Läsa e-tidning på annans prenumeration

Om DN:s och SvD:s olika synsätt

Att läsa SvD:s e-tidning och papperstidning med gott samvete
För en tid sedan skrev jag ett mail till Svenska dagbladet och frågade om jag fick läsa deras e-tidning genom en väns pappersprenumeration. Lägger man till 29 kr till sin ordinarie prenumeration får man nämligen läsa Svenskan på fyra elektroniska enheter, datorer, iPad, Iphone. Vännen ville inte läsa e-tidningen och betala 29 kronor extra. Han tyckte det räckte med papperstidningen. "Det är bara krångligt med sådana där apparater. Det är skönare att hålla en riktig tidning in handen", sade han. Men visst fick jag göra det om Svenskan skulle tillåta det.

Det slogs vad i bekantskapskretsen. Nördarna menade att Svenskan skulle ge sitt tillstånd. Stofilerna menade att det var fildelning och sådan är olaglig. Jo visst fick jag det, stod det i svarsmailet. Har du vännens tillstånd, så ange hans prenumerationsnummer och postnummer samt låt oss dra 29 kronor från ditt visa-kort varje månad. Det är fyra enheter som gäller", sades det i mailet. "Vem som läser på dem, hustru, barn eller vän, är ointressant." "Fint", tänkte jag som tillhörde nördkategorien. Nu läser jag Svenkan på iPaden, ibland på datorn.

Att läsa DN:s e-tidning och papperstidning med dåligt samvete
Så småningom började jag fundera på om det gick att göra samma sak med Dagens nyheter. Jag ringde och fick efter diverse krumbukter tala med en kvinna som kunde ge klart besked. "Det är upp till ditt samvete", sade hon. "Men jag betalar ju för det, och vem som läser en betald tidning på en registrerad dator spelar väl ingen roll." "Som jag sade, det är upp till ditt samvete." "Men jag kan ju låna papperstidningen av en vän och läsa den. Jag kan låna en bok och läsa den utan att betala för det. Nu vill jag läsa tidningen i elektronisk form och betala för det. "Som jag sade, det är upp till ditt samvete om du vill låna en papperstidning, en bok eller vad det nu är utan att betala för det till upphovsrättsägaren." Samtalet avslutades.

Vad är rätt och fel
Två olika förhållningssätt. Även om jag är datanörd, vill jag inte göra något olagligt. Jag är för upphovsrätten. Har aldrig fildelat olagligt. Fast jag tror att jag kommer att fortsätta med att låna tidningar och böcker av vänner, fru och barn. Dagens nyheter som jag prenumererat på i nära 40 år, kommer jag att säga upp. DN går miste om de 49 kronor jag skulle ha betalat om jag fått uttrycklig tillåtelse att läsa e-tidningen. Jag får nöja mig med nättidningen.

Vad är rätt och fel? Att läsa en tidning på egen dator genom någon annans pappersprenumeration, över axeln på den som har pappersprenumerationen eller att läsa en lånad papperstidning. De som laddar ner filer olagligt och distribuerar dessa till andra handlar självklart fel, enligt min mening. I fallet med SvD och DN kan man naturligtvis ha olika förhållningssätt, även om jag tycker att det blir underligt om man likställer gratis läsning av en lånad papperstidning med att läsa en e-tidning som man betalar för och antyder att det är kriminellt (upp till vars och ens samvete).

Att gå in på allmänningen med teknikens hjälp
Mediaföretag (och andra företag med för den delen) vill gärna med teknikens hjälp hindra användare att nyttja sådant som tidigare varit gratis med analog teknik. Det har tillhört vårt allmänna gods, så som vatten och luft alltid har gjort. Vi kunde låna analoga tidningar av varandra, skivor, böcker, videoband, allt som någon en gång betalat för. På samma sätt som man kan låna ut sin cykel. Jag kunde ta med mig vinylskivan, dvd-filmen eller video-bandet ut till landet, lyssna på musiken eller se på filmen där ute, trots att materialet varit inspelat hemma. Idag är tekniken digital. Jag får fortfarande spela in material, antingen direkt till ett USB-minne eller på en extern hårddisk, en så kallade inspelningsbox. Spela upp det inspelade kan jag emellertid bara göra på den teve som användes vid inspelningen. USB-minnet går bara att använda på denna teve. Någon dvd kan jag inte få fram ur inspelningsboxen. Vill jag se det inspelade får jag lov att släpa med mig teven eller inspelningsboxen ut till landet.

Det är en sak att försöka hindra olaglig fildelning. Att tränga in på allmänningen en annan. En god vän hade under en tid bott i Belgien med familjen. En vinter var det mycket snö och kallt. Familjen beslöt sig för att åka skidor i ett preparerat spår. Efter ett tag blev de hungriga och tog fram sin matsäck, satte sig på några stenar. Min vän skulle just sätta tänderna i sin korvmacka, när en man stegade fram mellan träden. Han sade att de inte fick sitta på stenarna och äta. Det var nämligen hans stenar. Kommunen hade hyrt marken av honom där spåret gick fram, men inte marken vid sidan av. Familjen fick lov att masa sig tillbaka till spåret. De fick stå och äta i en lång rad på spåret. Nya skidåkare kom. De fick lov att vänta. En lång kö bildades. Ingen fick passera innan familjen ätit färdigt. Markägaren övervakade det hela. Till slut hade de ätit färdigt och skidtåget kunde sätta sig i rörelse.

Jag är för äganderätt. Att äga, vårda och göra pengar på sitt ägande är en sak. Att hindra människor tillträde till allmänningen en annan.

För några år sedan hade ett företag, USA-ägt tror jag, köpt upp allt vatten i ett Sydamerikansk land. Allt enligt en tidningsartikel. Jag kommer inte i håg vilket landet var. Landets regering hade i alla fall fått in mycket pengar på affären. Invånarna fick inte längre använda det vatten som fanns i landet, inte ens samla in regnvatten. För att dricka, tvätta sig och vattna djuren blev invånarna tvungna att köpa vatten av företaget. Protesterna från människor blev dock för stora, så avtalet fick brytas.

I indien ville ett företag (USA-ägt tror jag) köpa upp rätten till ett träds löv. I flera hundra år hade befolkningen använt löven för medicinskt bruk. Hade affären gått igenom skulle alltså befolkningen ha fått köpa sina löv. Även här gick affären i stöpet.

När förlagen hade trycktekniken och distributionsapparaten i sin hand behövde de ingen upphovsrätt gentemot läsaren. Rätten att trycka och ge ut en författares alster var en fråga mellan författarens och hans arvingar å ena sidan och förlaget å den andra.

Efter att en författares upphovsrätt upphört, låg avgörandet om tryckning och försäljning hos förlagen. De kunde ensamma ta ställning till om de ville ge ut en bok i nyutgåva eller inte. Om så blev fallet, fick kunden betala för att komma åt den. Med digitaliseringen ställdes detta på ända. Boken som rent juridiskt var ett allmängods, men i praktiken ett förlagsägt gods, förvandlades nu till allmängods även i praktiken. Elektroniska böcker kunde laddas ner gratis. Någon tryck- och distributionskostnad fanns inte längre. Som genom ett under utsträcktes upphovsrätten från 50 till 70 år. Handlade det om lobbning tro?

Tekniken kan användas till gratis masspridning så att författare, kompositörer och konstnärer inte kan få betalt. Den kan också användas till att stänga människor ute från allmänningen, det som vi alla tidigare ansett vara vår rätt och som också varit det. Det måste gå att hitta en gyllene medelväg, en som låter upphovsmännen få rimligt betalt och som inte försvårar för människor att på rimliga villkor få ta del av deras alster. Förlagen som företeelse i samhället är inget självändamål, en verksamhet som ska stöttas med konstgjord andning, likt varvsnäringen ett tag gjorde.