Politikeransvar eller individansvar

Välja rätt i livet

Tove Lifvendahl, politisk chefsredaktör på Svenskan, har skrivit en bok om Rosengård, I rörelse, möten i Rosengård 10 år senare. Hon säger att Rosengård inte alls är så hemsk som ryktet förtäljer. Hon har letat reda på människor, som lyckats få jobb i Norge och på andra platser utanför Rosengård. Hon tror på individens förmåga att välja sitt liv. Detta enligt ett referat av hennes bok den 26 oktober.

Jag har hört det förr. Lill Lindfors har sagt att hon är Moderat, då hon tror på samma mantra: "Man väljer sitt liv."

Lena Ek i Centern har samma filosofi. Det är inte kemiföretagen som ska ta ansvar för alla kemikalier de hittar på och för ut i mat och andra varor. Individen måste ta ansvar, ta reda på vilka kemikalier som finns i allt de köper, deras giftighet, hur mycket de får i sig per månad. Var och en ska läsa det finstilta, fråga i affären som inte har en aning, ringa till producenten osv. De måste välja rätt och först därefter lägga varan i vagnen.

Det är inte politikerna som ska ta ansvar för klimatet. Det är den enskilda människan. Hon ska vara klimatsmart, välja det som gynnar klimatet.

Individens ansvar stöds av ett annat mantra: alla har i lika chanser. (Just detta kanske inte Lifvendahl har sagt, men mitt inlägg är lika mycket en protest mot hela det liberala paketet, där politikerna fråntar sig allt ansvar för medborgarnas väl och ve, som det är mot Lifvendahls liberala syn.)

Liberalismen i sin prydo

Detta är liberalismens i sin prydo. Politikerna drar sig tillbaka, allt överlämnas till den enskilde individen. Välj rätt, bli rik istället för fattig, bli frisk istället för sjuk, bli smärt istället för tjock. Du väljer. Vi politiker ser på.

Har människorna i Rosengård samma chanser, som vi andra? De har ibland dramatiska upplever bakom sig, lever isolerat från det svenska samhället, kan språket dåligt, är diskriminerade på grund av utseende, religion och osvenskt beteende.

Att några får jobb utanför Rosengård är naturligtvis ett tecken på att just dessa människor varit särskilt företagsamma. Att de tvingas ta sig ut från Rosengård för att få jobb är väl och å andra sidan snarare ett tecken på att det inte är så bra i Rosengård.

Lifvendahl hittar ingen trångbodd, ingen arbetslös som förlorat hoppet, ingen som lever kvar i sitt tidigare hemland med parabolen som livlina, ingen uppgiven mamma, ingen misströstande pappa (enligt referatet).

Inget ont som inte har något gott med sig, heter det. Naturligtvis kan man finna goda företeelser och människor som lyckats, även i ett svårt utsatt område som Rosengård, om man går omkring och letar som Lifvendahl gjort.

För mig är emellertid hela denna syn på enskilda människors utsatthet inget annat än ren och skär cynism.