Finanssektorns frihet

Jag skulle ha återkommit förra helgen om globaliseringen, men terrordådet kom emellan och jag såg mig tvungen att kommentera det. Nu återkommer jag till frågan om globaliseringens negativa konsekvenser samtidigt som jag ber läsaren att rekapitulera vad jag skev förrförra söndagen och söndagen där före.

Jag ämnar kommentera de 14 punkter jag nämnde förrförra söndagen. Jag börjar med punkt 1, som rör kapitalets frihet och därmed storkapitalisternas möjligheter att skicka vinster och andra pengar hit och dit över gränserna för att trolla bort så gott som hela vinster från beskattning.

Finansbranschens frihet

Jag vill då säga att kritiken mot kapitalets frihet i huvudsak inte kommer från några stalinister eller motsvarande fiender till demokratin. Den kommer från en uppsjö av etablerade ekonomer, nobelpristagare, högt uppsatta tjänstemän i centralbanker, seriösa journalister med flera. Det finns med andra en massiv kritik mot det nuvarande finansiella systemet, och den gäller inte bara möjligheten för kapitalister att trolla bort vinster, utan också – bland annat – bankernas frihet att skapa pengar ur tomma intet för att sedan låna ut dem mot en fordran i sina system.

En bank kan nämligen enkelt trycka på en knapp och vips har pengar skapats som kan lånas ut. Enda förutsättningen är att utlåningen inte överskrider en viss risknivå i förhållande till bankens egna kapital. Bankerna har dessutom getts möjlighet att själva räkna ut sin egen risknivå och de har därmed kommit fram till att risken minskat. Ett fantastiskt resultat enligt utomstående bedömare. De kan alltså öka sin utlåning, och så har också skett. Det är bra för dem, för ju större utlåning och ju större lånat kapital som sätts in i det finansiella systemets verksamhet i relation till det egna kapitalet, desto större blir avkastningen. Samtidigt riskerar inte ägarna sitt eget kapital. Det är samma riskfria teknik som pensionsförvaltare och riskkapitalister använder: höga avgifter för att få spela med andras kapital utan egen risk.

Det råder således en samstämmig kritik mot nuvarande finanssystem, inte i första hand för att det gynnar de rika, utan för att det utgör en samhällsfara. Det är endast åtgärderna man har lite olika syn på. En del menar att bankerna inte längre ska kunna skapa egna pengar. Andra menar att bankerna ska ha ett högre eget kapital, till att börja med minst 10 %. Åter andra menar att bankernas utlåning ska bygga på 100 % inlånade pengar och att endast centralbankerna ska kunna skapa pengar.
Misstroendet mot bankerna har skapat bitcoin och den så kallade blockkedjan där alla transaktioner sker helt öppet och därför kan kontrolleras av alla och envar. Hur som helst tycks allt fler vara överens om att nuvarande system inte är hållbart.

Inget händer

Ändå händer inget. Antingen förstår inte politikerna problemet eller så vill de inte ta i det. Säkerligen har det finansiella systemets lobbyister en del att säga till om. Så fort det talas om inskränkningar i kapitalisternas frihet inom finans- och bankvärlden skriker de för full hals. De hotar att flytta utomlands, de säger att det blir katastrof för samhället. Det skulle rasa samman om inskränkningar infördes.

Tvärtom till vad de politikerna borde ha gjort, har de (och då talar jag inte bara om svenskar politiker) ökat finansmännens frihet allt efter som. De har till exempel låtit bankarna själva beräkna sin risk och därmed har de kunnat öka sin utlåning. De har vidare låtit banker växa i omsättning och storlek i förhållande till landets BNP. De har låtit investmentbanker introduceras på börsen eller fått gå samman med affärsbanker och låtit dem skapa hyperinvecklade finansprodukter och godtagit att dessa inte blivit centralt registrerade eller ens blivit belagda med ett effektivt regelverk. De har tillåtit att bankerna betalar de kreditanalytiker som ska analysera deras kreditvärdighet. Deras revisionsbyråer har kunnat extraknäcka som konsulter åt dem.

Det hela tycks mig som ett slutet system för inbördes beundran, ett system som kan verka utan insyn och kontroll, trots att det har makt över allas vår välfärd. Man tror inte det är sant. Hur har detta kunnat ske?

Personalunion mellan politiker och finansmän 

Jo, det har bland annat kunnat ske för att det råder en personalunion mellan politiker och finansmän. Många är de politiker som gått direkt till finansbranschen efter slutfört politiskt uppdrag. Här är några exempel, Thomas Östros, blev VDför Bankföreningen, Per Nuder gick till EQT (Wallenbergs riskkapitalfonder), Erik Åsbrink blev rådgivare till investmentbanker GoldmanSachs, Björn Rosengren gick till Kinneviks investmentbolag, Anders Sundström gick till Folksam och Swedbank och Göran Persson till riskkapitalföretaget Valedo. Steget från att hand i hand sjunga Internationalen för full hals på partikongresser till att bli banklobbyist kan tyckas lång, som Andreas Cervenka uttrycker sig i sin bok Vad gör en bank.  Men det råder andra tider. Något sådant skulle aldrig Tage Erlander lånat sig till.

Ovanstående personer gjorde inget mot det katastrofala bank- och finanssystemet när de verkade som politiker. Efter sin politiska karriär gick de istället över till finansbranschen för att verka inom den och bli dess språkrör. Jag frågar mig: är inte detta korruption?

Vi är lurade

Det råder inget tvivel om att vi alla är förda bakom ljuset. Huruvida allt är en konspiration mot oss, ja det är en akademisk fråga eller en fråga om hur en konspiration ska definieras.

Vi lyder under ett system som inte bara kräver hög skuldsättning för att skapa ekonomiskt tillväxt, utan ständigt stigande skuldsättning. Det är lånen som ska driva tillväxten, är det tänkt, och ökar inte utlåningen faller systemet samman. Det är med andra ett pyramidsystem. Det onormala i denna situation är att en krasch ännu inte skett. Den privata skuldsättningen är enorm, och när en krasch till slut sker blir den mycket, mycket stor. Åtgärder måste till omedelbart.

Björn Wahlroos, ordförande för Nordea har sagt att 80 procent av alla människor är finansiella idioter. (Det är dessa idioter som skapat hans förmögenhet.)
I finska Hufvudstadsbladet har han sagt följande beträffande den roll Nordea hade i Panamaskandalen: ”Jag vill trots allt påminna om att vi talar om obefintligt små pengasummor i sammanhanget”. Som Andreas Cervenka säger i sin bok Vad gör en bank: ”Obefintlig betyder enligt Svenska Akademiens ordbok ”icke-existerande”.  Enligt Synonymer.se är jämbördiga uttryck till exempel ”inbillad”, ”påhittad” eller ”uppdiktad”.”

Björn Wahlross och antagligen de flesta andra inom finansvärlden ser på oss som idioter, lätta att lura. Själva är de upphöjda halvgudar med rätt till särskilda förmåner i frihetens namn, och de blir förnärmade om man ifrågasätter deras gudomlighet.

Den stora krisen kommer 

Nästa kris kommer att komma. Ett system som bygger på ökat utlåning för att hållas igång måste gå under – förr eller senare – och denna gång kommer det att bli en krasch utan like. De flesta banker kommer inte att kunna räddas. Det enda goda jag kan se med detta är att nuvarande banksystem kommer att sopas bort. Kanske kommer fascism att ta kontrollen - och det blir inte roligt för oss. Det är inte slumpens verk att fascismen har växt sedan krisen 2008. Och nästa kris kommer att vara mumma för fascismen.

Ovanstående är en av globaliseringens nackdelar, och den utgör en stor fara för oss, för vår välfärd och för fascismens återkomst. Det är inte mina påhitt. Allt bygger på analyser av tidningsartiklar, från boken Simma med hajar av Joris Luyendijk och boken Vad gör en bank av Andreas Cervenka, två ekonomijournalister. 

Joris Luyendijk ställer följande fråga i slutet av sin bok: "Den underliggande fråga som infinner sig är om globalisering i själva verket går att kombinera med nationell demokrati. Hur återtar man kontrollen över den globala finanssektorn utan att utse en världsregering?"

Ja, vi har två val enligt min mening. Antingen utser vi en världsregering med likartad kontroll och lagstiftning för ekonomin eller så begränsar vi finanssektorns frihet och möjligheter att föra kapital över gränserna utan kontroll. För mig är det senare det enda som är politiskt möjligt.

Nästa söndag ska jag ta itu med den organiserade brottslighetens utbredning, också den en effekt av vår globaliserade frihet. Den ger oss en lika otäck framtid som finansbranschen med säkerhet kommer att ge oss. Men den organiserade brottsligheten är otäckare på ett sätt. Den är nästan omöjlig att få bort.