Annie Lööfs motto: framåt

Efter det här med Bilderberggruppen har jag börjat titta på Youtube och på olika politiska bloggar för att se vad de säger. Jag har tidigare i stort sett förlitat mig på gammelmedierna som DN, SvD och SVT, men frågan är om det är tillräckligt för att få en mer nyanserad bild av vad som händer i vårt rike? Jag läser förstås en del böcker om samhället också, så jag borde vara hyfsat insatt. 

Ändå frågar jag mig: är vi delvis vilseförda, om än inte av en konspiration och medveten propaganda, utan snarare av det tänkande vi fått efter att historien nått sitt slut som Francis Fukuyama uttrycket det? 

Han har visserligen tagit tillbaka det. Men för de rättroende är nyliberalismen det enda trossystemet och enligt dem utgör det slutet på den historiska samhällsutvecklingen. Det nyliberala tänkandet dominerar som vi vet hos alla partier, även om det haltar hos S. Även V har till viss del fallit för det nyliberala tänkande. Endast SD är tydligt emot nyliberalismen.

Alltså, kan det vara så att det här med globalisering, mångfald, individens frihet, mänskliga rättigheter, marknadsliberalism och privatiseringar har blivit så självklara sanningar, att dessa begrepp ger oss rätt vägledningen i politiken? För Annie Lööf är det uppenbart så. Hon pekar med hela handen och säger "framåt" och syftar på fortsatt utveckling av ovanstående företeelser i syfte att slutföra historien.

Jag använder ordet nyliberal, för även om vi har kvar välfärden i sina huvuddelar, är färdriktningen i direkt motsatt riktning till socialliberalismen i folkhemmet.   

Demokratins framväxt

Människans konstitution är inte anpassad för samarbete med fler än runt 100 människor, alltså mellan sådana som känner och träffar varandra  För att samarbete ska fungera för tusentals, ja för miljoner människor behövs något som håller dem samman. Yuval Noah Harari (om vilken jag nämnt tidigare) säger att det behövs en berättelse att tro på. Här har de olika religionerna kommit in. Många har de riken varit som hållits samman av berättelser om gudars vägledande ord och lagar.

Under det senaste seklet har gudarna långsamt fått stiga åt sidan, och som Yuval Harari säger så har människan själv satts upp på den gudomliga tronen. Kommunismen och även fascismen förhärligade människan, men i klump under beteckningen "folket". Nyliberalismen har i istället förhärligat den enskilda människan. Socialliberalismen utgör ett mellanting. Den hyllar den enskilda människan, men ställer samtidigt krav på att hon ska dela med sig. Båda typerna av liberalism förutsätter någon form av demokrati.

Vår demokrati byggde på ett samhällskontrakt. Individen arbetar och betalar skatt och får ta del av den välfärd och trygghet som staten byggt upp och är garant för. Den gällde för alla medborgare, fattig som rik. 

Demokratin har har varit nationell

Ett viktigare konstaterande om demokratin är att den har varit nationell. Endast medborgarna inom statens gränser omfattades av välfärden och alla skulle vara likaberättigade till den. Staten hade kontroll över den just genom att den inte var global. Per Albin Hansson kallade denna stat för Folkhemmet.  

Den enskilda människans frihet var begränsad av skyldigheten att solidariskt arbeta, betala skatt och dela med sig till sina medmänniskor genom bidrag och en uttalad progressiv beskattning. 
Denna form av demokrati vill jag kalla solidarisk individualism eller som Lars Trägårdh kallar den: statsindividualism, som kanske ännu bättre fångar dess essens.

Egoistisk individualism

Så kom nya politiska vindar från väster. Människan skulle frigöras helt och hållet och ensam härska på tronen utan att behöva dela med sig. Det är väl så i livet att när något varit förhärskande ses det som tråkigt och omodernt. Fast måste jag tillstå, folkhemmet hade i och för sig överreglerat sig och vi fick allt för många och lättvindiga bidrag och en alltför hög beskattning, särskilt höga marginalskatter (där Astrid Lindgrens Pomperipossa var ett känt exempel). Vi fick också en byråkrati som hindrade människor i många situationer.

Det samhälle vi nu fått karaktäriseras av följande:

1. Staten arbetsuppgifter har i stor utsträckning lagts på privata händer.
2. Statens kontroll över medborgare och samhällsfunktioner har minskat. Det gäller skatteuppbörd, utbetalning av bidrag (det är lättare att undanhålla skatt och bedra stat och kommun på bidrag i en global värld). 
3. En stor del av statens makt har överlåtits åt EU, FN och andra internationella institutioner, vilket naturligtvis minskar statens kontroll. 
4. En del av statens makt har dessutom lämnats därhän ut idet globala blå. Med globaliseringen har det blivit svårare att hålla koll på inresta terrorister, inbrottstjuvar, bedragare, på och utanför internet, ficktjuvar och rånare. 
5. Individens rättigheter och skyldigheter som medborgare i staten har utsträckts till "mänskliga rättigheter" utanför statens maktsfär. Det innebär en moralisk skyldighet att ta emot flyktingar som är i nöd, att ge papperslösa sjukvård, skola och ekonomisk hjälp utan att dessa ingår i samhällskontraktets skyldigheter. Det innebär stora kostnader och stress för välfärden.
6. Både vänstern och nyliberalismen ser nationen som exkluderande. Även Socialdemokratin har abdikerat från den demokratiska nationstanken. Endast högern och framför allt SD håller fast vid nationens och det gamla folkhemmets ideal (om än vinklat).
7. Folkhemstanken har ur detta perspektiv gjorts till åtlöje och att tala gott om det leder antingen till hånskratt eller till ett medlidsamt leende. Det tackar SD för.
8. Följaktligen har vi i Sverige ingen kultur, inga svenska värderingar och nämner någon att vi tror på den svenska demokratin, på vår tolerans och på vårt sekulära samhälle, så får han till svar att dessa värden inte är svenska utan globala. Endast andra kulturer har kultur och värderingar.  
9. Identitetspolitik är viktigare än nationell demokrati och värdemässig sammanhållning kring vårt sekulära samhälle.

Med andra ord har vi slagit sönder och samman den nationella demokratin. Kvar är ett globalt samhälle över vilket varken den "frigjorde individen" eller staten har kontroll (med undantag för rika, välutbildade och multinationella företag).  

Kampen står mellan demokrati och nyliberalism

Kampen står inte längre mellan höger och vänster utan mellan den nationella demokratin och den globala nyliberalismen. 

Politikerna inser inte detta eller vill av ideologiska skäl dölja det. De menar att kampen står mellan individens globala frihet och en förtryckande nationalism. 

Politikernas mål är därför att avlöva den nationella demokratin med sänkta skatter, avregleringar, privatiseringar och globalisering. Eller med andra ord att föra individens och företagens frihet bortom demokratins kontroll. Det är något som de multinationella företagen och den superrika eliten som Zuckerberg med flera älskar. 

En fråga jag ställer mig är: kan demokrati och frihet för individen fungera utan nationell demokrati? Där ute i den globala världen, som vi nu tillhör i allt större utsträckning, finns inga globala lagar, ingen skatteuppbörd, ingen sjukvård, ingen polis som övervakar oss, inget rättsystem, ingen omfördelning av inkomster. Det som finns därute är andra stater och individer med en helt annan syn på statens roll, på korruption, på tolerans och på moral än den vi haft i vår tidigare nationella demokrati (Ungern, Polen, Tjeckien, Rumänien, Italien, Baltikum). Ännu värre blir det om vi går utanför EU. Där har de ingen aning om vad socialliberalism är, ingen aning om det sociala kontraktet och tilliten för statens institutioner (Det svenska skattemyndigheten ligger så högt som på sjätte plats  i förtroende hos svenskarna, en absurd inställning i nästan alla andra länder.) I en global värld påverkar tänkandet i dessa stater oss mer än vi påverkar dem. Att tro något annat är hybris. 

Konsekvenserna av den globaliserade demokratin är 

1. tilliten mellan människor minskar
2. förtroende för våra myndigheter minskar 
3. människor känner sig åsidosatta, otrygga och vilsna
4. social, etnisk och ekonomisk ojämlikhet ökar och därmed motsättningarna

Populism och fascism växer

 De enda som vågar tillstå vart utvecklingen är på väg är SD och andra i extremhögern. De vill ha tillbaka nationalstaten och kontrollen, men utforma den på sitt eget vis. Alla andra tiger om den globaliserade nyliberalismens förfärliga konsekvenser, rädda för att kallas rasister och fascister. Problem sägs bero på annat än nyliberalismen. 

De högerextrema har kunnat kliva fram i det vakuum som uppstått efter att Socialdemokratin och Vänstern (till viss del) har abdikerat från den statliga demokratin. Både Vänstern och Socialdemokratin har till exempel i likhet med de liberala partierna hyllat de mänskliga rättigheterna som ett ansvar utanför det sociala kontraktet och tagit in flyktingar utan att vi haft resurser för att ta hand om dem eller för att vi inte velat avsätta resurser för dem. 

Annie Lööf  ljuger oss alla rakt upp i ansiktet

Kostnaderna för flyktingmottagandet är stort. För att välfärdsstaten ska gå runt krävs en sysselsättningsgrad på 85 %, Flyktingarna (utomeuropeiska) har 52 % i sysselsättning. Vissa etniciteter som ligger långt från vårt sekulära och demokratiska samhälle har än lägre sysselsättningsgrad. Dessa siffror gäller för 10 års vistelse i Sverige och de har gällt i 15 år med marginella ändringar upp och ner. Jag har hämtat siffrorna från Tino Sanandaij, nationalekonom i Institutet för näringslivsforskning. 

Trots dessa fakta ljuger Annie Lööf oss rakt upp i ansiktet i en nyhetssändning där hon säger att invandrarna behövs för vår välfärd, och man får anta att hon inkluderar flyktingarna i detta, för hon har i annat sammanhang talat sig varm för ökat flyktingmottagande av det skälet. 
Sanningen är alltså den motsatta. Kostnaderna för flyktingarna belastar tungt välfärden. Då är alla de sociala problem och de brottsproblem som uppstår i förorterna oräknade.

Lööf ljuger också i en debatt med Jimmie Åkesson. Åkesson säger att 80 % av flyktingarna är lågutbildade, men Annie Lööf säger att större delen är högutbildade. 

Vilseförda eller inte

Jag ställde frågan i inledningen av detta inägg om vi till dels är vilseförda av gammelmedia och svaret tycks vara ja. På regeringens internetsida står det (eller eventuellt har stått) att flyktingmottagandet är viktigt för välfärden enligt Tino Sanandaij. Att inte tala i klartext om flyktingmottagandets kostnader gynnar bara extremhögern och det misstroende som redan finns mot politikerna. Lööfs beteende är ett otäckt exempel. 

Vad göra?

Vi har att välja mellan "framåt" som är Annie Lööfs motto, alltså att fortsätta med att sänka skatterna, inte minst för höginkomsttagare, fortsätta globalisera och privatisera till glädje för kapitalägarna, fortsätta med stort flyktingmottagande och dumpa flyktingarna i förorterna, fortsätta avreglera och göra vår värld än mer okontrollerbar för vår demokrati eller att stanna upp och ta tillbaka det vi kan av kontrollen.

Vi måste enligt min mening ta tillbaka den solidariska och nationella individualismen (Lars Trägårdhs statsindividualism) och skapa förtroende och tillit hos medborgarna. Det kan innebära att vissa friheter naggas i kanten. Handel och internationellt utbyte i EU och i bilaterala sammanhang ska naturligtvis vara kvar och till och med utvecklas inom områden där staten inte har möjlighet att styra. 

Lyckas vi inte med dessa två uppgifter kommer antingen SD och andra högerkrafter ta över eller så kommer organiserad brottslighet och korruption att styra vårt samhälle. 
Jag läser just nu en bok om Ryssland. Den heter Ingenting är sant och allt är möjligt av Peter Pomerantsev. Den är skrämmande. Individen är totalt rättslös. Processen av Frans Kafka är rena barnleken. Är det i den riktningen vi är på väg. Då föredrar jag SD eller Kina.

Vad gäller flyktingmottagandet är det bästa vi kan göra en enorm satsning mellan stat och civilsamhället för att integrera både första och andra genrationens flyktingar. Men vad gör nyliberalismen med Stefan i spetsen, jo fortsätter att sänka skatterna, avreglera och globalisera. Flyktingarna och välfärden lämnar vi därhän.

Nuvarande politiska situation

De senaste månadernas politiska spektakel illustrerar kampen mellan den nationella statsindividualismen och den globala nyliberalismen.  Stefan Löfven säger att han måste bli statsminster på Annie Lööfs villkor för att hindra att SD, KD och M ska få makten. 

I ett kort perspektiv kan detta förhållningssätt låta riktigt, men på längre sikt är det förödande. Det innebär att vi fortsätter med nedrustningen av den solidariska individualismen och statens roll i denna. Det är dukat bord för Jimmie Åkesson. Grattis Jimmie. 

Socialdemokraterna är nästan på väg att bli lika virriga och visionslösa som MP.  Socialdemokrater, stig fram och tala om er vision: en solidarisk individualism (statsindividualism). Våga ta i denna fråga. Låt inte Jimmie Åkesson definiera vad folkhemmet ska vara.