Lena Andersson

Lena är en knivskarp skribent 

Jag läser alltid Lena Anderssons kolumner i DN.  Hon är en knivskarp analytiker. För det mesta delar jag hennes analyser och slutsatser. Hon är, som jag ser det, näst intill en superliberal och hon drar ofta själv ut konsekvenserna av sin ideologi. Det är då jag inte hänger med längre. Vi behöver alla någon form av ideologi eller värdesystem för att orientera oss i världen. Det är när ideologin i sin tillämpning stöter på en motvillig verklighet som man måste ha förmågan att ifrågasätta sin ideologi i den del den inte fungerar i hop med verkligheten.

Jag ska återkomma till en sådan kolumn, men nu ska jag visa på en där hon skriver om fotboll. Eftersom jag är mycket intresserad av fotboll och aktivt spelat, läste jag kolumnen med stort intresse.

Hon hänvisar till Lars Lagerbäck, som fört Island till EM-slutspel.

Statistiken visar att de flesta mål görs från en position innanför straffområdet, alltså är det dit man ska och därifrån man ska hålla motståndarna borta, förklarar Lagerbäck i Svenska Dagbladet (22/5).
Fakta, säger han vidare, är att det lag som vinner flest situationer man mot man vinner matcherna. Därför ska man satsa hårt på att gå segrande ur dessa dueller. Elegant bolltrillande är utanpåverk och saknar syfte.

Jag har inget problem med att de flesta mål görs innanför straffområdet. Det faller sig naturligt. Straffområdet ligger närmare mål än området utanför. Dessutom riskerar man att få en straff mot sig, om man råkar fälla motståndaren. Man är därför försiktig med sina tacklingar, vilket innebär att motståndaren får lite "friare fötter" för sin aktivitet.

Bolltrillande är utanpåverk

Det är den sista meningen jag reagerar på, att elegant bolltrollande är utanpåverk och saknar syfte. Lite oklart om det är Lagerbäck eller Lena själv som säger detta. Antagligen är det Lagerbäck. Självklart är bolltrollande ett utanpåverk - om det inte har något syfte, så långt är jag med Lars och Lena. Fotbollens idé är att göra fler mål än motståndaren. Bolltrollande utan syfte kan vara förödande. Det kan leda till en borttappad boll och till en vass kontring.

Men innan jag går vidare ska jag hänvisa till en undersökning av de bästa fotbollsspelarnas hjärnor. De har en särskild förmåga. De kan snabbare än andra bedöma ett problem och snabbare än andra hitta en bra lösning.

Den extremt kunnige bolltrillaren är just den som dribblar förbi sin motståndare. Han vinner duellen, som Lagerbäck talar om, och han gör det ofta på ett spektakulärt och konstfullt sätt. Hans dragningar överraskar motståndaren, som blir bortgjord. Det är faktiskt magiskt hur en del spelare kan använda sin extrema talang, komma förbi motståndaren med en i ögonfallande dragning och fortsätta in i straffområdet. Och denna konst leder ofta till fotbollens syfte, nämligen mål. Ibland kan dessa bolltrollare överdriva sina konster, det måste jag medge. Och det är en bra lagledare som Lagerbäck som ska förhindra sådana överdrifter. Det är duellen man ska vinna med sin konstfulla bolltrillarförmåga.

Ta Garrincha och Pele som exempel

Ta VM i Sverige 1958, som exempel. Den magiske bolltrollare Garrincha som med fantastiska ryck kunde dra förbi motståndaren och gå ner till kortlinjen och därifrån slå en passning till någon av sina medspelare. Dessa dragningar skedde gång på gång, utan att motståndarna fick kontroll på honom. Axbom hette den svenske backen som skulle hindra honom. Man satte snabbt ytterligare en spelare för att försöka hindra Garrincha att komma ner till kortlinjen. Två gånger drog han likväl förbi de svenska spelarna på det mest spektakulära sätt, kom ner till kortlinjen och där slog han sin vassa passning till Vava, som förvaltade båda väl. Brasiliens underläge vände från 0 - 1 till 2 - 1.

Eller ta Pele som exempel i samma match. Han får bollen och framför honom står Jule Gustavsson, den svenske centerhalven. Pele lyfter bollen helt överraskande i en elegant båge över huvudet på Jule, drar snabbt förbi Jule, som vänder sig om för att se Pele slå till på Volley förbi målvakten Kalle Svensson. Det var som en ren balettföreställning. Jag har sett Pele på Youtube göra sina konster, och de leder ofta till mål. På youtube finns ett klipp där han springer mot mål, får bollen slår den i en båge över den förste motståndaren, drar förbi, möter bollen efter studs, slår en ny båge över näste spelare, gör samma sak med den tredje. Nu står bara målvakten framför honom. Han gör en sista båge direkt på volley över målvakten in i mål. Det ser ut som om allt är regisserat, som om både motståndare och han har övat in denna föreställning.

Visst tappar han en boll emellanåt, men det gör den mest tråkige svenske och isländske fotbollsspelare också, snarare oftare.

Jag vet inte hur många mål Zlatan klackat in. Varje gång var det en konst i sig att göra det, en fotbollstrillarkonst. Han gjorde det inte för att det var svårt och för att det skulle vara en konst, utan för att det var effektivt. Hans hjärna såg blixtsnabbt problemet och han fann lika snabbt lösningen. Det var en bakåtklackning.  Det var konst och magi, och det blev mål.

Jag säger inte detta för att jag inte tror på det Lagerbäck säger. Han har rätt och han har statistik till stöd. Men jag vänder mig mot att det skulle finnas en alltid rådande motsättning mellan en duktig fotbollsspelares konster och syftet med fotboll, att göra mål. De sammanfaller ofta och det är det som gör fotbollen så sevärd.