Integration är möjlig

Otrolig integration

Igår såg jag på teveprogrammet "Hej främling. Jag visste att det skulle ge mig en positiv upplevelse av flyktingmottagandet. Det hade förhandsvisningarna antytt. Efter all ondska som vi läser om i tidningar och ser på teve i fråga om kriget i Syrien, nerbränning av flyktingförläggningar, angrepp på kvinnor i badhus och på allmänna platser, ville jag se på ett positiv möte mellan flyktingar och svenskar.

Och jag må då säga, programmet överskred mina förväntningar med råge. Dessa unga kvinnor Emma, Sara och Anna, tror jag de hette, gjorde ett otroligt arbete. De var unga, antagligen runt 25 eller yngre, men de hade en mognad, en medmänsklighet och en social förmåga som hör samman med lång livserfarenhet och årslång kontakt med mångfaldens problem. De saknade sådan erfarenhet. Ofta är det så, att energin och empatin finns hos de unga, men den brukar höra samman med en viss naivitet eller det jag i tidigare inlägg kallat extrem godhet. Så var inte fallet här. De var inte naiva och deras förmågor satt i deras själar.

De förstod intuitivt vad integration handlar om, även insikten om hur lätt en dålig integration kan leda till brott och annat oacceptabelt beteende hos flyktingar, som haft traumatiska upplevelser av krig och förtryck.

Moget uppträdande

Dessa unga kvinnor hade förmågan att uppträda på ett bestämt sätt, men ändå med full respekt från männens sida, trots att dessa kommer från en minst sagt patriarkalisk miljö. De accepterade dessa unga kvinnors rätt att agera och ställa krav på dem.

En scen fäste sig särskilt i minnet och det var när en av männen uppvisade en aggressiv min mot Emma för att hon inte hade en sporttröja åt honom. Hon sa ifrån i bestämda ordalag att hon inte gillade hans min mot henne och att hon inte hade någon tröja, men så fort hon fick in en skulle han få den. Jag minns inte hur orden föll men innebörden var att "du måste respektera mig, ty jag respekterar dig och bryr mig om dig och det måste du göra med mig, ok? och så sträckte hon fram handen och han tog den.

En annan sak som grep mig djupt var att Emma hade en kula på foten som visade sig vara cancer. Hon tog det som en man, om nu uttrycket tillåts. Hon arbetade oförtrutet vidare. Det är bara att hoppas att det går bra.

Integration vs assimilation

Vi fick se det som jag, och andra, skiljer på: integration och assimilation. Flyktingarnas muslimska tro accepterades, kvinnor hade huvuddukar, män och kvinnor bad på sina bönemattor samtidigt som de deltog i de aktiviteter som de unga kvinnorna ordnade med hjälp av andra svenska medborgare. Det gällde körsång, sport, grillning och motorcykelutflykter. Det var särskilt befriande att se den svarta och unga kvinnan sätta sig bak på motorcykeln med hjälmen över huvudduken för att åka med på utflykten. Likaså när hon lärde sig cykla, något som hon lärt sig att kvinnor inte får.

Ingen vägrade ta kvinnorna i hand, inte heller han som kommit till förläggningen för en timma sedan. Det är en intressant fråga hur dessa unga kvinnor skulle ha reagerat på en sådan vägran. En god integration möter till slut gränsen mot assimilation, det vill säga olika kulturella sedvänjor, som i sin direkta tillämpning inte har med integration att göra. Den gränsen är överlappande och därför mycket svår att dra.

De behöver stöd

Emma var sliten av allt arbete. Hon och de andra kvinnorna behövde stöd, inte minst ekonomiskt, men som en kumminrepresentant sa, kommunens kvarnar mal långsamt.

Det borde finnas ett konto på vilket, vi som tror på deras form av integration, kan sätta in pengar.

Deras arbete skedde visserligen i liten skala, det berörde Östersund, men dess karaktär är i sak värt ett nobelskt fredspris.

Det är bara att hoppas att fler kommuner har begåvats med lika fantastiska kvinnor (och män) som tar tag i integrationen på ett motsvarande sätt.

Som Emma sa, en god integration gynnar inte bara flyktingarna. Den gynnar Sverige också. Det är bara att hålla med.

Ni som inte sett programmet måst se det. Jag väntar spänt på uppföljaren.