Samhällstyper i ett till- och från-perspektiv

Folkhemmet och klansamhället

Detta är en fortsättning på förra inlägget om till- och från-samhällen. Extrema till-samhällen har detaljerade regleringar om samhället och om medborgarnas åsikter, beteenden, uppträdande, klädsel och utseende. Ofta vill företrädarna för dessa samhällen göra om människan till en ny varelse, som ska vara osjälvisk och helt följa samhällets doktriner och föreskrifter. Dessa samhällen kan kallas för utopier.
Samhällen som till största del saknar till-föreskrifter (och även från-föreskrifter) kan i sina extrema fall kallas för låt-gå-samhället eller kaos-samhällen. De är utopiernas motsatser.
I bästa fall har låt-gå-samhället föreskrifter av från-karaktär, som alltså skyddar de svaga medborgarna från skador, arbetslöshet, utanförskap, sjukdom och liknande, åtminstone i viss grad.

Det kan vara intressant att skärskåda olika samhällstyper ur detta perspektiv.

Det svenska folkhemmet 

Det tidigare folkhemmet kritiseras idag med olika sorters argument. Bland annat diskriminerades romer och samer grovt. Folkhemmet sades också behandla människor med funktionsnedsättning (som då kallades efterblivenhet) illa. Många av dem steriliserades. Men detta hade inget med folkhemmets idé att göra. Det kan härleddas till tidens anda, okunskap och fördomar, som letade sig in i folkhemmet, likaväl som i andra länders politiska system. 

Folkhemmet sägs också ha varit ett byråkratiskt, kooperativt, och stelt samhälle. Det må vara rätt, men även det styrdes av tidens anda (av Keynes och New Deal). Till och med USA var under den tiden styrt av byråkratiska regleringar, utan att någon benämnt USA som ett folkhem. 

I ärlighetens namns ska sägas att det fanns en hel del till-regleringar i folkhemmet. Dessa kallades för social ingenjörskonst. Kök och övriga utrymmen utformades efter vetenskapliga mätningar.  Ensamstående kvinnor och ogifta par tvingades svara på intima frågor om sitt sexliv för att få bidrag eller i samband med erkännande av faderskap. Deras sexliv skulle vara sunt. Så nog fanns det inslag i folkhemmet, som kan sägas tillhöra ett till-samhälle. 

Ändå vill jag påstå att folkhemsidén i stort var ett från-samhälle, särskilt om man exkluderar sådant som inte hörde till folkhemmets idé, utan till tidens anda. Folkhemmet var verkligen inte någon utopi i Thomas Mores anda.

Inget hindrar att man bygger upp ett nytt folkhem med hänsyn till dagens förutsättningar. I detta folkhem ska alla inkluderas, romer, muslimer, judar med flera, och till-regleringar ska noga granskas innan de eventuellt införs. Frihet och trygghet ska råda för etniska och religiösa grupper. De från-regleringar som ska finnas ska underlätta för svaga grupper att ta del av friheten och tryggheten, inom rimliga gränser.
De till-föreskrifter som ska råda är i princip den sekulära statens krav om mänskliga rättigheter (mänsklig värdighet i koranens mening), jämställdhet, religionsfrihet, yttrandefrihet m m.

Idén med dessa till-föreskrifter är att samla medborgarna med olika etniska tillhörigheter och föra dem samman under ett tak av gemensamma och centrala värderingar, utan att göra våld på deras särarter. Utan sådan samhörighet finns inget samhälle, bara klaner och individer med spretande intressen i de mest centrala frågorna för ett värdigt samhälle. Ett sådant samhälle kallar vi klansamhälle eller parallellsamhälle, och det vill få av oss ha.

Man kan också beskriva detta nya folkhem som ett socialliberalt samhälle med en stark stat. Vid sidan av försvar,  rättssystem och liknande ska denna stats huvudsakliga uppgift vara att skydda medborgarnas frihet och trygghet från andra starka grupper i samhället. Dessa starka grupper kan utgöras av brottsorganisationer, religiösa eller etniska klaner, rika och mäktiga familjer eller företag.
För mig är dagens liberalism en blandning av ett "äkta" socialliberalt samhälle och ett lå-gå-samhälle. Mycket av dagens välfärd finns kvar för alla medborgare, om än i urholkat skick. Samtidigt är centrala delar globaliserade, avreglerade och privatiserade, och det har skett utan att tillräckliga från-regleringar (som ska skydda utsatta grupper) har tillkommit. Vad det har lett till har jag skrivit om i tidigare inlägg.  

Klansamhället eller parallellsamhället

I ett klansamhälle, som också kan kallas för ett parallellsamhälle, lever olika klaner sida vid sida med olika värderingar sinsemellan i centrala frågor, utan att ha nämnvärd kontakt med varandra.

I ett övergripande perspektiv finns varken till-samhälle eller från-samhälle.

Till-samhället finns lokalt hos respektive klan, och det får ofta en utopisk utformning. Ofta är detta parallellsamhälle indelat i geografiska områden i vilka klanerna härskar med egna, inofficiella lagar. Varje klan granskar och kontrollerar sina egna klanmedlemmar utifrån klanens utopiska mall för deras uppträdande, tro, beteende och klädsel. Särskild kvinnor ska formas efter en sådan mall. Varje sådan klan skapar såldes sin lokala utopi.

Varje klan försöker också få sina intressen tillgodosedda i lagstiftningen. Ibland kan en klan till och med inneha makten och ta för sig på andra klaners bekostnad, men ändå låta dessa existera, ibland efter vissa begränsningar.

I ett parallellsamhälle är staten svag och klanerna starka eller så kan staten vara tämligen ointresserad av att störa klanerna i deras områden. I många fall är de mer intresserade av att sko sig, sina vänner och förtrogna och sin familj. Det kostar på att försöka samla klanerna under ett tak i centrala värderingsfrågor som ett opartiskt rättssystem, religionsfrihet, jämställdhet och likabehandling. Bekvämare är att blunda.

Det behövs inte mycket för att bråk, våld, upplopp och pogromer (förföljelser av etniska grupper) ska uppstå i ett parallellsamhälle. Regering och parlament ägnar sig i bästa fall åt att balansera olika klaners intressen för att undvika våld, men lämnar i övrigt parallellsamhället i fred.

På väg mot ett parallellsamhälle

Jag vill påstå att vi tagit ett stort kliv mot ett parallellsamhälle. Vissa etniska och religiösa grupper lever i bestämda, geografiska områden. I dessa bevakar de sina egna fränder, alltså dem som tillhör samma etnicitet eller religion. De granskar särskilt kvinnornas beteende, klädsel och utseende. De försöker också få sin religions, eller egentligen sin kulturs levnadsregler in i lagstiftningen. De kastar sten på polis, ambulans, brandkår och andra som representerar staten.

Staten och dess politiker är tämligen ointresserade av att motverka detta parallellsamhälle. Det kostar nämligen på att göra det. För syns skull gör polisen då och då raider in områdena. Ibland startar polisen också ett ordentligt arbete mot den organiserade brottsligheten i dessa områden.

Polisen kan emellertid inte lastas på något sätt. De jag lastar är samhället och politikerna. Det som krävs är en ordentlig samordning för integration mellan alla myndigheter, politiker, frivilliga organisationer, inte minst religiösa. Men som sagt, det är för kostsamt. Bekvämare är att blunda. För detta får vi betala dyrt i framtiden. Vi blundar ju för klimathotet också. Även det får vi betala dyrt för i en nära framtid.

I tillägg vill jag säga att det är en liten minoritet i dessa områden som strider för en religiös utopi. Den övervägande delen vill inte ha ett lokalt, utopiskt samhälle präglat av till-föreskrifter. Men som alla som är demokratiskt och tolerant lagda är de varken organiserade eller stridslystna. De är som de flesta av oss. De vill leva i frihet och trygghet och ha lugn och ro runt sig.