Förnuft och känsla hör samman
Begreppen förnuft och känsla återkommer då och då i medier och litteratur. Jane Austen har t ex behandlat dessa företeelser i sin roman Förnuft och känsla.
Ofta behandlas förnuft och känsla som två skilda företeelser. Antingen drivs man av förnuft eller av känsla. För mig handlar det inte om två skilda storheter.
För mig är känslor drivkrafter. Känslor får oss att känna, tycka och handla. Känslor kan vara medfödda, som hunger och sex. De kan vara kulturella, det vill säga grunda sig på erfarenhet och kunskap, som vi samlat på oss genom livet.
Förnuftet kan vara frigjort från känslan. Det handlar då om ett logiska tänkande. Ett logiskt tänkande utan känsla kan emellertid sluta med vad som helst.
Förnuftet kan också hämta sin kunskap från känslan, men för att då vara något mer än en känsla, måste förnuftet koppla in det logiska tänkandet. En interaktion mellan logiskt tänkande och känsla lyfter oss förhoppningsvis till en högre förnuftsnivå. Med andra ord grundar sig det sunda förnuftet både på logiskt tänkande och på känslor. Avgörande är förstås vad för slags känsla man har och hur stringent det logiska tänkandet är.
Vårt förnuft och våra känslor bildar tillsammans vår tankevärld. Denna tankevärld tolkar det som händer runt om oss, fel eller rätt.
För mig är känslor drivkrafter. Känslor får oss att känna, tycka och handla. Känslor kan vara medfödda, som hunger och sex. De kan vara kulturella, det vill säga grunda sig på erfarenhet och kunskap, som vi samlat på oss genom livet.
Förnuftet kan vara frigjort från känslan. Det handlar då om ett logiska tänkande. Ett logiskt tänkande utan känsla kan emellertid sluta med vad som helst.
Förnuftet kan också hämta sin kunskap från känslan, men för att då vara något mer än en känsla, måste förnuftet koppla in det logiska tänkandet. En interaktion mellan logiskt tänkande och känsla lyfter oss förhoppningsvis till en högre förnuftsnivå. Med andra ord grundar sig det sunda förnuftet både på logiskt tänkande och på känslor. Avgörande är förstås vad för slags känsla man har och hur stringent det logiska tänkandet är.
Vårt förnuft och våra känslor bildar tillsammans vår tankevärld. Denna tankevärld tolkar det som händer runt om oss, fel eller rätt.
Känslan överlägsen det logiska tänkandet
Känslan är i vardagliga situationer överlägsen det logiska tänkandet. Ska vi väga samman en massa möjligheter i en valsituation, gör känslan det blixtsnabbt och nästan alltid rätt. Hjärnan väger samman 100-tals alternativa möjligheter och kommer fram till ett beslut som vi oftast blir nöjda med.
Vid medvetna överväganden, då ett fristående, logiskt tänkandet sätts igång, måste vi vikta argumenten och väga samman dem. Vi blir sittande med funderingar om vår viktning var rätt och till slut rättar vi vår viktning, så att den leder fram till ett beslut som stämmer överens med känslan. Detta enligt en vetenskaplig artikel jag läste för ett tag sedan.
Känslan är ändå inte att lita på i alla väder. Ibland stöter vår tankevärld samman med nya företeelser, ny kunskap och nya upptäckter. Det är då vi prövas. Ska vi automatiskt tillämpa vår tankevärld på dessa nya företeelser eller ska vi reflektera, analysera och pröva oss fram. Kanske är den omedelbara känslan som poppar upp fel. Kanske måste vi ompröva vår hållning, försöka lyfta oss till en högre förnuftsnivå.
Einstein hade fel
Det som kan få känslan att leda oss fel, är när den är förknippad med något väsentligt för oss. Det kan vara religiös tro, det kan vara politisk tro, det kan vara en uppfattning om hur världen är beskaffad eller borde vara beskaffad för att vi ska må bra. Riskerar denna tro att rubbas, kan vi spjärna emot av all kraft och leta efter de mest skilda argument för att försvara vår tro. I sådana fall väger rationella och vetenskapliga argument lätt.
Jag kan aldrig sluta att fascineras av Albert Einstein, inte så mycket för hans upptäckter. De är fantastiska i sig. Jag fascineras av hans person. Hur kunde denne, den störste vetenskapsman världen skådat, tänka så fel om kvantmekaniken, han som gjort flera upptäckter som alla var och en för sig kunde ha gett honom Nobelpriset i fysik, han fick ju bara ett Nobelpris och inte ens för relativitetsteorin?
Jo, i hans tankevärld hade den Gamle, som han kallade Gud (trots att han inte trodde på någon gud) inrättat världen på ett logisk sätt, där t. ex. orsak alltid föregår verkan. Det gällde bara att finna den logik som fanns ute i naturen.
Det var faktiskt han själv som lade grunden till kvantmekaniken, när han kunde visa att ljus inte bara var en vågrörelse utan också bestod av bestämda kvantiteter, så kallade kvanta. När andra forskare gick vidare med hans upptäckt och fann att den ordning som Einstein hade sagt skulle finnas i naturen, inte fanns, då sade hans känsla stopp. Verkan kan inte föregå orsak, världen kan inte styras av sannolikheter, saker och ting är antingen på ett sätt eller på ett annat, de kan inte vara både och på samma gång. En katt kan inte både vara levande och död på samma gång som Schrödinger hävdade.
Men det var just detta de andra forskarna kunde visa. De gjorde det i experiment efter experiment. De kunde t.o.m. finna praktiska tillämpningar för kvantmekaniken.
Einstein känsla om hur världen borde vara beskaffad fick honom att under resten av sitt liv försöka motbevisa kvantmekanikens konsekvenser. Ibland stod det i tidningarna att han hade hittat de rätta bevisen. Men varje gång visade det sig att han hade fel. Han fortsatte att söka, år efter år. Han dog med pennan i hand över anteckningsblocket i vilket hans känslomässiga, desperata och fruktlösa beräkningar fanns. Världen gick vidare med tillämpning efter tillämpning av kvantmekanikens underliga logik.
Tro kan försätta berg, sägs det. Men partiklarna i mikrovärlden rådde hans tro inte på. Han lyckades aldrig lyfta sig till en högre förnuftsnivå. Obegripligt och sorgligt på samma gång!
Einstein känsla om hur världen borde vara beskaffad fick honom att under resten av sitt liv försöka motbevisa kvantmekanikens konsekvenser. Ibland stod det i tidningarna att han hade hittat de rätta bevisen. Men varje gång visade det sig att han hade fel. Han fortsatte att söka, år efter år. Han dog med pennan i hand över anteckningsblocket i vilket hans känslomässiga, desperata och fruktlösa beräkningar fanns. Världen gick vidare med tillämpning efter tillämpning av kvantmekanikens underliga logik.
Tro kan försätta berg, sägs det. Men partiklarna i mikrovärlden rådde hans tro inte på. Han lyckades aldrig lyfta sig till en högre förnuftsnivå. Obegripligt och sorgligt på samma gång!
Förnuftet och känslan i historien
Före upplysningen styrdes världen av känsla. Ptolemaios och Aristoteles slog fast den geocentriska världsbilden, det vill säga att jorden var världsaltets centrum. Kyrkan konfirmerade denna tro som sanning. Några bevis fanns inte. Den byggde på känsla och idéer, vilka mer eller mindre var tagna ur luften, även om det fanns hänvisningar till gudomliga cirklar. Denna tro levde kvar tillsammans med många andra trosuppfattningar till långt efter medeltiden, åtminstone hos många prominenta företrädare.
Ett vetenskapligt tänkande slog rot och fick med tiden allt bättre fäste. Det byggde såväl på tekniska framsteg som på stora tänkare som Descartes, Newton, Hume och Voltaire.
Ett vetenskapligt tänkande slog rot och fick med tiden allt bättre fäste. Det byggde såväl på tekniska framsteg som på stora tänkare som Descartes, Newton, Hume och Voltaire.
I Sverige hade det sin kulmen under 1900-talet, särskilt i mitten av detta århundrade. Vi fick den sociala ingenjörskonsten. Diskbänkars lämpligaste höjd fastställdes genom mätningar och tester. I köken fastställdes lämpligaste plats för diskho, spis, kylskåp och arbetsbänk, allt efter stegmätning av husmoderns rörelser i köket. Vi fick det vetenskapligt fastställda idealköket, likadant för alla. Ingemar Hedenius skrev boken Tro och vetande i vilken han gick till storms mot kyrkans och teologernas trosdogmer. De gick inte att bevisa menade han. De var ovetenskapliga.
Så kom slutet av 60-talet och 70-talet. Vi började att ifrågasätta världsordningen och dess företrädare på allvar. Det är rätt att göra uppror, sades det.
Idag är förnuftet på reträtt
Idag är staten, dess myndigheter och företrädare inte värda ett vitten. Vi lär eleverna att de ska ifrågasätta våra offentliga auktoriteter. Och det gör de och vi upprörs.
Var och en skaffar sig sin egen auktoritet. Muslimerna har imamerna. Deras ord är lag, vetenskapliga eller ej. De kristna har pastor Gren. Politikerna längst ut på högerkanten har Thatcher och Reagan. De längst ut på vänsterkanten har Marx och Engels. Andra har Glykemisk index. Andra tror på LCHF, dvs att man ska äta mycket fett och nästan inga kolhydrater alls. Några tror på Samuel Hahnemann och hans homeopati. Björklund har sin tro om katederundervisning. Ingen lutar sig mot vetenskapliga fakta, bara mot en känsla om hur världen borde vara beskaffad. Invektiven flödar, inte minst mot de som stödjer sig på vetenskap och beprövad erfarenhet. Av bloggare och twittrare kallas de mossiga och ålderdomliga, som inte vill tro på nya idéer (läs känslor).
Idag är förnuftet på reträtt
Idag är staten, dess myndigheter och företrädare inte värda ett vitten. Vi lär eleverna att de ska ifrågasätta våra offentliga auktoriteter. Och det gör de och vi upprörs.
Var och en skaffar sig sin egen auktoritet. Muslimerna har imamerna. Deras ord är lag, vetenskapliga eller ej. De kristna har pastor Gren. Politikerna längst ut på högerkanten har Thatcher och Reagan. De längst ut på vänsterkanten har Marx och Engels. Andra har Glykemisk index. Andra tror på LCHF, dvs att man ska äta mycket fett och nästan inga kolhydrater alls. Några tror på Samuel Hahnemann och hans homeopati. Björklund har sin tro om katederundervisning. Ingen lutar sig mot vetenskapliga fakta, bara mot en känsla om hur världen borde vara beskaffad. Invektiven flödar, inte minst mot de som stödjer sig på vetenskap och beprövad erfarenhet. Av bloggare och twittrare kallas de mossiga och ålderdomliga, som inte vill tro på nya idéer (läs känslor).
Det är knappast en tillfällighet att vi fått Twitter. På Twitter kan vi uttrycka våra åsikter, men bara med högst 140 tecken. Åsikter är förklädda känslor skriver Lena Andersson i DN.
För att uttrycka åsikter behövs inga tankar. Något egentligt utrymme ges heller inte på Twitter med sina 140 tecken för reflexion, analys och argumentation. Därmed inte sagt att det som sägs på Twitter behöver vara dåligt eller fel. Ibland kan det vara bra att uttrycka sig kort. Frågan är om den åsikt man uttrycker bygger på förnuft eller bara på känsla.
Idag svämmas vi över av Twitteråsikter. Twitter betyder kvitter vad jag förstår. Politiker och företagsföreträdare kvittrar dagligen i riksdagen, i teve, i tidningar. De kvittrar om huruvida människan ligger bakom den stigande temperaturen eller inte. De kvittrar om skolans betyg och undervisningsmetoder, om vinst eller inte i äldrevården, om förbifart Stockholm, om järnvägens privatisering och bolagisering. Ibland skulle jag till och med vilja säga att de kraxar. Vad lutar de sig mot? Jo, mot idéer och känslor. I bästa fall gör de sken av att vara vetenskapliga och hänvisar till någon självvald auktoritet eller någon udda undersökning de letat fram.
Om inte Einstein kunde lyfta sig till en högre förnuftsnivå, kan man väl inte vänta sig att Björklund eller någon annan politiker ska kunna det.
För att uttrycka åsikter behövs inga tankar. Något egentligt utrymme ges heller inte på Twitter med sina 140 tecken för reflexion, analys och argumentation. Därmed inte sagt att det som sägs på Twitter behöver vara dåligt eller fel. Ibland kan det vara bra att uttrycka sig kort. Frågan är om den åsikt man uttrycker bygger på förnuft eller bara på känsla.
Idag svämmas vi över av Twitteråsikter. Twitter betyder kvitter vad jag förstår. Politiker och företagsföreträdare kvittrar dagligen i riksdagen, i teve, i tidningar. De kvittrar om huruvida människan ligger bakom den stigande temperaturen eller inte. De kvittrar om skolans betyg och undervisningsmetoder, om vinst eller inte i äldrevården, om förbifart Stockholm, om järnvägens privatisering och bolagisering. Ibland skulle jag till och med vilja säga att de kraxar. Vad lutar de sig mot? Jo, mot idéer och känslor. I bästa fall gör de sken av att vara vetenskapliga och hänvisar till någon självvald auktoritet eller någon udda undersökning de letat fram.
Om inte Einstein kunde lyfta sig till en högre förnuftsnivå, kan man väl inte vänta sig att Björklund eller någon annan politiker ska kunna det.
Jag bara frågar: Vart tog vetenskapen, moralen och den intellektuella hederligheten vägen? Vart tog det långsiktiga samhällstänkandet vägen? Vart tog det vetenskapliga köket vägen?
Är det någon som kan twittra fram en åsikt därom?
Är det någon som kan twittra fram en åsikt därom?
Jag har med stort intresse läst detta inlägg, och eftersom ämnet intresserar mig, vill jag komma med följande kommentar:
SvaraRaderaJag har flera gånger läst den ytterst viktiga boken "Lev livet fullt ut" av Eckhart Tolle. Jag vill här i korthet återge ett par av hans tankar,som jag tycker är relevanta i sammanhanget och som jag numera delar. Jag formulerar mig fritt efter hans idéer. Tolles bok kan bokstavligen rädda liv.
Avidentifiera dig från dina tankar, lyssna inte på rösten i ditt huvud, ta inte dina tankar på för stort allvar. De flesta människors tankar är repetitiva och meningslösa, men också farliga, då de skapar svår smärta, som kommer, djupast sett, från vår rädsla. Intellektet är ett redskap, som när du använt färdigt, ska lägga ifrån dig. Tankar ger upphov till stort läckage av livskraft.
Egot är ett inbillat, falskt jag, skapat ur din individuella och kulturella bakgrund.
Känslor är kroppens reaktion på intellektet. De uppstår i skärningspunkten mellan kropp och intellekt. En tanke, som handlar om angrepp, leder till att den enegi, vi kallar ilska, samlas i kroppen.
Nu följer min egen fundering: Du ställer i någon mån förnuft mot känsla. Vad är egentligen förnuft? Vems förnuft? En tolkning, tror jag. Här finns känslorna inbakade. Och vetenskap? Varje år i nobelltider ser vi att sk beprövad vetensap får stryka på foten för nya rön. Den alltså ingenting exakt, den är en färskvara, och så bör det förstås vara. Allt är barn av sin tid. Detta gäller också Einstein, vars upptäckter på den tiden var helt revolutionerande. Kvanttänkandet tillhör vår tid med dess möjligheter att utföra experiment med avancerad utrustning. För mig är ordet "ödmjukhet" centralt i dessa sammanhang. Det finns en intelligens som är oändligt mycket större än intellektet och vi vet så lite.
Det är viktigt i alla sammanhang, att vara medvetet närvarande, att inte kasta sig ut i känslostormar. Många människor kan oförskyllt drabbas av de konsekvenser som då uppstår.
Ö
Egentligen ställer jag inte förnuft mot känsla i mitt inlägg. Tvärtom faktiskt, jag menar att förnuftet, det sunda förnuftet som jag kallar det, är en produkt av både logiskt tänkande och känsla. Känslorna är inbakade i förnuftet precis som du säger.
RaderaDet är sant att vetenskapliga rön är färskvara. De bygger både på förnuft och känsla kan man säga. För att förklara vetenskapliga rön räcker det inte med matematik och en massa formler. Fantasi och känsla måste ingå. Den matematik som ligger till grund för de vetenskapliga rönen måste förtydligas med bilder, dvs omvandlas till förnimbara känslor. Det är där Schrödingers katt kommer in i bilden. Det är där bilden av tyngdkraften kommer in om jordklotet som ligger i en gummiväv och drar ner väven som i sin tur får månen att falla in i den nedsänkta väven och fortsätta runt klotet av sin egen fart men aldrig lämna jorden på grund av sin nedsänkta position.
Åsikter som uteslutande bygger på en stark känsla är till skillnad från vetenskapen oföränderliga. Inte ens starka vetenskapliga motbevis rubbar sådana åsikter. Vetenskapen är i detta avseende ödmjuk som du skriver. Det är fel att säga att vetenskapen ändrar sig, när nya rön tillkommer. Ibland kan den naturligtvis byta fot, men i huvudsak går den in i ett mer detaljerat kunnande. Så var det med den speciella relativitetsteorin. Newtons teori var inte fel. Den förtydligades och utvecklades med Einsteins upptäckter. Den lyfte vetenskapen till en högre förnuftsnivå kan man säga.
Trolles tankar kan jag delvis hålla med om, särskilt om jag får omtolka dem till min egen vokabulär. Tolkar man repetativa tankar som orubbliga känslor som inte lyssnar till vetenskapliga och sakliga argument håller jag med honom. Känslor som hat och hämnd är också tankar som suger livskraften ur en. Känslor är för mig inte kroppens reaktion på intellektet, utan de är drivkrafter som härrör ut det genetiska arv man har och de upplever och erfarenheter man samlar på sig genom livet. Det är känslorna som får en att känna, tycka och agera.
Trolle säger enligt dig att egot är ett inbillat, falskt jag. Betyder inte ego detsamma som jaget (eller jag)? Jaget är för mig ett annat ord för ens konstitutionella person och jaget är nära sammankopplat med det jag menar är ens tankevärld, det vill säga det som utgör ens samlade bild av verkligheten byggd på känslor, genetiska och erfarna, och på det logiska tänkande man använt. Jaget, alltså ens person, kan varken vara falsk eller sann för mig. Man är den man är. Däremot kan den tankevärld jaget ger upphov till vara mer eller mindre i överensstämmelse med verkligheten och det är här jag menar att man bör lyfta sig till en högre förnuftsnivå, en som stämmer överens så gott det går med verkligheten, förnimbar med ens egna sinnen eller med hjälp av avancerade instrument.
Fick denna länk från Boel (Facebook) som jag läst med intresse. Begrepp som förnuft-känsla tillhör dialektiken som är djupt förankrat i den västerländska traditionen till skillnad mot buddismen, taoismen mfl tanketraditioner. Det dialektiska synsättet skapar vissa problem och som du själv skriver så är dessa begrepp lite involverade i varandra. Filosofen, matematikern mm, Karl Popper har ingående behandlat det dialektiska synsättet och fullständigt krossat filosofer som Hegel (tesen-antitesen),Platon mfl vilka kan sägas företräda det dialektiska synsättet. Ta tex begrepp som noll (0) och ingenting (NULL) dessa är olika enligt dialektiken men då skapar tex vetenskapen många mysterier som tvillingparadoxen mfl. Noll (0) är ett axiom som vi accepterar då vi måste utgå från något och som alla fall fysiker, matematiker mfl vet så går det inte att bevisa ett axiom. Descartes försökte, Cogito ergo sum, och kom med den tvådimensionella matrisen (X och Y). Vad han egentligen ville säga var väl "finns origo" X=0,Y=0, men frågan är, finns det överhuvudtaget något origo? matematikläraren Dogson som undervisade i gymnasiet på Christchurch i Oxford kom på att i stället försöka sig på olika förklaringar för sina elever istället skiva om det hela i ett helt nytt sammanhang. Under pseudonymen Lewis Caroll skrev han först Plattlandet som handlade om tvådimensionella mänskor och deras utgångspunkt sedan utvecklade han storyn med en barnboksförfattare till Alice i Underlandet. Han försöker att förklara de olika dimensionernas betydelse i matematiken och faktiskt delar av kvantteorin med Cheshire katten som kan vara på flera ställen samtidigt i rummet. Detta är möjligt för en katt då den ser flera dimensioner samtidigt och inte som i vårt "axiom" den tre-dimensionella världen (egentligen måste vi vara 4-dimensionella om vi skall kunna se en 3-dimensionell värld) Vetenskapen i dag verkar utgå från att vi endast kan se olika horisonter och vad som ligger bakom kan vi endast spekulera i. Så rent förnuftsmässigt försöker vi få en överensstämmelse med den verklighet som är just nu. Känslomässigt kan dessa axiom vara precis hur som helst.
SvaraRaderaEller ett citat från F P Ramsey
"Det stora hotet mot tänkandet är, för utom lättjan och luddigheten, skolastiken, ....vilken behandlar det vaga som det vore precist.....
Det är det som fd. rektorn för Uppsala Universitet, Tore Frängsmyr också behandlat i sin bok om antiintellektualismen Framsteg eller förfall.
Tack för dina intressanta kommentarer. Det är väl så att det bara är inom matematiken och dennas näraliggande logiska deduktioner, där axiom kan uppställas och där en fysisk verklighet inte kan göra sig påmind som något kan bevisas. Så fort verkligheten involveras, är det som Popper säger att en företeelse inte kan bevisas, bara motbevisas. Hur många observationer man än gör som stödjer hypotesen, kan en observation alltid dyka upp som motbevisar hypotesen. Det är verkligheten som gör sig påmind. Teoretisk filosofi med dess logik, mängdlära, semantik, argumentationsteknik m m är oerhört intressant. Jag läste detta i Uppsala för många år sedan, men hade inte tid att fortsätta med detta ämne. Verkligheten gjorde sig påmind med arbete, familj och så vidare.
RaderaLämnar man den matematisk/logiska världen och ger sig in i verklighetens labyrinter, får man istället för axiom sätta upp önskvärda tillstånd eller målbilder. Jag talar då om politik och samhällsutveckling. Sedan får man arbeta för att uppnå dessa önskvärda tillstånd så gott det går samt avläsa i vilken grad man uppnått dem.
Så fungerar emellertid inte dagens politik. Den styrs inte av framtida och genomtänkta målbilder, utan av mer eller mindre (som du nämner) luddiga och lättjefulla idéer, t ex om valfrihet (vems valfrihet, individens eller riskbolagens?). Den styrs också som du säger av skolastiska resonemang, där man vill påvisa något som är luddigt eller som inte är sant (eller mer korrekt som inte går att bevisa). Lättjan gör att man inte ens försöker använda någon slags bevisföring. Istället stöter man ur sig ett påstående som kan låta bra med rätt ordval, men som inte är något annat än en känsla eller påkommen idé eller i sämsta fall, en medveten osanning, en medveten förvillelse.
Det är naturligtvis förmätet av mig att tro att min blogg ska väcka människor till ett striktare tänkande, men min känsla säger mig att jag måste försöka. Det som gäller idag är inte intellektuell hederlighet, utan framgång där ändamålet helger medlen och då vinner den mest förslagne. Mats Qviberg i HQ bank lär ha sagt till sin tvillingbroder Tomas att han själv var vinnare i deras kamp om framgång. Han hade ju tjänat miljarder (på sin förslagenhet) till skillnad från brodern, som bara hade några enstaka miljoner. Brodern, som (får man anta) hade mer av intellektuell hederlighet och som inte drevs av ett omätligt penningbegär, lär ha svarat: ”Du, i vilket ämne tävlar vi?” Då hade Mats lämnat rummet de satt i.
Just det, i vilket ämne tävlar vi i vårt samhälle egentligen?
Det som jag tog fasta på i din blogg var inlägget om Einstein där du säger att Einstein hade fel och då utgår jag från Einstein som matematiker, fysiker. Det jag menar är att han utgick från ett origo (ljusvågornas konstant) och "vände lite" på det tidigare begreppet att tiden är konstanten. Då du alltid får en ny horisont var en du befinner dig kan varken tiden eller ljusets hastighet (299 000 m/sek) vara konstant utan allt är dynamiskt eller relativt som visserligen Einstein också hävdade i sin speciella relativitetsteori, men han antog som matematiker axiomet om ljusets hastighet. Den slutsats som kvantteorin drar i dag att "allt hänger ihop" oberoende om du befinner dig på planeten Jorden eller i någon yttre galax. Den välkända formeln E=mc2 kan alltså gälla på en viss plats men inte generellt och en sak som starkt påverkar detta förhållande är under vilka fysiska betingelser som tex under temperaturers påverkan. Vid temperaturer nära den absoluta 0-punkten (ca -270 C) så blir ämnen supraledande och över ca 1 000 C får vi andra fenomen med de 92 grundämnen som finns i vårt universum vad vi vet. (Vår egen sol använder ca 6 000 C för att omvandla väte till helium)
SvaraRaderaTill skillnad mot fysiken så har matematiken inga egenskaper dvs 1+1=2 och inget annat och det är just detta som skiljer matematik från all annan vetenskap. Vad jag ville komma fram till är att matematiken är en tillämpning som kan användas i massa olika sammanhang (statistik, fysik, kemi ekonomi mm) men om du väger in egenskaper så kan 1+1 också bli =3 eller vad som helst, utveckla ekvationen inom det som står till vänster om likhetstecknet (=) och till höger så kan du bevisa vad som helst. Detta är väl det som delvis på senare tid utvecklats inom politiken och språket.
/Bob
Matematiken (och logiken) har alltid rätt. Dess sanningar är definierade som sanningar. 1+1=2 är sant för att vi har bestämd att det är så. Utöver det har den som du säger inga andra egenskaper eller inga alls om man vill säga så. Och så är det med alla matematiska definitioner och uträkningar. Den fråga vetenskapsmännen, och framför allt fysikerna, ställer sig är: Stämmer verkligheten med den i sig sanna matematiska beskrivningen? Newton fann att den gjorde det. Men Einstein kunde visa att den matematiska definitionen på tyngdkraften bara stämde med den verkliga världen approximativt.
SvaraRaderaNär jag säger att Einstein hade fel menade jag att han inte accepterade att verkligheten (i alla fall approximativt) stämde överens med de matematiska formler som visade på sannolikheter istället för absolut ordning. Det är det som är spännande med människan eller kanske rent av skrämmande. Hon tar inte till sig en uppenbar sanning därför att känslan och hennes tankevärld skymmer sikten, hur intelligent hon än är.