Jag trodde på EU
Jag har varit för EU. Jag har stått på det ena mötet efter det andra och talat mig varm för EU. Våra samhällen har blivit globala genom ökat välstånd världen över, genom internet, resor, böcker och film. De utmaningar vi har framför oss är av sådan art att de måste lösas genom gränsöverskridande samarbete. Jag tänker på klimatet, på miljön, hantering av avfall och av naturresurser, flyktingar, organiserad brottslighet och fascistiska ideologier inom islam, som våldtar, mördar och gör allt för att slå sönder vår trygghet och demokrati. Det har varit grunden till min EU-positiva inställning.Men så när vi sätts på verkliga prov slutar samarbetet. Flera länder, särskilt inom förra östblocket, vägrar ta sin del av ansvaret i flyktingkrisen. De har tagit emot vårt ekonomiska stöd som vi gett dem för att de ska kunna utvecklas upp till vår ekonomiska nivå. Men nu, då vi behöver varandra som mest, låter de oss, Tyskland och några andra länder bära hela bördan.
Den ojämna ekonomiska utvecklingen mellan länderna har lett till social invandring. Vissa länder låter sina fattiga minoriteter resa över till oss med bättre ekonomi och där tigga och försöka få del av vårt välstånd. Vi har skickat pengar till dessa länder för att de ska ta hand om sina egna minoriteter. De stoppar pengarna i egna fickor eller låter dem gå till andra saker, trots att de varit öronmärkta.
Idag skäms jag för min naiva inställning, min tro att vi kan sätta egoistiska intressen åt sidan för att samarbeta för allas bästa.
Så var det klimatet
Isen i Arktis smälter och för varje år blir de mörka och isfria vattenytorna allt större. Istället för att isen reflekterar ut solstrålningen, fångas denna upp av det mörka vattnet. Detta värms upp och spär på klimatuppvärmningen. Havsnivån stiger i allt snabbare takt. Inlandsisen på Grönland liksom glaciärerna världen över smälter i ökande takt.På klimatmötet i Paris skärpte FN klimatmålet. Men trots att världens länder nu ska sträva efter högst 1,5 graders uppvärmning vill EU-kommissionen inte höja unionens utsläppsmål: ”Mitt budskap till medlemsländerna är att de först måste analysera om de klarar sina nationella mål till 2020. Jag vill att alla länder når dit”, säger EU:s klimatkommissionär Miguel Arias Cañete i tisdagens SvD.
Och han fortsätter: "Jag vill invänta klimatpanelens rapport som kommer 2018 om vad 1,5 grader innebär och hur vi kan nå dit. Vi behöver en tydlig bild i enlighet med vetenskapen. Om jag föreslår ett nytt mål nu kommer jag att få väldigt svårt att få alla 28 medlemsländerna på min sida.
Cañete säger att kommissionen kommer att förbereda sig väl inför rapporten 2018.
Slutsats EU tar inte ledningen. Den försöker inte ens få medlemsländerna att öka sina insatser. Den förhåller sig passiv inför den största kris människan har stått inför.
Alltid detta, låt oss vänta och se
Alltid samma sorts resonemang. Det må ha gällt asbestens farlighet, rökningens farlighet, kemikaliers farlighet i mat, kläder och barns leksaker, och nu klimatet. Vi måste vänta och analysera, forska ännu mer, få klarhet innan vi gör kostsamma åtgärder.Det är naturligtvis starka ekonomiska egenintressen som ligger bakom. Men man ska ha klart för sig att det också handlar om arbetstagare och deras organisationer som motarbetar förändring i rädsla för att bli arbetslösa.
Många av dem som arbetat med asbets har fått sätta livet till. Jag hade två vänner som fick göra det. Den ene jobbade på ett varv där asbets förekom. Den andre som rörmockor med sanering av asbets. Först när dödstalen blev allt för stora för att kunna gömmas undan förbjöds asbestsen. Men hör och häpna, den såldes vidare till länder, som ej heller de bryr sig om dem som tvingas arbeta med den för att klara sin försörjning. De må dö, men ekonomin blir bättre.
Samma med rökningen och all annan farlighet. Först när dödstalen blir ovedersägliga till övermåtta ger sig de ekonomiska intressenterna och berörda arbetstagare. Under tiden har miljontals människor fått sätta livet till, naturligtvis de som står lägst i samhällets hierarkier, de utan röst.
Dårskap
Hur länge ska vi vänta egentligen Miguel Arias Cañete? De första artiklarna om klimatuppvärmningen kom i slutat av 1800-talet. De grundade sig på sunt förnuft, nämligen på vetskapen att koldioxid är en växthusgas. Om den släpps ut så kommer klimatet att bli varmare. Kunskapen om denna uppvärmnings detaljer har ökat och faktum kvarstår. Den värmer upp jorden och i en allt snabbar takt dessutom.För mig är det fullkomligt dårskap att resonera som Cañete gör, oavsett han har rätt i fråga om motståndet inom EU. Nu har vi tid att göra omställningen på ett ordnat sätt och hjälpa de arbetstagare som tvingas lämna koldioxidbaserad industri att få nya jobb. Om något ska våra skattepengar gå till det. Men tiden rinner ut. Snart kommer flyktingar i massor, tiotals, kanske 100-tals miljoner att stå vid våra gränser samtidigt som kuststäder översvämmas. Sjukdomar kommer att spridas, ja denna spridning är redan ett faktum, om än så länge i liten skala. Vi kommer att få resistenta bakterier överallt.
Vi ska inte skapa panik naturligtvis, men vi ska kalla till omedelbara och verkningsfulla åtgärder. Vi har väntat med verkningsfulla åtgärder i 120 år. Vi ska inte fortsätta och vänta som EU föreslår. Väntar vi bara några år kommer paniken att bli vårt sällskap.
Jag blir allt mer skeptisk till EU. Det är krassa egenintressen som styr, inget annat. Inte ens civilisationernas undergång förskräcker dessa intressenter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar