Att söka sanningen

     När jag parallelläste Stig Dagermans ”Tysk höst” och Katarina Frostensons ”K” hände någonting, skriver Stina Oscarson i SvD 20 januari, och hon fortsätter. 

     I Dagermans reseskildring lyser en ärlig strävan efter sanning, något som ter sig väldigt avlägset från dagens medielogik.

     Ayn Rand till exempel var jag tvungen att läsa i ensam majestät. Jag behövde låta hennes kompromisslösa tro på människans storhet och frihet uppfylla hela min tankevärld för att fullt ut förstå vad hon menar.
     Efteråt hade jag dock ett nästintill omedelbart behov av att kasta mig över Harry Martinsons ”Utsikt från en grästuva”. Rands ensamma tvivellöshet behövde en motpol och vad kunde då vara mer lämpligt än Martinsons precisa beskrivningar av småkryp som i all sin ömhet förmedlar både tröst och ansvar genom insikten att vi blott är en del av något mycket mycket större.

     Dagerman skildrar hur många journalister, när de ställde frågan till tyskarna om de hade det bättre under Hitler och de svarade ”ja”, togs detta som bevis för att tyska folket var nazister.
     Han gjorde inte det. Han fortsatte att fråga och fann att sanningen var mångfasetterad. Att de hade varit mindre hungriga under Hitlertiden. För som han beskriver det: Frågar man någon som svälter på två skivor bröd om dagen om han hade det bättre när han svalt på fem svarar han ”ja”.
     Genom ”Tysk höst” lyser en ärlig strävan efter sanning. Något som ter sig väldigt avlägset från dagens medielogik där målet stundtals tycks vara att skapa en självgående folkdomstol som man sedan kan tälja guld utav och där den enskildes värdighet inte sällan sätts i pant.

     Den enskilde kan förvisso ge ut sin egen bok. Med sin sanning. Som Frostenson gjort. Men är man redan dömd är det, vilket hon nog också inser, oftast för sent att föra sin egen talan.

     Min kommentar. Ja nog är det så att den som säger något kontroversiellt omedelbart fördöms, antingen med tystnad (i bästa fall) eller med en förskräcklig etikett, som kommunist (eller på 60-talet sosse) rasist, fascist, nazist, homofob eller islamofob. Den fördömande personen har sin åsikt klar utan att komma med en följdfråga som: vad menar du? Hur tänker du eller liknande? Det kan vara mycket lärorikt att ställa en sådan fråga.
     Jag läste hur Svetlana Aleksandrovna Aleksijevitj, journalisten som fick Nobelpriset i litteratur, skrev om hur en äldre man svarade på frågan om det var bäst nu eller under Stalintiden. Han tänkte efter en stund och så svarade han: under Stalintiden. Här kunde Svetlana ha stannat och fält sin dom, men hon gjorde inte det. Hon ville veta hur han tänkte och ställde därför frågan: varför då? Han kom med det överraskande, men faktiskt naturliga, svaret: för då var jag ung och stark.