Identitetspolitiken

     Vi tycks vara fastlåsta i ett identitetstänkande. Trump har till exempel menat att den federala domare som gick emot honom i en fråga var mexikan och att han inte var opartisk, eftersom Trump hotat med att sätta upp en mur mot Mexiko. Identitetspolitiken är den tredje punkten som Bo Rothstein tar upp (i DN 180413) och som ges en vetenskaplig förklädnad.

     Detta att vi inte opartiskt kan bedöma en person som har en annan identitet har slagit rot inom stora delar av den vetenskapliga forskningen, både inom humanioran och inom samhällsvetenskapen, skriver Rothstein. En av fixstjärnorna inom denna inriktning – den feministiska filosofen Iris Marion Young – har till exempel hävdat att principen om opartiskhet är en fiktion och att personer med olika identiteter, (till exempel kön, etnicitet och sexuell läggning) inte kan göra opartiska bedömningar av varandras frågor. Med andra ord så har Trump ett tydligt stöd inom en betydande och stark forskningsinriktning i sitt avfärdande av den mexikanske domaren.

     Följderna av Rothsteins slutsats  av identitetspolitiken är otäcka. De innebär att en människa, vilken som helst, inte kan förstå människor med andra identiteter, hur väl insatt denna än är i den andras förhållanden.
     Det innebär den fullständiga uppdelningen av människor efter deras identiteter. En homosexuell måste dömas av en homosexuell domare. En kvinna måste dömas av en kvinna. En ung människa måste dömas av en ung domare. En svart man av en svart domare. En muslim av en muslimsk domare. Och så vidare, och det ska inte bara gälla inom juridiken. En handläggare inom en myndighet måste också ha samma identitet som brukaren har. I annat fall kan han komma fram till ett partiskt ställningstagande.
     En muslim som står inför skranket ska alltså ha rätt att dömas av en muslimsk domare, och som vi vet har en del muslimer hävdat just detta. Nu har de alltså stöd av vetenskapen. Vi står således inför ett fullständigt segregerat samhälle.

     Vad är slutsatsen av den omhuldade identitetspolitiken egentligen? Jo, mångfald är med andra ord en omöjlighet, för vi kan aldrig förstå varandra. Vi är dömda till segregation, och då kan väl alla lika gärna bo kvar i sina hemländer, svarta i Afrika, vita i Europa, muslimer i muslimska stater och så vidare. Parallellsamhället har alltså vetenskapligt stöd.

     Jag har alltid motsatt mig detta identitetstänkande. För många år sedan sa en arbetskollega till mig att ingen kan förstå hur jag hade det (som handikappad) med värk och rörelsesvårigheter. "Det kan de visst", sa jag. Om jag berättar för dig hur jag har det, kan du mycket väl förstå och känna med mig, för jag bedömer din kognitiva och empatiska förmåga långt över den förmåga som behövs. "Det har du rätt i", sa han.

     Vid ett annat tillfälle sa en kvinna till mig att jag aldrig skulle förstå hur det är att föda barn, för du är man sa hon. Hon dömde således ut min förmåga att förstå barnafödandet pga min identitet. Jag blev arg, för jag har som jag sa ovan alltid motsatt mig att någon med en viss identitet utestänger andra från att ha åsikter. Det gäller döva och blinda t ex, de kan säga att man inte kan förstå hur det är att vara döv eller blind.
     Jag sa därför till kvinnan som försökte utestänga mig från att förstå barnafödandets våndor, att jag visste bättre än hon hur det var att föda barn. Jag har hört många kvinnor berätta om det, inte bara min före detta fru, vas förlossning jag deltog i och min nuvarande, utan många andra. Alla har de haft olika upplevelser. En har sagt att det var outhärdligt, en annan att det gjorde ont, men att det var en underbar upplevelse. En tredje att de aldrig skulle föda igen. Det skulle bli kejsarsnitt nästa gång.
     "Men du", sa jag, "du lever med din egen förlossning och utgår från den som allmängiltig för alla andra kvinnor. Du har svårt för att förstå hur andra kvinnor har haft  det med sitt födande för du är instängd i upplevelserna av din egen förlossning. Men jag har noga lyssnat hur de andra haft det utan fördomar från en egen förlossning. Därför har jag en god och opartiska uppfattning om födandet."
"Det var det dummast jag hört" sa hon och gick.

     Jag har skrivit om identitetspolitiken i många inlägg, bland annat om den anglosaxiska och den franska. Den anglosaxiska och den svenska har starka gemensamma drag av en segregerande syn på den andre, den med annan identitet. Det är främst vänstern och dem som jag kallat de självgoda som hyllar identitetspolitiken. För dem är det övergripande målet att var och en har rätt till sin egen identitet – utanför andras identiteter – medan integration och förståelse för varandra kommer i andra hand.
Det är därför som vi har det som vi har det.