Är liberalism en politisk ideologi?

Liberalismen har inget mål för samhället

     Susanna Birgersson säger i en ledarartikel i DN den 16 mars 2014 under rubriken Fräls oss från politisk religion att liberalismen inte har något slutligt mål för samhället.

     Liberalismen rör istället människors frihet att själva bestämma över sina liv. På liknande sätt uttryckte sig Margret Thatcher: Det finns inget samhälle, bara individer. Härom dagen uttryckte sig Jan björklund i samma anda. Han sa att man ska skilja på stat och samhälle. I samhället finns många människor och grupper som kan göra och gör goda insatser istället för staten. Göran Hägglund talar om verklighetens folk, som vid köksbordet ska besluta om sina liv.

     Ordet politik härstammar från grekiskans (politikos = hörande till staten) och betyder i dagens språkbruk ungefär statskonst eller offentlig maktutövning. 

     Det innebär att staten ska vara aktiv i utformningen av samhället. Den reglerar samhällslivet, rådger medborgarna, ger bidrag till behövande, beskattar företag och människor, allt i linje med det politiskt föreskrivna samhällsmålet. 

     En politisk ideologi är med andra ord en idé om hur samhället ska vara utformat och att staten ska vara aktiv i sin strävan att nå målet.

     För liberalerna är det tvärtom. Liberalismen har inget mål för samhället enligt Susanna Birgersson. Stat och kommun bör så långt möjligt vara passiva. Samhället får bli vad det blir. I denna strikta mening är liberalismen ingen politisk ideologi.

     Har liberalismen ett mål rör det sig om frihet åt individer, intressegrupper och företag. Dessa ska så fritt som möjligt - utan att skada andra - kunna verka i konkurrens med varandra, allt under en passiv stat - och utan samhälleliga mål. 

Hur har liberalismen lyckats?

     Har liberalismen varit lyckosam? Tja, ser man strikt till hur avregleringar och privatiseringar ökat, så är svaret ja. Inte sedan i början av förra seklet  har samhället varit så avreglerat.

     Ser man till effekterna på den reella friheten, blir svaret tveksamt eller till och med nej. Som Kajsa Ekis Ekman angav i sin  artikel om liberalismen den 10 februari i år, så har avregleringarna och privatiseringarna skapat sin egen motsats. Istället för fria företag i konkurrens har vi fått enorma storföretag med monopolliknande ställning. Vi har fått organiserad brottslighet, som konkurrerar med hjälp av skatteflykt och korruption. 

Avregleringen har i praktiken berövat de flesta företag på reell frihet. 

     Vi har fått individer som inte klarar den konkurrens som friheten utlovar. De fastnar i arbetslöshet, otrygga anställningsformer och i ren fattigdom. Vid köksbordet kan de bittert konstaterar att de själva i praktiken inte har frihet att besluta om att få jobb. Avregleringen har i praktiken berövat dem deras reella frihet.

     Ser man liberalismen ur ett rent samhällspolitiskt perspektiv, blir frågan om huruvida liberalismen varit lyckosam eller inte omöjlig att besvara. Antalet fattiga i samhället,  brottsligheten och så vidare är för liberalismen en irrelevant fråga. Något mål för samhället finns ju inte, bara frihet.