Den 17 januari försvarade Per Gudmundsson i SvD kapitalisternas rätt att bli superrika. Världens åtta rikaste miljardärer äger nämligen tillsammans lika mycket som den fattigare halvan av jordens befolkning.
Så tog han Bill Gates som exempel och menade att det inte skulle vara särskilt fruktsamt att beslagta hans rikedom och dela ut den till världens fattiga, så som välgörenhetsorganisationen Oxfam gör i en tankelek.
Gudmundsson tillstår visserligen att många rika har varit rena rövarbaroner och att ingen skulle sakna dem om de försvunne. Men underförstått får vi finna oss i att kapitalismen också får fram sådana rövare, ty de är en del av den.
Den som leker med tanken på att avskaffa de superrika, säger Gudmundsson, ifrågasätter också det ekonomiska system som på kort tid har lyft miljoner – nej, miljarder – ur svält och extrem fattigdom. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig.
På detta sätt får vi hela tiden lära oss om avregleringens, om globaliseringens och om den fria marknadens viktiga roll för framåtskridande, tillväxt och välfärd. Inget säges om avigsidorna. De antas ha uppstått på egen hand, helt utan koppling till vårt nuvarande samhällssystem. Gudmundsson säger inget om att dessa rika och deras företag betalar enstaka procent i skatt och att om de skulle betala samma procentuella skatt som små företag tvingas till, så skulle kvarvarande fattigdom försvinna.
Visst är det så att globaliseringen, kapitalismen och avregleringarna har lyft hundratals miljoner ur fattigdom. Men det är inte ett antingen eller. Det handlar inte om supersocialisering av samhället eller om superavreglering. Det finns mellanstadier, även om man inte kan tro det.
Ju mer jag läser om samhället och dess superliberalism, desto mer övertygad blir jag om att vi lever i en skuggvärld, frammanad av starka ekonomiska krafter som tagit över samhälle och politik, ja till och med vårt tänkande. För visst vill vi ha mångfald och kunna välja bland riskkapitalisternas skolor och vårdinrättningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar