Kulturkrig

Angrepp på vår demokrati

     Jag går igenom äldre DN-upplagor som jag inte hunnit läsa. Den 21 februari läser jag om angreppet på socialkontoret i Botkyrka kommun och på brandbomber som kastats på personalens bilar. En kvinna i personalen får leva på hemlig ort. Sälja sin lägenhet, byta lägenhet, ändra sina personuppgifter, dotterns skriker på nätterna i rädsla.

     Anledningen är att kommunen omhändertagit ett barn från en muslimsk familj. Detta kan familjen inte acceptera, ej heller en man från moskén. Med stor sannolikhet tänker de att svenskarna inte har med dem som muslimer att göra, bortsett från rätten att få bidrag och annat stöd av stat och kommun, när de behöver det. Den rätten har de naturligtvis som alla andra, men med denna rätt följer också att underordna sig våra demokratiska beslut.

     Varifrån de kommer vet jag inte, men antagligen från ett land där förtroendet för myndigheterna är lågt, kanske obefintligt. De kan i och för sig vara födda här, men den negativa synen mot det svenska samhället odlas och förstärks i de isolerade förorterna. De är troligtvis vana att på egen hand slå till mot människor från andra klaner, om de på något sätt stör dem. Och vilken klan kan vara mer annorlunda än sekulariserade svenskar och deras myndigheter.

     Jag kan inte se det på annat sätt än att de har en sådan bakgrund och därför slår till mot våra demokratis representanter. Jag är ingen särskild vän av socialsekreterare, men de gör trots allt så gott de kan. Och det finns demokratiska vägar att använda, om man anser att ett beslut är fel.

     Detta är ett fruktansvärt övergrepp mot samhället och mot våra demokratiska värderingar. För att inte tala om socialsekreterarna och särskilt den kvinna som varit handläggare i ärendet. Hon utsätts för fysiska hot på nätet, antagligen av andra muslimer.

     Det högsta straffet blev för en av dessa brottningar ett drygt år i fängelse. För mig är det ett hån.

     Tankar om att ta rätten i egna händer sprider sig i sociala medier även hos etniska svenskar. Med vårt liberala, avreglerade och privatiserade samhälle följer ett allmänt förakt för stat och kommun. Göran Hägglund talade om verklighetens folk i meningen att människor är fria, om de kan fatta beslut utan statlig inblandning. Andra företrädare talar om statens ineffektivitet och vill privatisera allt. Inte konstigt att föraktet för myndigheter växer också hos etniska svenskar.

Vårt rättssystems historia 

     Guillou har i en av sina böcker sagt att klanernas hämnd mot varandra i en beskriven historisk tid skulle komma att ersättas av statliga straff eller om man så vill, statlig hämnd. På så vis hoppades man få slut på klanernas blodshämnder. Med invandringen får vi tillbaka denna syn. I Veckans Brott diskuterades just detta. Ett gift par mördades av en annan familj, som hämnd. Mannen skulle med bil ha råkat köra på en av familjemedlemmarna. Obs, jag tror inte det handlade om muslimer. 

     Klansamhällen finns i andra samhällen än muslimska. Det finns i kristna också. 

     Jag nämnde denna roll hos staten för en vän. Han hånade mig för den synen. Det var helt fel att betrakta statens straff för hämnd, menade han. Det må vara lek med ord. Likväl är statens straff ett substitut för klanens hämnd. Det hindrar naturligtvis inte att man vårdar den brottsmisstänkte och söker anpassa honom till samhället, tvättom det är lovvärt. 

     Men det går inte att komma ifrån att det finns flera komponenter i rättssystemets domar. Det är vård och återanpassning. Det är prevention, dvs straffet ska avskräcka andra från att begå liknande brott. Och slutligen är det just ett substitut för en förorättad familjs hämndkänslor. 

     Tycker inte brottsoffren att statens domar är rimliga, gror hämndbegäret. Kan inte polisen fånga bovarna växer hatet. Så var det med de marockanska ungdomarna som drog omkring i city och rånade människor. Polisen hann inte med. Snart gick människor till attack mot dem. Det var människor med nazistiska sympatier, visserligen. Men det visar ändå på faran i ett rättssystem som inte klarar att gripa, rannsaka och döma brottslingar till rimliga straff ur alla tre perspektiven ovan. 

Kulturellt krig

     Det går inte att komma ifrån att det pågår ett kulturellt krig. På ena sidan står kulturer som värnar mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen, yttrandefrihet och tolerans mellan olika etniciteter och livsåskådningar. På den andra sidan står kulturer som kämpar för att slå sönder dessa värden och införa förtryck mot kvinnor och alla som inte har samma tro som de själva. Det finns kristna sådana, men i huvudsak handlar det om muslimer med en intolerant syn och som hyllar våld.

     Vi kallar dem islamister för det för tankarna till en liten grupp som lever i skumundan. Det är inte sant. Det är ingen isolerad och förvirrad grupp likt Röda Arméfraktionen. Det handla sammantaget om hundratals miljoner människor som har denna odemokratiska syn och stater som understödjer den. Det är t ex Förenade Arabemiraten och Saudiarabien. I andra länder kämpar sammantaget miljontals muslimer för att slå sönder de sköra demokratiska och halv-demokratiska regeringar som finns i Pakistan, Afghanistan och Indien, Egypten med flera.

     Vi blundar för detta faktum. När Margot Wallström sade att Saudiarabien var en medeltida regim, fick hon mycket stryk. Just nu meddelar min hustru att flygplatsen i Bryssel har bombats, troligen av muslimer som hämnd för att belgisk polis gripit dem som stod bakom massakerna i Paris.

     I våra moskéer förs en del av detta krig. Det har Uppdrag Granskning visat.

     Vi kan inte blunda för att det pågår ett kulturellt krig. Det är särskilt viktig för dem som lever i demokratiska länder att inse detta, ty sådana länder är mycket sköra, just på grund av sin tolerans och öppenhet. Det är mycket lätt att föra in jihadister, som är beredda att bomba ihjäl oskyldiga män, kvinnor och barn för den goda sakens skull, att införas sharia med ett fruktansvärt förtryck.
Vår öppenhet och tolerans bjuder in dem.
     Samtidigt måste vi besinna oss. Att erkänna existensen av detta kulturkrig, får inte leda till hat mot muslimer. Det är den rådande förtryckarkulturen, som slagit rot inom islam, vi ska komma åt. Vi måste alltid kunna skilja mellan kulturella förekomster och individer. Detta får vi aldrig glömma bort. Men just denna besinning gör kampen så svår. Vår ideologi föreskriver tolerans och öppenhet. Deras intolerans och slutenhet. Vi för kampen med blanka vapen. De med dolda vapen.

     Detta kulturkrig påminner mig om kriget mellan den slutna, intoleranta kommunismen och den öppna, toleranta demokratin. Det gick lätt för kommunisterna att föra in spioner i väst, men så gott som omöjligt att göra det samma mot kommunismen. Ändå förlorade kommunismen. Vi får hoppas att det intoleranta islam förlorar, men mycket blod kommer att flyta dessförinnan, i Guds namn.

Skydda de utsatta muslimerna

     Samtidigt ska också sägas att de flesta muslimer som lever i våra länder i väst har kommit hit för att söka skydd från det religösa förtrycket. De vill leva här och de accepterar vår demokrati. De är värda all respekt och de har rätt att leva här och rätt att gå till sina moskéer, ty vi har religionsfrihet.
I nämnda muslimska länder finns dessutom flera tiotals, kanske hundratals miljoner muslimer som vill ha demokrati, men de slås ner av de religiösa ledarna, i Syrien till exempel. Och regimen har stöd av Ryssland för detta illdåd.

     Om vi inte tar kulturkriget på allvar, är det inte bara vi etniska svenskar som drabbas. Även ovan nämnda muslimer kommer att drabbas, just de som är i behov av skydd. Jag har sagt det förut i denna blogg: det är ytterst beklagligt att de islamska förbunden här i Sverige kallar oss för islamofober, när vi ber om deras hjälp att ta itu med den islamism som härkar i förorterna.

     Etniska svenskar, andra etniciteter, religioner och demokratiska muslimer måste världen över förenas i kamp för demokrati, religionsfrihet och tolerans. Att säga så är inte rasism. Det står för ett demokratiskt, tolerant och humant tänkande. Den som inte anser det, eller som anser att det inte råder ett kulturkrig, tala om för mig var felet i min analys ligger.

     Nu hör jag att också tunnelbanan i Bryssel bombats och att EU-byggnaden stängs.

PS
Jag skulle lägga ut detta inlägg senare för att först ägna mig åt Runes fråga om synlighet och hur vi ska föra kapen för ett bättre samhälle. Men så kom bombningarna i Bryssel. Det har fått mig att lägga ut detta inlägg nu och senarelägga det andra.