Det har varit tyst från mig ett tag och det beror på att den influensa jag haft har tagit en stor del av mina reservkrafter. När jag börjar återfå dem finns det så mycket att ta igen av praktiska saker som släpat efter. Det gäller också min blogg. Samhället tycks skaka i sina demokratiska grundvalar. Behovet att kommentera växer mig över huvudet. Jag tycks inte komma i kapp. Men jag ska försöka.
Tillit mellan människor är ett av fundamenten i en demokrati. Ett annat är förtroendet för våra myndigheter. Jag har just sett på Uppdrag Granskning som handlade om köpta domare, hotade spelare och organiserad brottslighet. Det handlade alltså om fixade forbollsmatcher.
Det som skrämde mig var inte företeelsen som sådan, utan att det hela betraktas som lagligt. Det påminner mig om att det också är lagligt för de rika att undgå skatt i vår globaliserade värld. Då talar jag inte om skatteparadis, utan om allt övrigt skjutsande med vinster hit och dit som kommer tillbaka som beskattade. Fast det kommer väl att visa sig att det mesta som gjorts i skatteparadisen är lagligt det med.
Vår naivitet i detta land är otrolig. När Hells Anges etablerades i Skåne sa polisen: "Några motorcykelkillar är väl inget att bry sig om." Detta trots att deras kriminalitet var dokumenterad i andra länder. Vi har länge blundat för den islamska fundamentalismen. En handfull extremister är väl inget att bry sig om.
På TV hörde jag en engelsman säga, för ca tio år sedan, "Ni svenskar trodde att ni skulle föra ut er demokrati till andra ute i världen. Istället kom världen till er."
Nu är jag i Lidköping för att fira 50-årsjubileum. Det är nämligen 50 år sedan jag tog studenten. Jag tog bilen, och jag tänkte, vad gör jag om en bil står vid vägkanten och några kallar på min hjälp. Stannar jag och hjälper dem? Jag vet faktiskt inte. Antagligen stannar jag en bra bit bort och ringer polisen, så att den kan hjälpa dem. Att stanna och hjälpa folk i nöd kan vara farligt. Att släppa in hemhjälpen som ringer på dörren kan vara farligt.
Polisen har inte resurser att klara det stora antalet flyktingar som kommit. Kommunerna har inte resurser, tandläkarna har det inte. Klarar vi inte omhändertagandet, och har inte polisen resurser tappar vi förtroendet för den. Då tar många lagen i egna händer.
Jag har vuxit upp i lilla Lidköping. Där låste vi inte våra dörrar, cyklar och bilar (i den mån vi ägde en). Jag har alltid litat på mina medmänniskor och på myndigheterna. Jag har fått lära om och jag har gjort det med besked. Jag ser mig om när jag åker tunnelbana, när jag betalar i kassan och jag håller sträng koll på mina fickor och kassar. Jag misstänker mina medmänniskor. Ja, det kanske är lite överdrivet, men jag håller koll på dem. Risken är att man betraktar ärliga och goda människor som onda och kanske visar dem en otrevlig uppsyn. Vilket otäckt samhälle.
Jag skulle gärna sänka min ekonomiska standard för ett samhälle där man kunde lita på människor och känna förtroende för myndigheterna. Det under förutsättning förstås att alla andra är beredda till samma sak.
Detta var ingen särskilt djup analys, bara lite känslor. Jag hoppas få ordning på tankeverksamheten och återkomma, när krafterna är tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar