Teleoperatörernas administrativa oförmåga

Om Tele2:s misslyckade försök att ge mig en telefon 

Jag får ett erbjudande
Den 14 december 2011 ringde en säljare från Tele2 upp mig i vårt sommarhus på en ö i skärgården där jag för tillfället råkade befinna mig. Försäljaren meddelade att Telia, som äger den fasta ledningen som Tele2 använder, skulle höja nätavgiften och då var Tele2 i sin tur tvungen att höja min avgift. Skärgården är ett uttalat glesbygdsområde och man har ju hört talas om att abonnenter i glesbygden inte är värda så mycket. Det sägs visserligen att vi alla är lika mycket värda i vårt land, men när det kommer till hur mycket man bidrar till företagens vinster, är vi alla av olika värde. Det kostar att underhålla ledningarna för de få samtal som vi i glesbygden ringer.
       Det är därför naturligt att Telia höjer priset på fast telefoni för att driva in oss i den nya luftburna trafiken.
       Medan vi svenskar fått njuta frukterna av marknadsliberalismens friheter, har företagen drabbats av den globala konkurrensen. De har tvingats till hårda effektiviseringar, en ganska okänd företeelse under den statliga eran. Nu kraftsamlar man, koncentrerar sig på kärnverksamheten, kvalitetsäkrar, stärker sitt varumärke, lär sig att se kunden i ögonen, medan mindre vinstgivande saker som administration, information och sakkunskap läggs åt sidan.
       Mannen som ringde sade att han kunde erbjuda mig att testa en bärbar internet-telefon, som ersättning för den fasta telefonin. Jag sade att jag inte kunde, inte förrän omkring 12-13 januari.
       – Inga problem, jag skickar telefonen nu. Den ligger kvar på posten i en månad, så om du tar ut den före den 15 januari går det bra. Sedan har du 14 dagar på dig att testa den.
       – Vad bra.

Erbjuden telefon fanns inte  
Den 12 januari gick jag till posten för att hämta telefonen. Med posten menas Hemköp.
       – Den har gått tillbaka för 14 dagar sedan. Paket ligger bara i fjorton dagar.
       Jag ringde till Tele2 som lovade skicka en ny telefon. Efter en vecka gick jag till Hemköp. Lådan jag fick ut vägde nästan ingenting.
       – Den här lådan är ju tom, sade jag till kassörskan (eller heter det expedit när de jobbar på Hemköp).
       – Det är ingen som har öppnat den. Du ser ju att den är helt försluten.
       Hemkommen öppnade jag kartongen, för säkerhets skull inför ett vittne, min hustru. Jo då, lådan var tom så när som på några papper. Jag antog att det var det information om hur den obefintliga telefonen skulle användas. Ringde till Tele2.
       – Du har tagit ut en telefon, den 14 december står det här.
       – Det har jag inte, det var då jag fick erbjudandet och då skickades antagligen telefonen till mig, men den gick tillbaka till er och så skulle ni skicka en ny. Om jag skulle ha tagit ut en ny telefon den 14 december, vad är då vitsen med att skicka en tom kartong till mig?
       – Jag vet inte. Men jag kan skicka en ny.
       – Nej, gör inte det. Jag kan inte prova telefonen förrän i mars, så den måste ligga hos er till dess. Jag ringer när jag har tid att testa den.
       – Det går inte. Du måste ringa till ångeravdelningen och ångra din beställning.
       – Det ska jag göra, men skicka ingen telefon.
       – Det ska jag inte göra.
     
Samtal med ångeravdelningen
Jag ringde till Tele2s ångeravdelning. Man kan inte ringa direkt till ångeravdelning utan måste först ringa till en annan avdelning, som sedan kopplar en till ångeravdelningen. Det innebär alltså i teorin en väntan i luren x 2. Efter att ha ringt flera gånger med flera knappval och valsat runt på olika avdelningar och bland annat varit på ångeravdelningen två gånger gav jag upp. Alla hänvisade mig till annan avdelningen än den jag hänvisats till. Det innebar i praktiken en väntan x 6.
       Jag skulle vid denna tidpunkt genomgå en mindre operation, så ångeravdelningen fick vänta några dagar. När dessa dagar var gångna och jag och åter kommit fram till ångeravdelningen, höll jag mig krampaktigt fast där tills en kvinna registrerat min ånger.
       Jag tittade i den tomma kartongen på de papper som fanns där. Det var inte någon instruktion om hur den obefintliga telefonen skulle användas utan hur jag skulle göra för att skicka tillbaka den.
       När jag sedan gick igenom min post såg jag att det fanns ett paket att hämta på posten, jag menar Hemköp. Det var en telefon.
       Ringde Tele2. De sade att jag inte skulle hämta ut den. Det gjorde jag inte.
       Till saken hör att jag i övrigt har goda erfarenheter av Tele2. De har behandlat mig på ett civiliserat sätt. Därför kommer jag att stanna kvar hos dem, åtminstone tills vidare. Värre har det varit med Telia, som jag har i bostaden. Fast de har trots allt bättrat sig den senast tiden. Därför stannar jag hos dem också, åtminstone tills vidare. Och förresten vart ska jag ta vägen?