Naivt

Du får uppdraget

Jag var på begravning i torsdags och vid den efterföljande minnesstunden kom jag i samspråk med en man. Han var trevlig. Vi kom in på många problem i samhället, bland annat problemet med att de stora, multinationella kedjorna endast betalar 2-3% i skatt eller så betalar de ingen skatt över huvud taget.

Nu är det inte så att dessa storbolag använder sig av olagliga medel. Det mesta av skatten undanhålls samhället lagligt. Men detta är väl än mer skrämmande.

Jag hänvisade till John Christenson, en brittisk ekonom. Han hade statistiskt stöd för att om dessa bolag betalade in lika mycket skatt som småbolagen, som butiker, pubar, restauranger, så skulle världens fattigdom raderas ut.

Mannen sa: "Om vi skulle beskatta de rika, så flyttar de bara utomlands och då får vi inte in någon skatt över huvud taget." "Jag vet, sa jag, frågan måste väckas på ett internationellt plan och då menar jag inte bara de olagliga metoderna som bolagen använder, utan problemet i hela sin vidd."

"Jag ger dig uppdraget", sa mannan med ett ironiskt leende, varpå han tog en slurk ur sitt vinglas. Han betraktade mig antagligen som en slags vänsterradikal eller en mycket naiv person.

Vanlig syn

Denna syn träffar jag på då och då. Det är inte uppgivenhet den uttrycker, utan en slags tillfredställelse av tingens ordning. "Vi i övre medelklass har det ju så bra, så varför rota i de där sakerna."

Jag är inte naiv, inte romantiker heller för den delen. Men att inte med förtvivlan reagera på att storbolagen undanhåller så mycket skatt att det kunde utrota fattigdomen i världen och kanske också rädda vårt hotade, jämlika välstånd, är för mig ofattbart.

Det går naturligtvis att lösa, hur svårt det än är. Vägen är lång, det medger jag, mycket lång. Men att inte ens vilja ta i problemet, det är skrämmande. Över hela världen visar ekonomer på problemet med att storbolagens undanhåller skatt, lagligt eller olagligt. De varnar för konsekvenserna. Men vi blundar. Vi har det ju så bra (än så länge i alla fall).

Samsyn

Vid min andra sida satt en kvinna, som frivilligt hade arbetat med flyktingar. Hon och hennes kolleger hade ägnat sig åt att sysselsätta dem. precis så som Emma och hennes vänner gjorde i Östersund. Om det har skrivit tidigare.
Vi hade samma syn på flyktingproblemet, nämligen att det i huvudsak handlar om olika kulturer. Dessa verkar i dubbla riktningar. Vi överlämnar flyktingarna till sina flyktinggetton. Där förstärker de sin, från den sekulära staten, avvikande syn på de humanitära frågorna.
Det är Emma, nämnda kvinna vid min högra sida och alla andra som gör frivilliga insatser för att integrera flyktingarna, som motverkar parallellsamhället framväxt. Men det kommer. Det går inte längre att undvika, tyvärr.

Jag talar med mina vänner ibland om flyktingproblemet och de säger (de flesta) att de inte vill ha muslimska män med skägg och kvinnor med huvuddukar i sitt bostadsområde. Så var och en salig på sin tro. Vi säger oss älska olikheter, bara "de olika" håller sig på sin kant. Detta är inte ondska, absolut inte. (Inga av mina vänner vill flyktingarna något ont.)

Det är människan det handlar om. Människor vill känna tillit till andra människor och litar inte på imamer och muslimer med skägg och de tror inte att kvinnor inte är förtryckta, när de bär huvudduk. Detta efter alla negativa skriverier (som till stor del är sanna, men ändå gäller en minoritet). Det är mänskligt, men vi kallar det rasism och då är vi av med problemet. Vi behöver inte göra något.