Klimatet är nu på tapeten

 Jag får börja med att be om ursäkt för att förra inägget blev så långt. Ändå är frågan om islams roll i ett mångkulturellt och demokratiskt samhälle inte uttömd.

   Jag förstår att inlägget överraskat en del läsare. Jag har ju som huvudsaklig idé i denna blog att bekämpa orättvisar i samhället, som beror på överdriven liberalisering och en förment frihet.  Även muslimer hör till de drabbade.

   Många menar nog att mitt inlägg är som klippt och skuret för SD. Att skriva som jag gjorde riskerar att driva upp hatet mot muslimer. Det finns viss risk för det. Det håller jag med om.
   Men islams företrädare kan inte ta på sig offerrollen, så fort någon ställer krav på dem. Det gjorde de mot Mona Sahlin, mot Nalin Pekgul och Patrik Kronqvist (Expressen) för att ta några exempel. Genom att agera så gör de sig immuna mot all kritik, oberättigad eller inte. Själva blir vi genast betecknade som islamofoba eller rasister. Jag är övertygad om att deras avsnoppande uppträdande mot dem som vill islam väl gynnar SD mer, än att påvisa deras uppträdande som jag gjort.

   Men jag har goda nyheter. I dagens SvD finns en artikel som nämner flera islamiskt skriftlärda, som säger att islam mycket väl kan anpassa sig till Västs idé om mänskligas rättigheter och demokrati. Och de menar till och med att urkunderna kan tolkas på det sättet och de förordar en sådan tolkning. Det gjorde mig verkligen glad. Jag ska återkomma till dem i nästa inlägg.

   Utöver detta finns det mycket att säga om mänskliga rättigheter och demokrati i ett mångkulturellt samhälle rent allmänt. Det är brännande frågor och det är lätt att reta upp någon genom en oförsiktig eller otydlig formulering. Hur ska vi inordna ett mångkulturellt samhälle för att klara ordning, frihet och trygghet för alla, muslimer och icke muslimer och att kunna göra det med respekt för vandra? Det är särskilt brännande nu, när vi bara sett början på flyktingströmmarna. De kommer att öka på grund av klimatuppvärmningen. Och därmed kom jag in på klimatet.

Klimatförhandlingarna har just börjat

   Nu förhandlas det om klimatet i Paris. Jag önskar förhandlarna lycka till. Läget är följande. Koldioxidhalten ökar, och ökar och är nu uppe i över 400 ppm. Indien ska öka sina koldioxidutsläpp. Kina likaså. Först om ett par decennier ska de börja minska sina utsläpp. Allt för att så snabbt som möjligt höja levnadsstandarden. På grund av klimatuppvärmningen dör boskap och grödor torkar, som i södra Syrien. Människor protesterar, oron sprider sig, inbördeskrig startar, människor flyr i miljontals. Och det är bara början.

   I detta läge och mitt under förhandlingarna skriver Alexandra Ivanov en ledare i SvD i vilken hon för fram den gamla vanliga skåpmaten hos dagens form av liberalism. Den känner vi till: allt staten gör, det gör den fel och låter vi bara marknaden sköta sig själv istället, så ställer den allt till rätta.

Skaffa dig kunskap och lämna ideologin

   Jag uppmanar Alexandra att läsa Thomas Pikettys "Kapitalet i 21:a århundradet". Den är visserligen på 600 sidor, men den ger utmärkta insikter. Med ett enormt statistiskt material som går tillbaka hundratals år, visar han på motsatsen till vad Alexandra säger. Statliga åtgärder, ja till och med överstatliga, inklusive beskattning av kapitalet, måste till för att vi ska ska klara de utmaningar vi står inför.
   Alexandra har bara rätt, om man vill ha ännu större klyftor i samhället och en elit som spekulerar istället för att äga företag och producera.

   Alexandra visar upp exempel på företag som gått i konkurs. Dessa företag hade fått statliga medel för att utveckla grön energi och för att föra ut denna på marknaden. Hennes slutsats är att när staten premierar vissa företag framför andra, så hämmas den naturliga utvecklingen. Subventioner till vissa företag skapar obalans i konkurrensen. Så säger hon att framtidens idéer och företag kan tvingas ge vika för dem som lyckas lägga vantarna på mest skattepengar.
   Det är i och för sig sant att det blir obalans i konkurrensen. Men statlig ekonomisk styrning har just som syfte att skapa obalans, nämligen att gynna företag som har en för samhället gynnsam produktion. Sen kan man, som jag gör, hävda att skatt på skadlig produktion är bättre än bidrag till gynnsam.

Framtiden är grön, inte fossil

   När det gäller påståendet att framtidens idéer och företag kan tvingas ge vika på grund av subventioner som ges till grön energi, tycker jag det hela blir komiskt. Fossil energi subventioneras 5 gånger mer än grön energi världen över. Då är inte ens de skador som fossil förbränning orsakar med i kalkylen. Vi vet vad den kostar idag och vad den kommer att kosta i en nära framtid. Det handlar inte om miljarder utan om biljoner kronor. Dessutom är det väl ändå så att om man ska tala om framtidens idéer, så är det grön energi som hör framtiden till, inte fossil förbränning.

   Vattenfall är visserligen statligt, men fick uppdraget att bli marknadsmässigt. Vi vet hur det gick. Inte var det någon framtida verksamhet man satsade på. Felsatsningen skedde utan bidrag och på marknadsvillkor.

Överstatlighet och beskattning av kapital hör framtiden till

   Alexandra travar på. Hon säger att miljörörelsen länge har präglats av att politiker och skattekronor ska rädda jorden. Så tar hon ytterligare ett exempel på ett företag som gått i konkurs och som hade fått stort stöd av staten. Det skulle producera solceller. Så ironiserar hon över vice president Joy Bidén som sa vid introduktionen att detta var framtidens jobb.

   Tänk om vattenfall istället hade satsat på produktion av solceller. Svenska solceller har forskats fram. Inget svenskt företag ville satsa. Tyskland tog hand om produktionen. Nu producerar man för fullt på marknadsmässiga villkor. I Tyskland har man struntat i att vara helt marknadsmässiga. Man har stimulerat användandet av solenergi, ty de uppfattar den som basen för framtidens jobb, precis som Joy Bidén gjorde.

   Det enda jag kan ge Alexandra rätt i är att subventioner gömmer de verkliga kostnaderna och att bidrag i de flesta fall inte är bra. Om subventionerna på den fossila förbränningen togs bort, men framför allt om brukarna bara betalade en bråkdel av den skada den fossila förbränningen orsaker, så skulle grön energi vara marknadsmässig och ha ett långt större utrymme än idag.

   Nu sitter världens politiker i sammanträde i Paris för att rädda oss från den katastrofala klimatuppvärmningen. Uppvärmningen har skett efter Alexandras idé om att låta marknaden styra, bortsett från att den också har subventionerats. Men nu kommer politikerna att använda våra skattepengar för att stimulera användandet av grön energi, framför allt solenergi. Världens ledare är överens om att endast politiker och skatter kan rädda världen, inte marknaden.
   Så här står du ensam, Alexandra Ivanov.