Konsten att föra samtal

Tillåtet eller inte

Lena Adelsohn Liljeroth lär ha sagt: ”Ingen av oss blundar för att den stora invandringen också kan leda till problem.
Ulf Adelsohn lär ha i sammanhanget ha sagt: "Men det får man inte säga.”

Amanda Björkman säger i DN den andra april: "Men det är inte sant; det får man säga. Och det gjorde ju också Adelsohn – i landets största morgontidning. Däremot kan man få mothugg. För även sådant måste få framföras.

Riktigt så enkelt är det inte, Amanda Björkman. Flera skribenter och aktörer i samhället, och utanför Sverige, har sagt just det, att när någon vill ta upp en kontroversiell fråga så möts denne inte med sakliga argument. Istället avfärdas han med tillmälen som främlingsfientlig, rasist eller också fnyser man åt vederbörande och vänder honom eller henne ryggen.

Björkman ser inte detta problem eller så blundar hon för det.

Det är ett särskilt svenskt drag att vi ser oss som (den extrema) godhetens soldater. Vi har härigenom gjort mycket gott. Det är sant. Men härigenom har vi också valt att blunda för de problem som uppstår i kölvattnet av våra godhjärtade strävanden. Att blunda för problem leder aldrig till något gott. Problem ska lyftas fram, sakligt analyseras, öppet diskuteras och effektivt åtgärdas.

Det var just detta paret Adelsohn - Liljerot menade, att de inte möts med sakliga argument. De avfärdas som personer och/eller deras åsikter tillskrivs annat innehåll än vad de sagt och menat.

Ibland undrar jag vad som är värst, att inte vara tillräckligt skarp för att kunna se detta fenomen eller att medvetet dölja det - i den extrema godhetens tjänst.

OBS: jag har tidigare skrivet vad jag menar med den extrema godheten.