Eftertankar

Idén med min blogg

    Jag har lagt alla mina påbörjade inlägg åt sidan på grund av Parishändelserna och flyktingfrågan. Min idé med denna blogg är inte att rycka ut när det hänt något och tala om vad jag tycker. Det finns alltför många som ideligen torgför sina åsikter om än det ena än det andra. Sällan är de underbyggda av forskning eller av djupare analyser.

   Min idé är att tänka efter, analysera och söka efter forskning som stöd. Ofta finns inte tillförlitlig forskning. Då gäller det för mig att göra egna analyser och tänka efter särskilt noga, innan jag lägger ut mina inlägg.

Oövervägda tankar

   Nu har jag brutit mot denna idé och lagt ut ett par inlägg grundade på mina omedelbara reaktioner. Jag har på ett tvetydigt sätt kritiserat islam för att ha vissa drag som lätt kan övergå i fundamentalism.
 
   Därför vill jag förtydliga vad jag menade. Låt oss ta en jämförelse med Röda arméfraktionen i Tyskland, Den var en sluten fundamentalistisk rörelse. Den verkade under sjuttiotalet, alltså under den tid då vänstern hade ett starkt fäste i mångas tankar. Man kan säga om den dåvarande vänstern att det fanns 1) en våldsam fraktion av fundamentalistisk art, 2) en radikal variant utan att förespråka våld och 3) en mer demokratisk variant.

Tanken om de lätta svaren lever

   Idag är alla radikala vänstertanker till stor del lagda på hyllan och de har inte samma internationella stöd som på 70-talet.

   Ändå lever tanken om det enkla och rena kvar, om en messias eller en lära som ska ta över och som ska bringa ordning i vår kaotiska värld. Mitt bland oss lever olika sekter som har enkla svar på de svåra frågorna och som talar om för oss hur vi ska leva våra liv. Ofta är de kristna. Grogrunden för att någon av dem ska ta över i våra samhällen är minimal. De är allt för splittrade och har inget internationell stöd. Även om Anders Breivik hade sympatisörer, var han trots allt ganska ensam.

Radikal islamism har idag internationellt stöd

   Radikala tankar bland våra muslimer i Sverige har internationellt stöd på samma sätt som vänstern hade i början av 1900-talet och ända in i 70-talet. Tankarna göds dessutom av diskriminering, utanförskap, fattigdom och isolering i våra förorter.
   I likhet med vänsterrörelserna på 70-talet finns det 1) fundamentalistiska och våldsamma idéer, 2) radikala idéer utan avsikter att ta till våld och 3) demokratiska varianter.  Ur den aspekten är det ingen skillnad mot 70-talet.
   Dock finns en viktig skillnad, och den är att utanförskapet, diskrimineringen, fattigdomen och isoleringen är mycket större idag än på 70-talet. Diskrimineringen gäller särskilt muslimer. De har blivit våra spöken där borta i invandrarförorterna.
   Samtidigt vill jag säga att även om radikala tankar får allt större fäste inom islam, så är det - vad jag förstår - ytterst få muslimer som ställer sig bakom Parisdåden och andra liknande dåd. De kan hänföras till punkt 1) ovan, till den slutna och våldsamma varianten av islam. Jag vill också förtydliga att det ideologiska kriget inte står mellan vår demokrati och islam. Det står mellan oss och ett radikalt islam, som är emot mänskliga rättigheter och tolerans och som vill bekämpa vår tolerans med våld. Men det nämnde jag redan i gårdagens inlägg. Det skadar aldrig att vara extra tydlig i känsliga frågor.

Sanning är inte alltid rätt

   I sin stigmatiserade isolering letar många muslimer efter messias och läran som kan frälsa dem. De söker sig till skrifterna och deras enkla svar.  De finner det i hadith, de otaliga berättelserna om Mohammeds och hans anhängares liv. Dessa berättelser hänvisade jag till genom Göndörs artikel. Det han skrev är nog sant i sak, berättelserna finns och fundamentalisterna i islam hänvisar till dem.

   Denna sanning är emellertid orättvis. Samma intoleranta nedteckningar finns i bibeln, särskit i gamla testamentet, som vi faktiskt i grunden delar med Islam. Varje fundamentalistisk rörelse hänvisar till gamla sagor och berättelser. Nazismen hänvisade till det ariska blodet och andra folks underlägsenhet samt till andra historiska berättelser som rättfärdigade deras överlägsenhet.

   Jag borde nämnt detta i en kommentar till Göndörs artikel, men ibland missar man saker trots långa inlägg och särskit i snabbt hopskrivna inlägg.

   Som en imam sagt: vill muslimer anpassa sig till demokratin gör de det, vill de inte, gör de det inte. Låt oss försvara muslimer som inte gjort något ont, så att de kan behålla sin tro, men också få dem som har en radikal tro, att anamma demokrati, mänskliga rättigheter och tolerans. Det finns minst lika mycket grogrund för det, som för den radikala formen av islam. Frågan ligger inte i muslimernas händer. De ligger i våra och i våra responser på Parishändelserna.