturligtvis emot katolska och muslimska tänkare, som tycker att deras religiösa tillhörighet är viktigare än det överskridande ramverket. Om vi inte håller denna filosofi i minne och utbildar unga människor i den, uppstår ett tomrum där olika trostillhörigheter får övertaget och det försvagar samhällsgemenskapen.

     Vad innehållet i laïcité är sägs inget om, men man får anta att det är ungefär som de svenska värderingarna (som inte är svenska och som det är livsfarligt att tala om), det vill säga det som också beskrivs i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Uttrycket "svenska värderingar" är obrukbart 

     Problemet med att tala om svenska värderingar är att uttrycket är besmittat av vita maktrörelser och andra populistiska rörelser, att det tolkas som rasism, att det är förknippat med surströmming, snus, midsommarfest, med vår natur med mera.
     Traumatiskt ängsliga debattörer förflyttar medvetet perspektivet bort från socialliberala kärnfrågor (eller socialdemokratiska om man så vill) om allas frihet, så att man kan avfärda dem. Istället talar de om universella värderingar.
     Vad de syftar på är oklart. Gäller det FNs deklarationer om mänskliga rättigheter eller gäller det värderingarna hos de västeuropeiska länder som har liknande värderingar som de svenska, alltså drygt 100 miljoner människor av jordens 7 miljarder? För vi vill väl varken inkludera USAs oanständiga liberalism och Polens katolska värderingar till de universella, ja inte heller Irland som har ett av världens hårdaste abortlagar?

     Faktiskt är med andra ord att en förkrossande majoritet av världens länder varken omfamnar våra "svenska värderingar" eller FNs mänskliga rättigheter, om allmän välfärd inkluderas till dem. USA har andra värderingar som avviker rejält från våra, Kina har det, Indien har det, Nordkorea, Ryssland, Polen, Ungern, Tjeckien, Irland, de flesta Sydamerikanska stater (som har katolska värderingar, bl a mot aborter), de muslimska staterna i Mellanöstern och i Afrika har det. Med andra ord: värderingar i världen är verkligen inte universella. Det inser nog debattörerna som är för universalismen som jag skrev i inlägget Universalismen, upplysningen och förnuftet. Istället får man anta att de betraktar universalismen som det enda förnuftet (likt Lena Andersson), vilket en sekulär gudom skänkt oss genom upplysningen, och det trots att dess innehåll inte ristats i några stentavlor, utan mynnar i ett stort frågetecken. 
     Många länder motarbetar dessutom det vi menar med individens frihet och mänskliga rättigheter. De vill införa kollektivistiska rättigheter och tona ned individens rättigheter, Saudiarabien är ett talande exempel.
     Ett annat problem är att värderingar ändras med tiden, även de svenska. 

Värdegrund är bättre

     Jag vill därför hellre tala om en gemensam värdegrund än det urholkade och besmittade uttrycket "svenska värderingar". Jag ger dessutom Hökmark rätt till viss del, när han säger att om man bara följer svensk lag får man väl ha vilka värderingar man vill".
     Problemet med Hökmarks inställning är emellertid att det bara är en variant på ovan nämnda skribenters inställningar. De säger ju "tala inte om det, det är livsfarligt, det är sanningsfanatism", det exkluderar dem som kommer från hederskulturer" – och det är precis vad Hökmarks uttalande innebär, alltså ett passivt förhållningssätt.
     Det innebär att polisen ska komma om någon bryter mot lagen (och det är väl ändå en självklar inställning), men det innehåller inget av det jag efterlyser om att man behöver arbeta med de förhållanden som orsakar lagbrotten. Det kan gälla orsakerna till skjutningarna och kvinnoförtrycket  i våra förorter. Vi har redan tagit tag i svenska, etniska mäns våld mot kvinnor och barn i hemmet, alkoholkonsumtion och rökning med goda resultat. Det har inte skett genom att man passivt sagt att man ska följa lagen och att man får ha vilka värderingar man vill. Det har skett genom ett aktivt arbete grundat på värderingar om kvinnors och barns rättigheter, på alkoholens och rökningens hälsoeffekter och kostnader för samhället.

     För att komma från debatten om svenska värderingar föreslår jag att vi säger att Sverige ansluter sig till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter i alla viktig delar och att vi tolkat och uttryckt dem i våra grundlagar och i en del andra viktiga lagar - och att dessa utgör vår värdegrund. Det finns inget enda förnuft eller annat som säger att dessa värderingar är bättre än andra. Men vi har bestämt oss för att de ska gälla i landet och att de ska gälla alla medborgare. I grunden är denna tanke densamma som tanken hos det franska laïcité, och den stödjer jag. Det som råder i Sverige är emellertid den anglosaxiska tanken med bland annat bidrag till organisationer som arbetar mot vår värdegrund. Därför att alla kulturer är lika bra.

Jag återkommer i frågan, och då gäller det statens roll för människors frihet – alla människors frihet.