Hur ser paradiset ut?

     Jag har funderat på en sak: vad är lycka? Att befinna sig i paradiset, är väl att känna lycka? Är lycka att äntligen få råd att köpa den nya BMW:en? Lyckan och uppfattningen om paradiset är nog väldigt personlig. Föreställningen om utseendet på lyckan och paradiset varierar säkert också med åldern. Ändå har varje kultur sin variant på paradiset.
     I vikingarnas Valhall, ja där slåss man dagarna i ända och på kvällen äter man Särimner, galten som återuppstår varje dag. I indianernas sälla jaktmarker, jagar man och där är det fullt av villebråd. Det sägs att eskimåerna tyckte bra om det kristna helvetet för där var det varmt. Antagligen en skröna.

     Det judiska paradiset beskrivs som landet av mjölk och honung (även om det var det förlovade landet och inte ett himmelskt paradis). Det kristna paradiset, beskrivs som naturskönt och fridfullt. Där äts frukten utan förbud och där strövar hjortar med sina kalvar i närheten. I alla fall i stort sett så.

     Och när vi säger att en plats är rena paradiset, ja då är det en fridfull och naturskön plats. Ofta handlar det om en vacker strand med palmer och azurblått vatten. I vårt eget land kan ett pastoralt landskap vid en sjö med ängar, blommor, fågelsång och fladdrande fjärilar beskrivas som paradiset.

     Ändå lämnar de flesta yngre och medelålders dessa vackra landsbygder. De flyttar till en storstad, gärna Stockholm, som växer så det knakar. En del är förstås tvingade till det på grund av arbetslöshet. En del flyttar också ut på landet, men de är få. De allra flesta flyttar till storstan helt frivilligt. I storstan finns nämligen det stora utbudet av jobb, affärer, film, teater, konserter, sport. Där finns mångfalden och spänningen, där kan vi konsumera både varor och upplevelser, där händer det grejer, polisbilar, brandbilar och ambulanser tutar och far som jehun.

                                                            Ett modernt paradis

Är paradiset långtråkigt?

     Kanske är det så att paradiset är långtråkigt. Jag minns när jag var en vecka på Kanarieöarna för behandling av min reumatism och träffade några utvandrade svenskar där. De hade sålt sina framgångsrika företag och pensionerat sig. Deras dagar bestod av att äta frukost på balkongen och se vågorna rulla in mot stranden, gå en promenad i kortbyxor och stärkta T-shirts, äta lunch och se vågorna rulla in mot stranden, ta en runda på golvbanan, äta middag med drink och vin och se vågorna rulla in mot stranden. 

     Denna plats och detta liv var deras paradis, men för mig var det långtråkigheten personifierad. De gladde sig åt att få vara i vår bassäng under lunchtid, träffa oss och prata med oss som var lätt deformerade (vilket väl inte förekommer i paradiset, vad jag förstår). 

   
             Ett långtråkigt paradis eller?















     Min far sa en gång till mig att han inte trodde på paradiset. För när smakar en öl bäst? Jo, när man är törstig utå bara fan. Men känna törst är ju att lida. Så hans slutsats var att man måste dricka öl utan att vara törstig och det kan ju inte vara särskilt paradisiskt.

     Ska man gå efter våra faktiska val är paradiset fullt av affärer av alla sorter, biografer, teatrar, sportarenor, snabba spårvagnar, el-bussar (för de ska väl ändå vara miljövänliga), tunnelbanor och en härlig trängsel, ljudkulisser och bilar (el-bilar förstås), ambulanser, brandbilar och polisbilar.

     Ty är det inte så, att det är just detta vi eftersträvar i vår samhällsplanering: tillväxt i ekonomi och befolkning. Utan ekonomisk tillväxt sackar ekonomin och det kan urarta till fascism. Utan befolkningstillväxt blir pensionerna, ja, välståndet över huvud taget, alldeles för dyrt. De unga ska bära upp hela samhället och vi vill ju gå i pension tidigt, för företagen vill inte ha gamla stofiler.

     Klimatet och miljön hytter varnande med fingret åt oss. Men vad rör det oss?