Ett globalt säkrat system

Ökad beskattning kritiseras

Läser dagens DN-ledare, där Magdalenas förslag görs ner, vilket innebär att hon med ny lag ämnar beskatta småföretag. Förslaget grundar sig på att anställda på vissa storföretag, bland annat de på stora advokatbyråer, bildar egna små aktiebolag och därigenom kan ta ut lön som aktieutdelning. Skatten blir då långt under 55%. Regeringen har satt kursen mot stagnation snarare än mot inovation, säger man i ledaren.

Vårt egentliga problem

Det egentliga problemet i samhället är trefaldigt. Med den av Reagan startade avregleringen och privatiseringen konkurrerar vi hej vilt globalt. För det första gäller det att ge högre chefer allt högre löner för att matcha USAs löneläge. För det andra gäller det att att sänka lönerna för de lägst avlönade, för vi konkurrerar globalt med fattiga låglöneländer. För det tredje konkurrerar vi med skatterna. Den med lägst skatt, och det gäller alla skatter, som företagsskatter, moms och löneskatter, vinner kapplöpningen.

Trots allt ligger det en del i detta, eftersom vi lever i ett globalt och avreglerat samhälle. I detta är kapitalets olika metoder frisläppta. Efter detta tvingas vi rätta oss. Tanken har varit att det ska underlätta kapitalister från olika delar av världen att investera i andra länder. Det må ha skett till viss del, men det som verkligen skett är att storföretagen kan undanhålla skatt i enorma mängder genom globala transaktioner. En brittiska ekonom har hävdat att om storföretagen världen över betalade skatt så som småföretagen gör, skulle jordens fattigdom utplånas.

Kompetenta människor dras naturligtvis till länder och företag där skatten är låg och lönen hög. Därför säger näringslivets representanter att vi måste sänka skatten och konkurrera med höga bonusar och löner för de kompetenta. Och jag måste tillstå att det ligger en del i detta - i det globala system vi fått och om man bara ser till det rent ekonomiska för samhällets helhet.

När det gäller att ge de inkompetenta (ur näringslivets mening), alltså de med lägst löner ännu lägre löner, så ligger det något i det också, om man ser till det rent ekonomiska för samhället som helhet. Glöm inte bort att slaveriet var mycket lönsamt för samhället.

Ett globalt system, gjutit i betong

Sammanfattningsvis har vi skapat ett globalt system där mångfald, fria val över nationsgränserna är lag för oss. Vem vill inte ha valfrihet? Vem, som är godhjärtad, vill inte ha hit så många flyktingar som möjligt (man är väl inte rasist heller)? Vem vill inte ha lägre skatt? Och så vidare. Det är nästan ogörligt att kritisera det. Man riskerar att kallas rasist, socialist, kommunist, islamofob eller något liknande.

Under tiden har idén om det gemensamma människor emellan och allmänningen i samhället fallit sönder. Statens sammanhållande uppgift har skrotats till förmån för mångfald i värderingar och ekonomi. Alla konkurrerar följaktligen med varandra. Svenska värderingar om demokrati, tolerans och jämställdhet sägs vara kultur-rasistiska. SD tar över och framhäver dessa värderingar som svenska, och SD växer och växer. I USA växer ett sådant otäckt väsen som Trump fram, som svar på ökad fattigdom, skapad av systemet.

Jag, och många med mig, känner sig fångade i detta system, ty det är globalt säkrat och kräver global skattesamordning för att kunna ändras, en ogörlig uppgift. Det går inte ens att kritisera, utan att man får en etikett på sig, en som man inte vill ha.

Varför inte njuta

Jag är rädd för framtiden. Om samhället fragmenteras och de ekonomiska ojämlikheten fortsätter öka har vi inte bara social oro att se fram emot, utan rent av revolution, alltså att diktatorer tar över. Tar Trump makten är det en slags revolution, i vilken anständighet, demokrati och tolerans får stryka på foten.

Usch, jag känner mig som en grinig gubbe, vilket min vän gjorde mig uppmärksam på. Är jag det och dessutom en sådan där alarmist som det talas om? Jag borde ju glädja mig. Min familj har det bra. Vår ekonomi är god. Våra barn har bra jobb med goda löner. Systemet har gynnat mig som tillhör övre medelklassen. Ändå kan jag inte det glädja mig. Det är att många andra har drabbats som stör min ro, och inte minst är det att tilliten mellan människor och förtroende för myndigheter är på väg bort. Är det åldern, är det personligheten eller vad är det? Eller är det så att de problem jag ser och skriver om på denna blogg inte existerar eller är starkt överdrivna? Är det så att jag ser spöken?