För det första säger Alfred Nobel själv att priset ska gå till den som skrivit i en idealistisk anda (eller i en liknade formulering). Detta betyder att de verk som belönas måste vara politiskt korrekta vid sidan av deras litterära kvaliteter. Man måste följa donatorns föreskrifter för priset. Hur många verk har inte belönats trots att de inte är det minsta idealistiska, men väl haft en hög litterär kvalitet? Här föreligger ett dilemma.
Det andra argumentet mot att ge Handke priset är att vi människor har svårt att skilja mellan litterär kvalitet (som i sig är svår att fastställa) och författarens åsikter både i privatlivet och i verken. Det var därför synnerligen oklokt av akademin att ge Handke Nobelpriset, inte minst med tanke på att akademins namn hade solkats å det värsta med skandalerna kring kulturprofilen.
Jag är den första att säga att Handkes åsikter och beteenden är förskräckliga mot alla de offer och deras anhöriga som drabbades under kriget.
Ändå, ur ren litterär synvinkel, utan koppling till Handkes åsikter borde han få Nobelpriset. Men kvalitet och konstnärlig kvalitet går tydligen inte att hålla isär.
Ett tredje argument mot att ge Handke priset är att sanningen måste gå före verkets kvalitet. Om jag förstått det hela rätt har Handke inte direkt förnekat det som skedde i Srebrenica, men han har problematiserat sanningen och vägrar kalla massakern för folkmord. Detta sker på samma sätt som tobaksindustrin problematiserat skadorna av rökning. Samma teknik har använts i otaliga andra sammanhang.
Sanningen är naturligtvis viktig i en tid då fake news härjar runt oss, och här har Handke brustit.
Leo Tolstoj hade fel åsikter
Jag läste en artikel av Nathan Shachar i DN den 9 december om varför Tolstoy aldrig fick Nobelpriset i litteratur. Tolstoy prisades som en litterär gigant, men ratades för sina åsikters skull. Hans leverne var bisarrt, hans självsvåldiga bibelkritik var fel, han kritiserade den kejserliga regimen och var allmänt kritisk emot civilisationen. Dessutom befarade man att han skulle ge priset till anarkister och vapenvägrare. Till saken hör också att han inte ville ha Nobelpriset och skulle tvingas avböja det om han fick det. Vilket som spelade störst roll är svårt att säga, men så här såg man på sanningen vid förra sekelskiftet.
En annan intressant artikel i DN från 6 december handlar om de grekiska tragedierna. De saknar alla det nyttotänkande enligt vilket historiens uppgift är att lära oss det ena eller andra, eller där litteraturens uppgift är att göra läsaren till en god samhällsmedborgare. Tragedierna lär oss nämligen inte särskilt mycket. Tvärtom lämnar den sina gestalter och publik med en omtumlande känsla av vilsenhet, ofta formulerad direkt i dramerna med den återkommande frågan: Vad ska jag göra?
Det är en fråga som förblir obesvarad, och att Platon fördömer dramatiken är ingen tillfällighet, det skulle rubba hela hans system (av sanningar får man förmoda), allt enligt Simon Critchley, artikelförfattaren.
Med andra ord: absoluta och eviga sanningar är näst intill omöjliga att finna. De är beroende av tid och rum.
Som tröst kan jag ändå säga att romarna fann vissa allmänna sanningar vid sina erövringar av andra kulturer, t ex att döda var fel, incest var fel, liksom stöld. En del kallar dessa sanningar som en naturlig rätt, antingen komna av gud eller av naturen. Liberalismen har denna naturätt som grund, liksom FN:s mänskliga rättigheter.
Frågan är till sist om Handke har brutit mot denna naturrätt eller om han bara problematiserat den och därmed skymat offren. Det får var och en själv avgöra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar