Sekulär eller religiös stat

En obehaglig känsla

Jag läste Masoud Kamalis artikel i gårdagens DN. Den gav mig en obehaglig känsla. Artikeln var oförställd i sin aversion mot det han kallar den svenska, västcentrerade politiken. Den var nästan lika oförställd i fråga om att den "sanna" muslimska tron inte är den som Nalin Pekul med många, många fler muslimer står för. De står som bekant för ett demokratisk islam, för en sekulär stat i vilken religionen är en privatsak. 

Vägran att ta en kvinna i hand och kritiken mot den kopplar han till hudfärg och privilegier: "Den vita, privilegierade blicken ser händelsen som ett hot mot kvinnors frigörelse."

Han säger vidare att det finns många olika grupper från vitt skilda politiska grupperingar som här ser chansen att vinna billiga poäng genom att vädra sina antimuslimska attityder klädda i politiskt korrekta fraser.

Och han fortsätter:  "Logiken är enkel: du ska inte vara praktiserande muslim för att få plats i den svenska politiken. Detta är den nya tolkningen av religionsfriheten i Sverige."

Nalin Pekul förrädare

Det tar inte slut med detta, han fortsätter i samma anda med att svartmåla det vita, privilegierade majoritetssamhället: "Det mest uppseendeväckande är att vissa etablerade politiker, som ministern Aida Hadzialic, socialdemokraten Nalin Pekgul och miljöpartisten Jabar Amin, framställer sig själva som ”sanningssägare” och genom att hävda sin ”muslimska tro” och invandrarbakgrund avfärdar andras tolkningar av sin tro som ”falska”. Att använda personer med invandrarbakgrund för att legitimera de etablerade och exkluderande normerna i samhället är inget nytt utan har tidigare använts av många andra regeringar, som till exempel Danmark, Norge och Frankrike, med förödande konsekvenser. 

Kamali menar således att Nalin Pekul med flera framställer sig som sanningssägare. Genom att hävda sin muslimska tro, avfärdar de andras tolkningar som falska.

Anosh Ghasri, liberal skribent, skriver i dagens SvD att Nalin med flera inget annat val har, än att ansluta sig till Kamalis tolkning för att bli accepterade. Nu är de förrädare, skriver Ghasri. 

Oförställd förakt för vår demokrati

Min känsla av obehag bestod i att en professor i socialt arbete och sociologi vid Mittuniversitetet så oförställt kunde visa sitt förakt för det han kallar det västcentrerade samhället. Detta förakt måste innebära att han föredrar ett annat samhälle, vilket naturligtvis - utifrån ren logik - måste vara antidemokratiskt och antisekulärt.
Om det är något som karaktäriserar det västcentrerade samhället är det nämligen demokrati och sekularism, dvs att folket tillsätter och avsätter sina företrädare och att religionen är en privatsak. Även detta, att han hänvisar till hudfärg gav mig obehag. Det är ofrånkomligt att han kämpar för att den muslimska tron ska ingå i de politiska partiernas verksamhet för att ersätta den av honom så kritiserade västcentrerade demokratin. 

Artikeln visar på ett tänkande som till stor del karaktäriserar islam i Mellanöstern, i Pakistan, i Afghanistan och i Indonesien, nämligen aversionen mot västs demokratier. Alternativet för dessa grupperingar är en stat styrd av sharia. 

Den sanna muslimska tron

Det andra som gav upphov till den obehagliga känslan var hans sätt att argumentera. Han talade om sann kontra falsk muslimsk tro. Detta sätt att se på religiös tro är symtomatiskt för de grupperingar jag nämnde ovan. Endast den egna tron är den rätta och den är gudomlig, och den rättfärdigar därför alla medel i kampen. Därför är den politisk och ska genomsyra samhället. Det är detta tänkande som möjliggör och rättfärdigar kriget i Syrien, bombdåd mot oskyldiga, halshuggningar av otrogna, våldtäkt mot kvinnor och fördrivning av kristna, från Balkan över Mellanöstern till mitten av Afrika. 

Som jag sagt tidigare i denna blogg finns det inget rätt islam. Alla riktningar säger sig ha den rätta tolkningen. Vad islam är och vill vara bestäms av vad man vill göra islam till, ett demokratiskt islam eller ett som förespråkar sharia. Det är i grunden en politisk fråga, inte en teologisk.

Vitt maktmissbruk

Det tredje som gav mig känslan av obehag var det som är så vanligt bland icke-demokratiska muslimer. De säger att vi är islamofoba, när vi kritiserar tolkningar av islam som är antidemokratiska eller strider mot mänskliga rättigheter. Kamali har ett liknande sätt att resonera på.

När vi hänvisar till muslimer som är demokratiska säger han att vi använder dem för att legitimera de etablerade och exkluderande normerna i samhället. Vilka argument och hänvisningar vi än använder, omvandlas de till islamofobi eller till ett vitt, västerländskt maktförtryck. 

Det finns inget västcentrerat land som tagit emot så många flyktingar som Sverige mätt i relation till befolkningen. De flesta är muslimer, och vad jag förstår så är de shiiter till stor del, eftersom det huvudsakligen är sunniter som utövar förtrycket i Syrien. 

Flera muslimer tar del i vårt politiska liv. Ingen har blivit utkastad på grund av sin tro. Först när deras handlingar visat sig vara antidemokratiska har de åkt ut. Denna distinktion låtsas Kamalis inte om, ej heller skiljer han på privata sedvänjor och officiella. 

Det har kostat mycket för det svenska samhället att vara tolerant, välkomnande och inkluderande. Det har kostat miljarder i tvåsiffriga tal. Välfärden är inte hotad, men under stress. Antidemokratiska partier växer i Europa, något vi nu får kämpa mot. Därför känns det fruktansvärt orättvist, när Kamali anklagar oss vita svenskar på det obehagliga sätt han gör. Det gynnar inte inkludering av muslimer, snarare tvärtom.

Klansamhället är på väg

Någon shariastat kommer hans inställning inte att leda till, i alla fall inte på många, många decennier. Däremot är det stor risk att det fenomen vi redan har kommer att förstärkas - parallellsamhället. I våra förorter, såväl i Belgien som i Frankrike, frodas parallellsamhällen med vårt tysta eller likgiltiga medgivande. Historiskt har vi gått från klansamhälle över ett kristet samhälle till ett sekulärt. Vi har fått en individuell frihet, som vi tidigare inte kunnat drömma om. Nu har grinden mot ett klansamhälle öppnats. Vi har satt in foten. Frågan är om vi orkar dra tillbaka den och stänga grinden. 

Att hålla rågången mellan assimilering och integrering är nämligen både en grannlaga och mycket svår uppgift. Med assimilering syftar jag på att ingen invandrare ska tvingas bli som vi i meningen att äta sill och dansa kring midsommarstången. Med integration syftar jag på att invandrarna ska lära sig svenska, förstå vår kultur, komma in på vår arbetsmarknad och i vårt kulturella och politiska liv. Det är principiellt två skilda saker, men de är nog så svåra att balansera rätt mellan. 

En annan sak som kan följa är att hädelse kan komma att inskrivas i lag. Det kan låta overkligt, men det har skett på Irland. Det är ytterst en frågas om hur många Vilks vi kan skaffa skydd åt.  

Det sekulära samhällets uppgift

Det som är positivt med Kamalis artikel är att han tydliggör skillnaderna mellan ett demokratiskt islam och ett islamistiskt samt att vi blir medvetna om att det finns starka krafter inom landet som verkar för ett islamistiskt samhälle, enligt Nalin Pekuls terminologi. I framtiden blir vi mer vaksamma.

Det negativa är att hans artikel kan leda till aversion mot muslimer i allmänhet. Det är därför oerhört viktigt att vi försvarar muslimers rätt att i fred och frihet få utöva, eller med Kamalis ord, få praktisera sin tro och att vi försvarar deras möjligheter att delta i politiken, som vilka andra människor som helst (såvida de inte har dolda agendor).  I ett sekulärt samhälle är det lika mycket en rättvisefråga som en principfråga. 

I nästa inlägg kommer jag att skriva om hur olika våra kulturer är, den västcentriska som Kamali benämner den och den islamistiska, som Nalin benämner den. Sverige är det mest individualistiska och toleranta landet i världen enligt ett amerikanskt opinionsinstitut. För människor som levt i ett klansamhälle är vårt sekulära och individualistiska samhälle obegripligt. Kamalis artikel är ett tydligt exempel på detta. Han förstår sig inte på demokrati, sekularism och liberala friheter.