Yahya Hassan

Brännmärkning 

     Minns ni arbetarförfattarna? Javisst, åtminstone gör vi det i min generation. De skrev om förhållandena i arbetarkvarteren, om fäder som söp, om arbetslösheten, om hur fäder slog barn och hustrur och om hur samhället tittade bort.

     Nu har en ung dansk med härstamning från Palestina skrivit en uppmärksammad dikt om förhållandena i danska förorter. Dessa förorter är isolerade från samhällets gemenskap. I flera av dem förekommer våld, kriminalitet, religiöst hyckleri, kvinnoförakt, aga och manschauvinism.
Yahya Hassan, som poeten heter, är kritisk mot det sätt som islam utövas på. Det har förpestat hans liv. Som alla visselblåsare måste han nu ha livvakt, gömma sig eller söka politisk asyl.

     Om detta har Jes Stein Pedersen, litteraturredaktör på den danska tidningen Politiken skrivit i gårdagens SvD.
     Jag har bara väntat på att de "goda svenskarna" ska hoppa upp och brännmärka Jes Pedersen som rasist och Yahya Hassan som islamförädare (indirekt förstås). Alla svenskar, så gott som, vill hela tiden försäkra inför allmänheten att de inte är rasister och det gör man bäst genom att brännmärka visselblåsare.

     Så skedde också. Elise Karlsson skriver följande i ett debattinlägg i dagens SvD: Med den danske poeten Yahya Hassan som utgångspunkt formulerade Politikens litteraturredaktör Jes Stein Pedersen tydligt rasistiska åsikter riktade mot muslimer. Den eurabiska mardröm som Jes Stein Pedersen målar upp i sin debattartikel i SvD skulle lika gärna kunnat ha diktats av någon av Jimmy Åkessons partikamrater. Med den skillnaden att sverigedemokrater sällan blir inbjudna på svenska kultursidor.

     Varken Hassan eller Pedersens inlägg är rasistiska eller islamfientliga. Inläggen är skrik på hjälp. Se oss. Hjälp oss ut i samhället. Integrera oss. Ge oss arbete. Ge oss mänskliga rättigheter. Det handlar inte om islam. Det handlar om en ren och skär klassfråga. Vi kan välja att se bort från dessa invandrares utanförskap, deras ekonomiska och sociala misär och brännmärka alla som rasister som upplyser oss om deras belägenhet.

     Varför röstar människor över hela världen på populistiska partier? Jo, för att politiker och kulturskribenter, likt Elise Karlsson, inte vill se människors vardagsproblem, ökad fattigdom, arbetslöshet, organiserad brottslighet, våld i familjen, kulturkrockar m m. Islam, liksom kristendom och judendom, är i sig inget problem för demokratin. Det handlar om vad muslimer, judar och kristna vill. Vill de ha mänskliga rättigheter, jämställdhet, demokrati och så vidare, då anpassar de sin religion därefter. Och det kommer de att göra om de tillåts komma in i samhället. Sådan anpassning har alltid skett och kommer alltid att ske.
     Ett sätt att inte få dem att anpassa sig är att isolera dem från samhället, låta dem leva i fattigdom och misär likt arbetarna gjorde i början av förra seklet. Där, i sin isolering, kan de odla sin särart. Och brännmärker vi dem som upplyser oss om deras ekonomiska och sociala problem, så är saken biff. Vi håller tyst. Ingen vill ju vara rasist. Vi röster på SD i smyg istället.

     Arbetarna radikaliserades och ville ha revolution med proletariats diktatur. Deras situation förbättrades emellertid, främst av socialdemokratin. De blev allt mindre hatiska och radikala. De tilläts komma in i samhället, ekonomiskt och socialt. De vek av från sin radikala ideologi.

     Så här skriver Jes Pedersen: Jag kan nästan inte se två parter som befinner sig längre från varandra än den moderna, fria, välutbildade och självmedvetna svenska kvinnan och den socialt nedgraderade muslimske patriarken från den etniska underklass som försöker få tillvaron i den frigjorda moderniteten att passa ihop med sitt känsliga hedersbegrepp och sin kvinnosyn. 

För att lösa problem måste vi se dem

     Vi kan inte kritisera arbetsgivarna eller alliansens företrädare för den alltför långt gångna avregleringen och privatiseringen, där kamerunska, thailändska och andra fattiga människor utnyttjas. För då kallas vi främlingsfientliga och anses vara emot valfrihet och mångfald.
     Vi kan inte peka på misären som ett klassproblem i förorter där desperata människor tar islam till intäkt för våld, religiöst förtryck och kvinnoförakt. För då kallas vi rasister.

     En förutsättning för att lösa problem är att se dem, inte att blunda för dem. Att lösa mångfaldens problem (läs klassproblem) kostar förstås pengar. Bättre är att ha tillgång till dessa fattiga människor som billig arbetskraft.

     För övrigt finns det inget som gör mig så glad som att se en kvinna med huvudduk sitta i kassan på ICA eller Konsum och ta betalt av mig (eller se henne i annat yrke). Det visar att hon är muslim och kanske går till moskén på fredagarna, men att hon likväl är integrerad i samhället, har jobb och ler mot mig som vilken annan etnisk, svensk kvinna som helst (eller annan med invandrarbakgrund).

     En sådan integration är den enda vägen i vårt multikulturella samhälle. Blunda och brännmärka leder bara fel, tro mig Elise Karlsson.