Mehmet Kaplans två världar

Kaplan är inte medvetet en femtekolonnare

I förra inlägget sa jag att vi låtit en icke-demokratisk muslim ta plats på den politiska scenen. Jag hänvisade också till Nalin Pekul, som i en artikel sagt att Kaplan stöttat islamister och att han haft en dold agenda. Andra har uttryckt liknade saker.

Efter att noga begrundat fenomenet Kaplan ser jag på honom ur ett nytt perspektiv. Jag är inte säker på att han haft en dold agenda i den mening att han blivit miljöpartist för att i en medveten, förtäckt form driva motsatta åsikter till miljöpartiet. Jag är heller inte säker på att han är en medveten icke-demokrat. Jag tror alltså inte att han är en Judas eller en femtekolonnare.

Kvar står dock min åsikt att han borde avgå, vilket han också gjort. Kvar står också att han rent sakligt drivit åsikter som går emot Miljöpartiet, åsikter som är icke-sekulära och som är antidemokratiska.

Två världar

Jag tror att Kaplans motsägelsefulla beteende i grunden beror på att han lever i två delvis oförenliga världar, dels i den turk-muslimska världen, dels i den svensk-sekulariserade världen. Han rör sig fritt mellan dessa världar och han kallar dem för civilsamhället.

Den turk-muslimska världen har ett vitt spektrum av grupperingar och åsikter från demokratiska muslimer till islamistiska grupperingar med våldsinslag. Det gäller åsikter som går mot demokrati, mot kvinnors rättigheter, mot mänskliga rättigheter, mot religionsfrihet och mot yttrandefrihet. Dessa åsikter är i de flesta fall officiella i Turkiet och naturligtvis helt oacceptabla för oss.

Även den svensk-sekulariserade världen har ett vitt spektrum. Där finns kommunister, vänsterpartister, socialdemokrater fram till kristdemokrater och sverigedemokrater.

Men de svenska partiernas officiella hållningar är demokratiskt acceptabla, antirasistiska och feministiska. Det finns visserligen avvikande åsikter hos vissa medlemmar, till exempel motstånd mot fri aborträtt och för viss rasistisk lagstiftning. Men dessa är marginella till antalet och en västanfläkt jämfört med de turk-muslimska.

Mehmet Kaplans problem är att han inte kan skilja mellan dessa två världar. När han i ett uttalande jämställde svenskar som deltagit i finska vinterkriget med svenskar som deltagit IS:s krig, står hans sammanblandning mellan dessa världar fram i bjärt kontrast. Han kan inte skilja mellan Finlands kamp för demokratisk frihet och IS-krigarnas kamp för religiös och kvinnoförtryckande diktatur. Detta är hårresande och i högsta grad antidemokratiskt. Därför tror jag, att om man vill vara förstående mot Mehmet Kaplan, så ska man säga att han är förvirrad av att leva i två oförenliga världar.

Mona Sahlin

Det är glädjande att Mona Sahlin äntligen har förstått det problem vi har med islam, alltså bland annat de många inslag av religös fundamentalism och kvinnoförtryck som florerar. Det är inte så många år sedan som hon vacklade i denna känsliga fråga. Det var Nalin Pekul som fick henne att komma rätt har jag läst. 

Det är inte islamofobi att motsätta sig kvinnoförtryck och religös fundamentalism som sker i islams namn. Allt förtryck och allt antidemokratiskt måste vi kämpa mot, oavsett vilken förklädnad det än har. Samtidigt måste vi stå upp för demokratiska muslimers rätt att utöva in tro. Denna rågång kan vara svår att upprätthålla både intellektuellt och känslomässigt, men det är likväl ett måste, och vi måste hela tiden ha det för ögonen.

Peter Eriksson

Jag har hållit Peter Eriksson för att vara ganska klok, men nu svek även han mig. Han ser på Kaplans avgång som ett uttryck för islamofobi. Så gör också de islamska förbundens företrädare. Eriksson vill inte se Kaplans förvirring, när han rör sig mellan sina två världar. Han vill inte se att Kaplan ibland uttalar sig i den turk-muslimska världens namn, ibland i den svensk-sekulariserades namn. Han sitter som man brukar säga på två stolar och försöker balansera mellan dem. För en gång skull gav jag Björklund helt och hållet rätt i debatten mellan dem i teve i måndags.

Vår extrem-naiva godhet leder oss fel. Vi är rädda för att bli kallade för rasister och framför allt för att bli kallade för islamofoba. Vi vill så mycket gott, men likväl blir det fel.

Muslimska organisationer

Det mest skrämmande för mig är inte de fundamentalistiska och jihadistiska inslagen i islam. Det mest skrämmande är att de islamska förbunden inte sällar sig till oss i fråga om kampen mot religiös fundamentalism och för ett demokratiskt islam.

Vi vet att vissa moskéer bjuder in fundamentalister för att tala om en islamisk tolkning som vi aldrig kan acceptera i vår demokratiska värld. Vi vet att de i en del fall predikar demokratiskt oacceptabla åsikter, för att inte säga horribla. Vi vet att det råder kvinnoförtryck och religionsförtryck i islams namn i vissa förorter. Detta har bland annat Uppdrag granskning visat. Ändå vill de muslimska företrädarna inte ställa upp för att motverka detta. Detta skrämmer mig oerhört.
Nu finns det många undantag. Det ska sägas. Kanske är undantagen till och med i majoritet.  Flera imamer och moskéer gör ett utmärkt arbete och ofta utan stöd av den svensk-sekulariserade världen.

Nu hävdar Sveriges Unga muslimer med anledning av affären Mehmet Kaplan att det råder ett demokratiskt problem i Sverige och att det var en mediemobb som gjorde att den miljöpartistiske bostadsministern Mehmet Kaplan avsattes.
Det hade aldrig hänt en vit icke-muslimsk politiker. Många känner hopplöshet, säger Rashid Musa, ordförande i organisationen med 4 000 medlemmar.
Rashid Musa menar att Kaplans avsked är ett typexempel på den islamofobi som tar sig opropor- tionerliga nivåer i dagens samhälle.

Jag vill påminna Musa om att Mona Sahlin fick avgå på grund av att hon köpt en chokladkaka på sitt kontokort. Hon hade inte hunnit betala den innan mediemobben slog till. Det väckte stor förundran i omvärlden, i Frankrike med flera länder, att någon fick avgå för en sådan bagatell. Jag vill påminna om att Mona är en vit, svensk-etnisk kvinna. En annan kvinna har fått sparken för att inte ha betalt tv-avgiften. Även hon var en svensk-etnisk, vit kvinna. Exemplen är många. Alla har tagit på sig ansvaret för sina fel och inte skyllt på att de handlat om kvinnoförtryck, i de fall det varit kvinnor. som gjort fel.

Men så fort en muslim anklagas, så förs argumentet om islamofobi fram. Samma argument fördes fram, när vi bad om er hjälp att ta i tu med fundamentalismen i våra förorter. Vi vill kämpa för dessa utsatta människors framtid och integration i samhället, muslimer eller kristna. Men vi blir kallade islamofoba när sådan begäran förs fram. Det är inte bara beklämmande. Det är rent av otäckt.

Sveriges unga muslimer ha 4 000 medlemmar. Det finns andra islamska förbund med några tusen medlemmar. Jag undrar hur många svenska muslimer som egentligen ställer sig bakom dessa förbunds åsikter och som stödjer Kamplans beteende. 

Miljöpartiet

Som jag skrev i förra inlägget så har jag tappt allt förtroende för miljöpartiet. Det fortsätter tyvärr i samma anda. Valberedningen föreslog Yasri Khan till partistyrelsen. Han är känd för att inte ta kvinnor i hand. Det är alldeles för intimt. Men nu lämnar han alla sina politiska uppdrag. Kritiken både inom och utom partiet blev för hård.

En del av Miljöpartiets problem tror jag bottnar i det här med två språkrör. I svåra frågor kan inte ett språkrör snabbt sätta ner foten. Det måste vänta på det andra, frågan ska diskuteras och förhandlas. De reagerade sent när det gäller Khan. De visste att han inte tog kvinnor i hand och att han hade föreslagits som styrelsemedlem av valberedningen. Ändå dröjde reaktionen.

Miljöpartiet måste tänka om i många frågor och mogna. Det går inte att bete sig som ett ungdomsförbund, när man har regeringsansvar.