Djur är också människor

Under medeltiden kunde husdjur i något land i Europa ställas inför rätta, om det skadat en människa eller någons ägodel. Kom man fram till att djuret gjort det med flit, kunde det dömas till hängning. Vilket land det var kommer jag inte ihåg, men det intressanta tycker jag är att man tillskrev djuret mänskliga egenskaper som moral och ansvar, men märk väl, dock utan egna rättigheter.

För några dagar sedan såg jag en film på SVT-Play om Indiens lejon, de enda som finns kvar av det asiatiska lejonet. Det asiatiska lejonet var nära utrotningens gräns, när en lokal ledare fridlyste det på 1800-talet eller om det nu var i början av 1900-talet. Man inrättade en nationalpark för lejonen och de växte snabbt i antal. Snart började de ta sig utanför parkens gränser och kom att döda en del av bybornas boskap.

Som svenskar anser vi oss älska naturen. Nog tycker vi att ängen med sina blomster är vacker. Men hur är det med vargen, björnen, lodjuret och örnen? Med rådjuret, vildsvinet, älgen och många andra djur? Rovdjuren tar lamm och får, de skrämmer oss när vi går i skogen. Rådjuren sprider fästingar och äter upp blommorna i rabatten. Vildsvinen bökar upp våra gräsmattor och potatisland. Älgen äter upp skogens nyplanterade träd. Detta hatar vi trots att vi är naturälskare, och vi kräver avskjutning, och det utan minsta rättegång. Vi ser inte djuren som en del av naturen runt oss och med en självklar rätt att existera tillsammans med oss. Djuren i naturen är i stället ett störande inslag i vår egen upprättade värld, bestående av ekonomiska faktorer, lönande eller inte lönande.

Vad gjorde då de indiska byborna, när lejonen tog en ko? Jo de ställde sig runt den rivna kon och betraktade lejonet och hennes ungar, som alla åt av kon. De höll ett respektavstånd på 20-30 meter för att inte störa dem. Men någon ilska eller upprördhet gav de inte uttryck åt. De försökte skydda boskapen naturligtvis, men när olyckan väl var skedd, så var den skedd och inget att göra åt. Lika bra att ta tillfället i akt och se på lejonet med sina ungar.

Samarbete istället för konkurrens 

Istället för att se på lejonet som en konkurrent såg de lejonen som en del av naturen och den värld de både levde i. De inte bara utvecklade en samexistens under ömsesidig respekt. De utvecklade också ett samarbete. På nätterna hade bönderna problem med att en art av hjortar åt upp deras grödor, och de kunde inte få tag i dem eller jaga bort dem. Bönderna gick ut på sina marker med en lykta och när de såg en hjort utstötte de bestämda läten, vilka talade om för lejonen som låg i en flock i närheten att det fanns hjort på åkern. Snart hade de omringat åkern och tagit hjorten. Därefter lade de sig nöjdas och mätta, medan bönderna åt en lättare måltid 30 – 50 metar bort från lejonen. Båda parter var medvetna om den andres närvaro.

En scen som satte ett oförglömligt spår hos mig var när två bybor satt på en motorcykel framför en bäck, en halv meter bredvid en spång som ledde över bäcken. De hade stannat för att släppa fram någon som kom från motsatt håll, dock ej ännu synlig i bild. Så kom då denna någon in i kamerans blickfång. Det var en lejonhona. Hon passerade så nära byborna att de kunde ha sträckt ut en arm och klappat henne. Det gjorde de naturligtvis inte,  av respekt och för att inte skrämma henne. Just när lejonhonan passerat byborna tog hon ett litet, litet skutt som tycktes ge uttryck för en lättnad att passagen gått utan problem. Byborna log och tog sig sedan över spången.

En annan tankevärld

Det fanns en annan scen som satte nästan lika stort intryck hos mig, På ett sätt var nog scenen större, för den avslöjade bybornas tankevärld, hur de såg på lejonens rätt att existera som jämlikar. Scenen bestod av en lejonhona med ungar i en bur. En slags rättegång skulle hållas. Lejonhonan hade nämligen dödat en man. Efter vittnesförhör och annat kom man fram till att mannen som dödats hade överraskat lejonfamiljen på nära håll, varpå lejonet försvarat sina ungar. Man kom fram till att lejonet inte var ett människoätande och ont lejon, utan att det bara gjort det vi alla gör, djur som människor, försvarar vår avkomma om vi uppfattat dem vara i fara. Således släpptes honan och hennes ungar ut i det fria.

Dessa bybors tankevärld är väsensskild från vår. Djuren har samma rätt att existera som vi människor. Byborna säger sig inte vara naturälskare som vi säger. Djuren är istället en del av världen, inte en ekonomisk faktor, vars rätt att existera beror på deras lönsamhet.  Ett öppnare sinne kan man väl inte ha. Tänk om vi kunde odla ett motsvarande sinnelag mot djur, mot muslimer, judar och samer. Tänk om vi skulle stanna för en kvinna med huvudduk och släppa fram henne vid spången. Tänk om muslimen kunde släppa fram juden, tänk om vi släppte fram samen och romen.

Denna tankevärld hindrar inte jakt på djur och avskjutning om djuren hos en art blir för många i ett område. Det handlar om synen på natur och djur – och på andra människor än dem som är olika oss själva.