Terrorism - kriminalitet

Jag har massor av artiklar som är underlag för mig att kommentera. Men det kommer nya hela tiden. I fredags fanns i SvD en sådan om den religiösa terrorismen

Satsa resurser mot islamistisk terror

KD med Ebba Busch Thor och Andreas Carlson skrev att de vill öka resurserna för att motverka den islamska terrorismen.
Den terrorism som Europa nu ställs inför drivs av en ideologisk fanatism. Idén om ett kommande perfekt samhälle är det som terroristerna rättfärdigar dödandet med och som lockar anhängarna till självmordsattentat. För att bekämpa terrorismen måste vi bekämpa den ideologi som terrorhandlingarna föds ur.

Och hon fortsätter:
Sverige kan inte acceptera att det inom våra gränser växer fram våldsbejakande miljöer och ideologisk fanatism. Vårt samhälle ska bygga på en fast värdegrund – som försvarar personlig frihet och alla människors lika värde. I detta får vi inte kompromissa.
Denna kamp måste ännu mer än vad som sker i dag göras tillsammans med de muslimska trossamfunden i Sverige. De behöver kliva fram och visa på hur troende muslimer offensivt försvarar ett öppet, demokratiskt samhälle och förkastar dem som använder våld i religionens namn. Det är av största vikt att undvika en situation där vanliga troende muslimer buntas ihop med fanatism. En sådan situation skulle bara gynna extremisterna som vill så split och splittring.

Jag har inget i sak mot denna beskrivning. Den sammanfaller med mina egna skrivningar på denna blogg. Jag önska dem lycka till när de ska be de muslimska förbunden om hjälp. Andra som försökt har blivit kallade islamofoba.

Halva sanningen

Denna inriktning är dock bara halva sanningen kring terrorismen. Detta enligt Roberto Saviano av vilken jag hämtat mycket av beskrivningen nedan. Han har skrivet om den organiserade brottsligheten i Italien och fått en "fatwa" mot sig, alltså inte av islam utan av de kriminella.

Sanningen är att förortens organiserade brottslighet och islamism är två sidor av samma mynt. Det är därför förortens problem vi ska ta i tu med i första hand. Då kan vi komma åt både den organiserade brottslighetens och islamismens orsaker. Det hindrar förstås inte att vi samtidigt skapar resurser mot islamismens terror.

Vi talar om kulturkrig. Det har jag själv gjort och på sätt och vis handlar det om ett kulturkrig. Men ska vi komma åt den islamistiska, antidemokratiska och intoleranta islamismen, måste vi gå till förorternas problem. Där får den antidemokratiska kulturen näring, den vi för ett kulturkrig mot.

Förortens väsen

Invånarna i förorter, där många invandrare med muslimsk härkomst finns, lever isolerade från majoritetsbefolkningen. De upplever sig inte ha någon framtid. Det är omöjligt för dem att leva ett frigjort, någorlunda acceptabelt liv. Det leder många unga in i kriminellt beteende. Därefter hamnar de en tid i fängelse, förtvivlar och är snart beredda att ansluta sig till IS.

I många kvarter i europeiska städer har huvuddelen av de unga bara en väg framåt: att döda, bli dödad eller tillbringa åratal i fängelse. De säljer droger och tvättar svarta pengar. Vapnen används mot andra kriminella i kampen om pengar och territorier. Steget till islamisk terror är litet. IS lovar dem gemenskap, just det de saknar i sina liv. De lovar dem paradiset om de dör. De intalas att kämpa för en stor idé, en tydlig och enkel idé om ett rent samhälle. Det är samma idé som nazismen, fascismen, kommunismen, Röda Khmererna med flera totalitära rörelser har. De som stör denna idé, det må vara judar, romer, otrogna, kommunister, liberaler eller andra, måste elimineras för den goda sakens skull. Att döda och våldta blir nödvändigt. 

  

I denna tragiska förortsmiljö finns redan vapnen, nätverken och annan logistik. De är färdiga att användas för terrorism likaväl som de kan användas för kriminalitet. Istället för fängelse och liv utan hopp kan de utstötta invånarna få ett bättre liv i IS:s gemenskap och till och med efter döden. Vad är valet då?

Vår syn på förorten

Så länge brottsligheten, knarket och dödandet håller sig till förorten bryr vi oss inte. Vi ser dödandet av gängmedlemmar som en självsanering.  Men skulle de röra sig mot oss i centrum eller in i våra egna förorter, då reagerar vi. Den organiserade brottsligheten har börjat göra det med attacker mot åklagare och socialbyråer. Det har upprört oss. Men det är först nu, när deras aktiviteter bytts till islamistiska bombdåd i våra områden, vid stationer, flygplatser och torg, som vi reagerar på allvar. Då begärs extra resurser. 

Nu får vi betala för vår likgiltighet för förortens och dess invånares problem. Hur lik den organiserade brottsligheten är med islamism förstår vi när fatwor kan sändas ut av såväl kriminella grupperingar som av islamska stater.