Åke Ortmark i DN den 22 mars 16
Det är skattekvoten som berättar var ett samhälle befinner sig på vänster–högerskalan. Här går den mätbara skillnaden mellan socialism och liberalism, säger Ortmark.
Om detta kan jag hålla med honom. Denna syn karakteriserar nämligen den liberala Björklund och hans liberala kamrater. Så tänker man i Alliansen. Löfven haltar lite för och emot.
Denna syn är dock något helt annat än frågan om medborgarnas frihet och med den sammanhörande tryggheten. I den utpräglade, totalitära staten är medborgarnas frihet beskuren av staten. Skatten går i huvudsak till militär och polis till skydd för dem som erövrat staten. I den utpräglade liberala staten är det olika, starka grupper som i skydd av friheten förtrycker de svaga. Det kan gälla superrika finansmän som tar för sig på andras och på det allmännas bekostnad. Det kan gälla kriminella grupper som verkar ganska fritt i frihetens hägn. Det kan gälla starka religiösa grupper.
Så finns det stater i en slags mellanform. I Ryssland styr staten men har avreglerat mycket. Alla får ta för sig så länge de inte hotar statens företrädare och deras rikedomar.
Det är alltså inte så att möjligaste lägsta skatter ger största möjliga frihet. Frihet och trygghet för en så så stor del som möjligt av samhällets medborgare kräver ett större mått av skatt, omfördelning och reglering. Dess motsatts är kaos och ofrihet eller om man så vill, en viss typ av liberalsim.
Denna dimension på socialsim och liberalsim lyfts nästan aldrig fram. Det är alltid skatteskalan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar