Lena Andersson

     Läste för en tid sedan en kolumn av Lena Andersson från 28 september i DN, och jag förskräcktes. Men när jag tänkte efter så var innehållet väntat. Hon har i tidigare kolumner visat en orubblig tro på liberalismens idé, oavsett dess konsekvenser i sina yttersta tillämpningar, det jag i förra inlägget kallade överliberalisering. Kolumnen är riktad mot Greta Thunberg och hennes unga supportrar, även om Greta inte nämns. Hon talar om forskningen på samma outtalade sätt, att den sällan har helt rätt och sällan är enig. Hon måste i rimlighetens namn mena klimatforskningen, men säger det inte rakt ut.

Ja, ja ungdomen har alltid klagat på den äldre generationen.     

I kolumnen säger hon bland annat följande: I alla tider har ungdomen anklagat tidigare generationer för förstockelse.
     Min kommentar: Det kan inte tolkas på annat sätt än att Gretas protester inte är något att bry sig om. Så här har ungdomar protesterat i alla tider, och det är för visso sant. Men är det ett argument mot klimatforskningen som ungdomarna stödjer sig på.   
     Hon säger också: Bedriften att ha fört mänskligheten ur enkelhet och fattigdom till komplexitet och välstånd utgör nu själva vidrigheten att komma till rätta med. I allt gällare tonläge manas vi att "göra något". Men vad, förutom att bli asketer? Sänka de globala temperaturen genom att eliminera utsläppen. Men hur? Vad ska kriminaliseras? Vilka företag ska slå igen, hur ska massarbetslösheten hanteras?
     Min kommentar: Ingen av oss som tror att vi står inför en klimatkris är otacksam för de framgångar i välfärd som nåtts genom den västerländska demokratin, såväl socialdemokratisk som liberal, inklusive den kapitalism som ingått i denna utveckling och, märk väl, i vilken även de fossila bränslena ingått som katalysator.
     Det är ingen vidrighet, och det är inte dessa framgångar vi kritiserar. För faktum är att forskare och politiker i över trettio år varit väl medvetna om konsekvenserna av användningen av fossila bränslen. Hade politikerna tagit varningarna till sig och "gjort något" redan för trettio år sedan, hade vi varit i ett mycket bättre läge. Vi kunde redan då ha förberett oss, byggt ut järnvägar, byggt elkablar för ersättning av el istället för fossila energi i stålframställning, stimulerat utbyggnaden av solceller på hustaken, stimulerat elbilar, beskattat fossil energi mer och slopat undantagen och så vidare. Nu är läget akut på grund av att politikerna inte har inset eller velat inse krisen, och därför skriker ungdomarna i gällt tonläge. 

     Hur vi ska då göra, frågar hon? Jo menar jag, i varje land ska politikerna bilda en kriskommitté  tillsammans med forskare, bland andra ekonomer. Alla politiska partier ska ingå i den, och den ska söka de effektivaste åtgärderna med hänsyn till hur snabbt de kan införas och hur stor deras verkan är. Kommittén ska ta tag i alla de samhälleliga problem som följer av åtgärderna, t ex arbetslöshet. Alltså, det handlar om en samlingsregering som under kriget. Det är vad som behöver göras. Sedan är det en annan sak att det politiskt svårligen går att genomföra, därför att politikerna inte uppfattar klimatkrisen som en kris, precis som Greta säger. De är alla upptagna av sina egna politiska agendor, inte minst för att bli omvalda. En sådan kriskommitté skulle ha tillsatts för 30 år sedan.   
     IPCC står för de vetenskapliga rönen om klimatet. FNs klimatkonferenser sätter upp mål. Men för genomförandet behövs en kriskommitté i varje land, och om en sådan tillsätts är det lättare att genomföra planerade åtgärder utan att politikerna behöver oroa sig för omval, i alla fall inte i samma utsträckning.  De kan med en sådan kommitté lägga partipolitikens frågor åt sidan tills vidare.

Liberalismens förverkligande går före räddningen av klimatet

     Sedan säger Lena Andersson något som förskräcker mig, men när jag samlat mig ser jag hennes tankar som en naturlig följd av hennes ideologi - superliberalismen eller med mina tidigare ord, överliberaliseringen. Hon säger följande:
     Det krävs, brukar det sägas, ett annat ekonomiskt system för att "rädda planeten". - - -
Rimligen fordrar det stenhård reglering och otaliga förbud. Den som åstadkommer misär genom sådant blir inte omvald. Sålunda torde man mena att i det nya systemet ingår att naturens rättigheter inte är förhandlingsbara, liksom människans oförytterliga rättigheter inte är det. Dilemmat blir då att när friheten och demokratin utsträcks till att omfatta naturen och de ännu ofödda samt att ungdomar ska slippa framtida förändringar av livets betingelser, upphör i samma stund friheten och demokratin för oss andra här och nu.
     Vi syndiga vuxna som bara tänker på pengar anmodas att lyssna på vetenskapen. Men vetenskapen har inget svar på filosofiska frågor.
     Det är idéer som avgör hur samhället ska inrättas. Om dessa idéer är vi inte överens. 
     Att således hävda att det inte finns något att debattera eftersom sanningen redan föreligger är fel. Dels för att forskningen sällan har helt rätt och sällan är eniga.
     Min kommentar: Om jag nu tolkar henne rätt, så menar hon att om vi ska skydda kommande generationer från framtida förändringar av livets betingelser, det vill säga från de konsekvenser som koldioxidutsläppen medför, då upphör friheten och demokratin för oss andra som lever nu. Det är rätt så till vida att många av de friheter vi vant oss vid måste begränsas, men vi kommer att ha kvar våra grundläggande rättigheter, som trygghet och ett oberoende rättssystem. 
    Klimatforskningen är komplex, som hon säger, och IPCC kan ha fel i detaljer, men om magnituden av klimatuppvärmningens konsekvenser är de eniga. Sedan finns det spridda forskare, dock i huvudsak icke klimatforskare, som inte delar IPCC uppfattning. Men att problematisera IPCCs forskningsresultat eller förneka det, är för mig en underlig ståndpunkt. Hon sällar sig till klimatförnekarna. Och i en liberal demokrati får man tycka vad man vill. Forskningens entydiga resultat är emellertid ingen filosofisk fråga, ingen åsikt, ingen politisk ideologi, varken liberal eller socialistisk. Att förneka den är att sätta tro framför vetenskap, och det tycker jag vi har nog av idag.
     Hur vi ska göra är däremot en filosofisk fråga, och den har jag svarat på med den föreslagna kommittén. Vi kan naturligtvis filosofera runt nödvändigheten av en sådan kommitté och ställa den mot att fortsätta som förut och låta våra barn, barnbarn och deras ättlingar drabbas av de "framtida förändringar av livets betingelser" som hon uttrycker det. 
     Sammanfattningsvis säger Lena Andersson å ena sidan att forskningen inte alltid har helt rätt och att den sällan är enig. Med det måste hon mena att IPCCs forskning inte är att lita på, och därför kan vi fortsätta som vi gjort hittills. Å andra sidan säger hon att kommande generationer ska ta smällen av livets betingelser, för det är viktigare att vi som lever nu får fortsätta med våra liberala friheter oförändrade. Detta är för mig cyniskt och egoistiskt.