Yasri Khan talar ut

Vilken kultur är rätt

För ca 20 år sedan var jag i Indien på uppdrag av en biståndsorganisation i vars styrelse jag satt. Tillsammans med en handläggare skulle vi kontrollera huruvida biståndet användes i enlighet med syftet.
Jag minns ett tillfälle särskilt väl: jag hade hållit ett tal och efteråt kom en kvinna fram och överlämnade en present. Hon hade ett öppet och glatt uttryck i ansiktet. Jag räckte fram handen för att tacka. Hon tog den och vi log mot varandra, som man gör när man hälsar eller tackar varandra. Den tolk och "övervakare" från Indonesien vi hade med oss, väste emellertid i örat på mig och sa med händerna sammanförda under hakan: "Så här hälsar man på kvinnor." Jag tittade först förvånat på honom, men förstod och gjorde samma sak. Jag förde händerna samman under hakan med fingerspetsarna uppåt och bugade samtidigt. 

Inte för en sekund for en tanke genom mitt huvud som sa: "De får väl för katten acceptera mitt sätt att hälsa och tacka på." Det var fullständigt naturligt för mig att göra som tolken sa. Jag var i deras land i ett officiellt uppdrag, och då skulle jag rätta mig efter deras sedvänja. Det var så naturligt för mig att tanken på att jag skulle ha förolämpat dem, om jag hade försökt tvinga på dem min kultur, inte ens kom upp i huvudet på mig, men den fanns där i mitt undermedvetna. Det kan jag så här i efterhand försäkra. Det var känslan av hövlighet mot deras kultur som styrde mig.

Islamska sedvänjor

I förra måndagens DN fick Yasri Khan tala ut om sin uteblivna handskakning. Han fick också utrymme i teve. Jag har läst artikeln noga och lyssnat lika noga på vad han sa i teve. Jag har verkligen försökt att förstå det han säger.

I teve tyckte han det var rätt att tillåta olika badtider för kvinnor och män i våra offentliga badhus för dem som vill ha det. Han menade att det är många som kommer från kulturer, där kvinnor och män inte umgås på det sätt som man gör i Sverige. Därför måste man visa dem hänsyn. Ett tänkvärt argument. Kan vi köra över dessa människors sedvänjor med argumentet: "antingen badar du med män och kvinnor tillsammans eller så kan du låta bli att bada"?

Detta skulle också kunna gälla utebliven handskakning med kvinnor. Hur mycket väger detta mot den jämställdhet vi uppnått, där samkönade skolor, badhus, arbetsplatser med mera, spelat en så stor roll i jämställdhetens utveckling? 

Vi accepterar inte islam

En vän till Yasri sa. "Yasri, de påstår att du har tvivelaktiga demokratiska värderingar, när det är du som har hållit på med de här dialogerna och alltid sagt att islam och demokrati går att förena. De kommer aldrig acceptera oss, Yasri."

Av detta kan man få dåligt samvete. Här kommer människor starkt påverkade av patriarkala och antidemokratiska kulturer, men är villiga att anpassa sig till vår demokrati och jämställdhet och så sparkar vi ut dem för att de hälsar på kvinnor på ett annat sätt än vad vi gör.

Men om man skärskådar hans väns uttalande säger han i sak följande: De kommer aldrig att acceptera att vår sedvänja om olika behandling av kvinnor och män ska ges plats i en privat och frivillig sammanslutning, vars idé är likabehandling av kvinnor och män.

En frivillig sammanslutnings demokratiska rätt

Både vännen och Yasri har inte förstått kärnan i den sekulära staten. I den gäller individuell frihet och demokrati och i den har människor rätt att sluta sig samman i intresseorganisationer, religiösa och politiska organisationer. De har därvid rätt att bestämma vilken typ av medlemmar, t ex muslimer, kristna, kvinnor, jägare, författare och så vidare, som ska få delta i sammanslutningen och vilka föreskrifter som ska gälla för dem. Miljöpartiet är en sådan frivillig sammanslutning.

Bestämmer Miljöpartiet att alla ska hälsa på samma sätt på kvinnor och män i officiella sammanhang är det deras fullständiga rätt. På samma sätt har till exempel ett kristet samfund rätt att besluta att homosexualitet är en synd och att homosexuella varken har rätt att vara medlemmar eller rätt till de kristna sakramenten. Man kan tycka illa om det, men det är likväl deras rätt att tycka så, att skapa och driva en sådan sammanslutning och att utesluta dem som inte tycker som dem.

Denna rätt strider mot Yasris och hans väns omedelbara känsla av att religionen, i detta fall islam, ska ges en särskild ställning i samhället. En frivillig sammanslutnings regler om jämställdhet, som Miljöpartiet, ska inte gälla för islam. Man kan tycka vad man vill om att handhälsning ska vara lika mellan män och kvinnor, med det är Miljöpartiets rätt som frivillig organisation att besluta så.
Det är som Weiner sagt. Våra kulturer är fundamentalt olika. Vi förstår inte varandra. Se inlägg från 2 maj, Kulturens betydelse.

Stat eller religion  

Yasri säger också: "Jag har alltid varit skeptisk mot vänstern, socialismen och kommunismen, som alltid velat ersätta religionen med staten.

Det må vara rätt när det gäller kommunismen, men det är totalt fel, när det gäller vänstern och socialismen. Både vänstern och socialdemokratin i Sverige är för religionsfrihet. Det är till och med så att frihet för alla enskilda medborgare är själva kärnan i deras politik, och staten är verktyget och garanten för denna frihet. En sådan frihet saknas i länder, där en bestämd religion tagit över statens roll.
Att antyda att religionen ska vara överordnad staten visar att Yasri inte förstår den sekulära demokratins idé och statens roll i den.  

I vårt sekulära samhälle måste folkviljan, som utövas genom staten, regeringen och riksdagen vara religionen överställd. Religioner påverkar våra lagar i viss mån, men en viss religions bud och sedvänjor kan inte ges företräde framför andra religioner eller framför staten.

Om Yasri vill, kan han bilda ett parti med stadgar som säger att man ska hälsa olika på kvinnor och män och att partiets mål ska vara segregering i badhus och andra inrättningar. Han har rätt att till och med utesluta alla utom muslimer. Denna rätt kan inte den sekulära staten ta ifrån honom.

Yasirs tankestrukturer är ett exempel på det Weiner säger om att de patriarkala och religiöst dominerade kulturer som många muslimer kommer ifrån är väsensskilda från vår sekulära stat. De förstår inte dess grundläggande frihetsprinciper.  Och vi förstår inte dem, trots att vi vill dem så väl. Det är en skrämmande situation, men ett tydligt bevis på det Weiner påpekat.

Varsel om uppror

Yasri säger också: "Vi måste få med alla människor som kommer till Sverige nu utan att de känner att vi trampar på dem. Vi behöver visa mer förståelse för varandra, för tro mig: Annars är det här inte slutet. Vi kan hamna i en liknande situation som Frankrike och se många förorter brinna i stället för att bli ett harmoniskt och framgångrikt land."

Detta måste i sak innebära att om vi inte tvingar politiska partier eller andra frivilliga sammanslutningar att överge sin jämställdhetsidé för att ge rum åt muslimsk segregering av kvinnor och män, så kan vi få uppror i de muslimskt dominerade förorterna. Det må gälla en ganska "oskyldig" segregering som handskakning och badtider. Men tanken att utifrån tvinga på en frivillig organisation stadgar som den inte vill ha, strider mot organisationsrätten å det grövsta. Det är bara diktaturer som gör sådant. De må vara nazistiska, fascistiska, kommunistiska eller religösa. Detta låter hårt, men jag tror inte att jag varit orättvis mot Yasri. Jag kan bara inte tolka det han säger på annat sätt.

Staten eller religionen

Hur jag än vrider och vänder på hans åsikter kan jag därför inte komma till annan slutsats än att de står i direkt motsats till den sekulära statens idé.

Det kan finnas särskilda omständigheter att avvika från den sekulära statens krav, som när många muslimer eller kristna från patriarkala kulturer kommer som flyktingar på en gång och blir alldeles överrumplade av kvinnors friheter och därför förlorar sig i ett oanständigt eller brottsligt beteende. För kvinnofridens skull kanske man tillfälligt måste ge efter, men som allmän regel kan eftergiften aldrig tillåtas.

Mitt resonemang må låta intolerant, men säg vad som är fel.

Som avslutning kan jag säga att den sekulära statens uppgift ändå är att försvara Yasris rätt att som muslim verka i landet och att utöva sin religion. Han har rätt att gå med i vilket parti, vilken organisation som helst, så länge han respekterar dess stadgar och mål. Han kan bilda ett eget parti tillsammans med andra likasinnade, och han kan bestämma vilka som får vara med och vilka stadgar det ska ha. En rätt som inte finns överallt.