Jag har sedan 7 veckor tillbaka fått en nerv i kläm och det har drabbat mig med en fruktansvärd värk i mitt vänstra ben, särskilt kommer den på sennatten och tidig morgon. Jag får därför bara några timmars sömn varje natt. Måste under natten upp och sätta mig med 90 graders vinkel mellan kropp och lårben samt likaledes mellan lårben och underben. Efter en halvtimma ungefär släpper värken som tvingat upp mig ur sängen. Och jag lägga mig igen för att få ytterligare 1, 5 till 2 timmars mer sömn, för sedan är värken tillbaka och jag måste till köksbordet igen. Det sker 2-3 ggr på per natt. Jag har inte fått tillräcklig sömn på drygt fem veckor, och det trots en arsenal av smärtstillande medel, inklusive sprutor.
Man behöver ingen välutvecklad fantasi för att förstå att det är svårt att sköta sitt dagliga värv med sådana besvär, vilket inkluderar skrivande på bloggen. Det är därför jag inte hört av mig på ett tag, men nu börjar den värsta värken att släppa, varför jag hoppas kunna återkomma.
Det är mycket jag reagerat på under tiden och velat skriva om. Jag ska här bara ta upp en sak. Jag tänker på den undersökning som regeringen beställt om dödsorsaker vid stora och små sjukhus.
Befintlig statistik skulle visa att patienter dog i högre utsträckning vid små sjukhus, därför att läkarna vid dessa inte fick öva sig tillräckligt. Patientunderlaget var inte tillräckligt stort. Och - heureka - det stämde. Ca 500 fler patienter dog vid de små sjukhusen än vid de större. Slutsatsen var därför att de små sjukhusens verksamhet skulle flyttas över till de större, de som finns i de större tätorterna, som Malmö, Stockholm med flera.
Det var bara det att undersökningen var ett falsarium enligt Kalla fakta (eller var det UG?). Resultat var i vilket fall som helst bestämt på förhand. Det gällde bara att hitta på något som stöttade det på förhand angivna resultatet, att centralisera.
Redan döende patienter fanns med i statistiken, och det man gjort på dessa i väntan på döden för att lindra plågorna, angavs som dödsorsak. Och hade man gjort två olika åtgärder, räknades patientens död in i statistiken två gånger. (Enligt statistikern kan man dö två gånger i motsats till det som skedde i GW:s roman "Kan man dö två gånger"). Så tokigt var det i undersökningen nästan rakt igenom. Tog man bort sådana felaktigheter fanns det inget som talade för att dödstalen skulle minska om man centraliserade sjukvården på det sätt som riksdagen sedan beslutade om.
När politikerna hörde om falsarierna i statistiken blev de uppbragta. "Oj, oj, det är förskräckligt", sa de. "Ska ni ändra beslutet när ni fått klart för er att statistiken inte alls talar för ert beslut", frågade reportern.
"Nej, det kan vi inte göra, så beslutet ligger fast", svarade samtliga.
Det finns absolut anledning att centralisera sjukvården i vissa delar. Utrustningen är många gånger dyr och kräver experter för att hantera. Sällsynta sjukdomar bör hanteras av särskilda experter på de större sjukhusen. På små sjukhus får inte läkarna tillräckligt med övning för sådana sällsynta och krävande sjukdomar.
Men det som det här handlade om var inte sällsynta sjukdomar utan frekventa och sådana som inte krävde expertstöd eller dyr utrustning. I de flesta fall var det banala sjukdomer. Läkarna var därför väl inövade på de operationer och andra åtgärder som krävdes, och de utbildade yngre läkare på dem.
"Man måste likväl öva mycket och det kan man bara göra på de större sjukhusen", sa den statistiker som gjort undersökningen och fick medhåll av politikerna. Men inte blir man bättre på att sätta in en kateter, operera en blindtarm eller liknande om man övar 1000 gånger istället för 50.
Det är sådant här som ökar politikerföraktet, inte minst ute i landet för det är de som drabbas. Det handlar om stad mot land i fråga efter fråga. Beslut fattas utan vetenskapligt stöd, t ex i fråga om kommunaliseringen och privatiseringen av skolan. Det är i städerna utbudet finns. På landet får man vara glad om det finns en skola, ett sjukhus, en vårdcentral, ett äldreboende att välja. Det är inte bara stad mot land. Det är också välbärgade och superrika mot mindre bemedlade.
När det blir fel och kunskaperna faller i PISA-undersökningarna, fortsätter man lika fullt. Att gå tillbaka skulle ju innebära att man tidigare fattat fel beslut, och sådant gör inte politiker. Det handlar bara om att slipa lite här och där, säger de.
Varför lyssnar inte politikerna på forskare och framtagna fakta? För så är det inte bara i denna fråga. Så är det om fiskekvoterna i Östersjön, om klimatet, om övrigt klimat. De styrs bara av sina ideologier och av kortsiktiga resultat som kan ge väljarstöd. Sorgligt och förödande.
När politikerföraktet växer röstar man på SD, NMR eller V. Det var det som hände i USA. De mindre bemedlade i mellanvästern protesterade mot de rika i städerna och röstade på Trump.
Detta inlägg skrev jag för några dagar sedan, men fick inte tid att läsa igenom. Idag finns en artikel i SvD med samma kritik som jag har. Den är underskriven av ett otal läkare samt av "Närverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården".
I artikeln hänvisas till en debattartikel som Leif Östling och Björn Rosengren skrivit om att politikerna är vårdens stora problem. Det verkar som en ohelig allians. Jag borde läsa den artikeln innan jag lägger ut denna, men då kommer detta inlägg aldrig ut. Den kommentar jag kan göra så länge är att det tycks som om man tar chansen att överlag klippa till vår typ av demokrati där staten och politikerna är av ondo per se. Ja, när politikerna beter sig som på ovanstående sätt kan man ju undra om vi inte ska överlämna de rester som är kvar om vår välfärd helt och hållet till marknaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar