Vanmakt

Klimateffekterna allt tydligare

Det brinner i Kanada. Människor flyr hals över huvud från sina städer. För snart två år sedan hade vi en svår skogsbrand i Västmanland. I södra Syrien rådde svår torka. Det ledde till kritik mot regeringen Asad. Vi vet följderna. Nu är det svår torka i Etiopen. 

Här hemma har vi andra problem att ta itu med. Betygsfrågan ska nu upp på dagordningen - igen. 

Kostnaderna för klimatuppvärmningen är redan upp i flera miljarder. Det är synd att de kommit redan nu, alltså för oss som orsakat den och som inte gör mer än kosmetika för att avvärja den. Vi hade ju tänkt att våra barn och barnbarn skulle ta på sig kostnaderna för klimatet. Om tjuga år kommer de att vara uppe i billioner. 

Det känns skönt att vi i alla fall lyckas överlämna något åt dem.

Det är egentligen konstigt. De åtgärder som behövs för att sätta stopp för fortsatta koldioxidutsläpp måste förr eller senare göras i vilket fall som helst.  De fossila bränslena är inte oändliga. När New York-borna står i vatten till knäna och Wall street hotas att dränkas, då kommer det att bli fart. Men då är det för sent.  

Att övergå till fossilfri energiframställning skulle skapa massor med nya jobb och framtidstro. Det skulle kosta lite nu, det är sant, men ingenting i förhållande till framtida kostnader. Att försöka är meningslöst. Nuvarande näringar, som är beroende av fossil energi (som stöds med bidrag), protesterar. Därmed händer inget nämnvärt.

När jag läser tidningarna om människans kortsiktiga tänkande att se på de stora problem vi har runt oss idag, flyktingkriser, organiserad brottslighet, terrorhot med mera, med mera, blir jag näst intill deprimerad. Var och en ser till sitt eget. Det kan gälla enskilda företagare (och det kan man förstå, men det kan lösas med ekonomiskt eller annat stöd). Det kan gälla hela näringar. Det kan gälla kommuner. Det kan gälla regeringar. 

Jag känner vanmakt. Vad göra? En del går till populistiska partier. Andra ägnar sig åt selfies. Ibland funderar jag på att ägna mig helt åt selfies, som i mitt fall är mina individuella intressen, och stänga mig ute från världen. 

Jag hinner inte med att kommentera allt ont, allt kortsiktigt tänkande, allt det förvridna tänkande som jag sera hör och läser om dagligen. Jag sjunker ner i dyn med allt detta över huvudet.